När den arbetsgrupp som försvarsminister Carl Haglund (SFP) tillsatte i höstas bestämmer sig för att hålla en presskonferens om sitt arbete innan arbetet är slutfört anar man ljus vid debatthorisonten.
Enligt arbetsgruppens ordförande Ilkka Kanerva (Saml) är man inom gruppen överens om att arbetet skall utmynna i en rapport någon gång i sommar.
Det exakta datumet är varken fastslaget eller relevant, menar han och så är det.
Däremot är innehållet och framför allt en relevant och nykter analys desto viktigare. Under de månader som gått har den parlamentariska arbetsgruppen hört experter och fokus har varit på en bedömning av utvecklingen i närområdet.
Vice ordförande riksdagsledamot Johannes Koskinen (SDP) betonade att den senaste tidens utveckling i Ukraina har betydelse också för Finland och hela EU. Även om tyngdpunkten ligger i att på diplomatisk väg genom EU, FN och bilateralt verka för en lösning är försvarsförmågan ett stöd för detta, enligt honom.
När Försvarsministeriets kanslichef Arto Räty säger att man i arbetsgruppen inte hittills har kunnat peka på någonting som talar för att man borde ändra försvarets lagstadgade uppgifter tyder det på att försvarsanlagen måste öka, inte att lagen bör ändras.
Kärnan gäller närområdet. Inte bara Finlands, utan också EU:s närområde och i synnerhet unionens östra partnerskap, det vill säga Ukraina.
Lars Wedin, tidigare chef för svenska Försvarshögskolans Strategiavdelning och senare Militärhistoriska avdelningen, hör till dem som risar nedkörningen av det svenska försvaret och påminner om att "försvarsdebatten borde utgå från våra behov och inte från hur ett dåligt försvarsbeslut skall kunna förverkligas."
Wedins analys av vad minskade anslag i flera EU- och Natoländers budgetar betyder när Ryssland samtidigt satsar på en omfattande upprustning är intressant.
"Den ryska upprustningen är inte riktad mot oss, säger statsministern lugnt", skriver Wedin (liknande tongångar är bekanta från finländsk politik) och fortsätter: "Men det är ett irrelevant påpekande. Det viktiga är att Rysslands handlingsfrihet (kursiveringen är min) ökar medan Europas, och inte minst Sveriges, handlingsfrihet minskar."
Är det inte precis det argument som brukar anföras: att Ryssland kan agera som det gör – också när det gäller Ukraina – på grund av att EU just nu upplevs som splittrat och svagt? Hela sanningen är det ändå inte.
För att förstå Rysslands agerande måste man inse att landet betraktar världen genom geopolitiska linser och att det militära är nära förknippat med ekonomiska intressen i den ryska säkerhetsdoktrinen.
Hamnarna vid Svarta havet är livsviktiga för Rysslands södra flank. Hamnarna i norr växer i betydelse men måste rustas upp. Till dess är det Sevastopol och Odessa – samt Östersjön – som gäller. Det ställer också de ryska flygsonderingarna vid Gotland förra påsken i ett bredare perspektiv,
Då blir frågan hur Finland, Sverige och de övriga EU-länderna kring Östersjön kunde bidra till en konstruktiv dialog med Ryssland för att minska spänningen också på annat håll. I den situationen är en trovärdig försvarsförmåga viktig för handlingsfriheten också för de icke militärt allierade Finland och Sverige.