Två ord sticker ut i de nordiska utrikesministrarnas avsiktsförklaring efter mötet i Reykjavik. Det är orden "krishantering" och "det breda säkerhetsbegreppet".
Det är naturligtvis ingenting som är fel med att stärka samarbetet för att öka beredskapen för till exempel spanings- och räddningsoperationer i Arktis eller att bygga ut den gemensamma kompetensen för att tackla miljökatastrofer.
På den militära kapacitetens område talar man helst om synergieffekter när det gäller anskaffningar. En försvarspakt i form av ett statsfördrag mellan de militärt icke-allierade nordiska länderna Finland och Sverige är inte sannolikt.
Militära säkerhetsgarantier finns bara inom Nato och på den punkten måste man vara tydlig.
Om man vänder på steken betyder det också att bottnen faller ur alla påståenden om att ett finländskt och svenskt deltagande i övervakningen av Islands luftrum utgör någon slags "köksväg" in i Nato. Sådana finns inte. Antingen är man inne eller så är man ute. Samarbete och partnerskap är inte detsamma som medlemskap och ersätter det inte heller. Natos garantier gäller inte Finland och Sverige.
Finlands och Sveriges medverkan i Island skall därför ses enbart ur ett nordiskt samarbetsperspektiv. Nyttan av detta är uppenbar redan nu. Den som är med kan påverka.
Därför bör Finland och Sverige på allvar överväga att delta också när Danmarks uppdrag blir aktuellt.
↧
Ludda inte till det breda säkerhetsbegreppet
↧