Det här påpekas bland annat av Samlingspartiets Pertti Salolainen, riksdagsledamot och utrikesutskottets vice ordförande:
”Vi har hört till det historiska Ryssland fler år än vad vi varit självständiga. Därför tror jag att det finns de som i Ryssland tänker att de har specialintressen på detta håll” (iltalehti.fi, 19.3).
Salolainen anser att det säkerhetspolitiska läget har blivit mycket allvarligare. Många delar hans oro, vilket märks på mycket konkreta sätt. USA har flyttat jaktplan till Polen och Baltikum, och det finska flyget ökar patrulleringen vid östgränsen, rapporterade Yle i går. Krisen i Ukraina har också lett till ”högre varvtal” i den säkerhetspolitiska debatten, konstaterade fem tidigare försvarsministrar i sin insändare (Hbl 12.3 och Vbl 13.3). Elisabeth Rehn, Carl Olaf Homén, Ole Norrback, Jan-Erik Enestam och Stefan Wallin noterar att tidpunkten för en Nato-debatt alltid tycks vara ”fel”; när det inte finns en kris eller hotbild sägs det inte vara aktuellt, och när det pågår en kris i grannens granne så är det inte rätt tidpunkt: ”Frågan inställer sig ändå: när skall denna debatt då föras om tidpunkten alltid är ’fel’?”
Rehn, Homén, Norrback, Enestam och Wallin skriver att Nato, från att varit en av polerna i det kalla krigets världsordning, nu är ”en ledande krishanteringsorganisation baserad på en värdegemenskap för 28 demokratier”.
Inlägget är bra. Debatten kring Nato brukar snabbt köra fast sig i något som påminner om kallakrigsargument, oberoende av om vi talar om motståndare eller förespråkare. Det finns också många vilseledande påståenden om Nato. Ett argument är att Nato kommer till ett medlemslands undsättning om det angrips. Riktigt så entydig är artikel 5 inte, utan förpliktar de övriga medlemsländerna till åtgärder de anser vara ”nödvändiga”. Ett annat påstående är att Finland som medlem skulle förpliktas delta i alliansens operationer. Inget medlemsland tvingas delta. Danska och norska soldater strider i främmande länder som en följd av nationella beslut.
Det sorgliga är att flera politiker, också i riksdagen, hävt ur sig så unkna kalla krigs-klyschor att håret reser sig på nacken. Krisen i Ukraina har i alla fall fått allt fler finländare att tro på Nato, samtidigt som stödet i Sverige har minskat. Folkopinionen har faktiskt en betydelse, påpekar också Rehn, Homén, Norrback, Enestam och Wallin: ”ett Natomedlemskap är otänkbart utan ett tillräckligt starkt folkligt stöd, något också Nato själv betonar”. Tidpunkten, då? Det är aldrig fel att diskutera Nato, förutsatt att debatten handlar om substans och fakta.