I så fall blev man myndig att rösta i allmänna val 1956, vid samma tider som Urho Kekkonen inledde sin långa tid som president i Finland.
Omkring två miljoner andra nu levande finländare blev också politiskt vuxna och började rösta i val medan Paasikivi och Kekkonen var presidenter. De två utarbetade Finlands identitet under 1900-talet som en väststat med synnerliga band till Sovjetunionen.
Detta kallades Paasikivi-Kekkonen-linjen och uppfattades som någonting så heligt, stort och gjort av granit att det inte gick att rubba.
Nu är det 2014. Efter många års stiltje får stormakterna vågorna att gå höga i den pågående Ukrainakrisen. Många säger också nu att Finland borde söka sitt skydd mot ett aktivare Ryssland genom att gå med i västalliansen Nato.
Men fortfarande anser Kekkonenkärnan av finländare envist att Finland inte ska söka sin trygghet i väst, utan låta saker och ting förbli som de är. Så djupt sitter tanken om att det bästa sättet att inte bli indragen i framtida krig är att hålla sig neutral.
Ändå kan vi nu efteråt nyktert konstatera att vår så kallade neutralitet nog innehöll en hel mängd villkor österut. Hade det kalla kriget urartat till en konflikt, hade Finland lätt dragits in i östblocket.
På samma vis kan vi också nu säga högt att Sveriges neutralitet inte heller den saknade förbehåll. I den ingick dealar med Nazityskland under Andra världskriget och efterhand har det sagts att Sverige har haft utbyte inom spiondiplomatin med USA.
Finlands säkerhetspolitik bygger på att vi tillhör stats- och handelsförbundet EU. Vår relation till Nato har förblivit luddig. Formellt hör vi till en liten grupp om fyra EU-länder som inte är medlemmar – Finland, Sverige, Österrike och Irland.
De närmaste åren blir spännande säkerhetspolitiskt sett. I synnerhet om EU-projektet stannar av för att det internt är instabilt och för att dess valuta vacklar, är det inte säkert att Finland har så värst värdefulla säkerhetsgarantier från EU.
Ett land skapar inte bara sin integritet på världskartan med bred värnplikt och trovärdig militärmakt. Utöver det finns det också en moralisk styrka i att hämta i att man är ett land som engagerar sig för världssamfundet.
Så har de nordiska staterna stått högt genom historien. FN har valt två av sina generalsekreterare i Norden. Finland har tagit hem ett av Nobels fredspris och flitigt skickat sina blåhjälmar till FN:s fredsbevarande styrkor.
Därför känns det också naturligt att finländarna i galluparna snarare stöder ett militärsamarbete med syskonlandet Sverige än med det starkare men avlägsna Nato.
Även om vägen är lång att gå är det möjligt att Finlands breda markstridskrafter kunde kombineras med flyg- och sjöstridskrafter som Sverige så här långt inte lyckats lägga ner.
I det sämsta av rysk historieläsning och propaganda har man förstås redan nu grävt fram Poltava 1709, slaget där finnar och svenskar för trehundra år sedan slogs tillsammans i det nuvarande Ukraina – och förlorade mot Ryssland.