Det är ett starkt beslut. Samtidigt har ministrarna Carl Haglund (SFP) och Alexander Stubb (Saml) i regeringen hållit sig till EU:s kylkedja och sanktionslinje och backat sammanträden med ryska motparter.
Det är å andra sidan det visa i god maktfördelningslära: En folkvald president kan inom ramen för grundlag och konstitution ha ett parallellt spelrum som person och ämbetsinnehavare.
Vill man ta en drastisk parallell så var det så Risto Ryti sommaren 1944 gjorde med sitt brev till Berlin om att han aldrig, personligen, skulle sluta fred med Sovjetunionen utan Tysklands samtycke, vilket gav oss tyska livsmedel och vapen under vårt lands mest kritiska sensommar.
I över tjugo år har det i klassisk mening varit fred och stabilt i vår del av Europa. Det är kanske därför redan små gungningar i båten nu år 2014 känns väldigt oroande. Ryska trupper sägs hopas mot Ukraina och det kan vara fröet till någonting som urartar rejält.
Hur allvarliga förhandlingar EU eller Finland ännu ska föra med Ryssland går inte heller att bedöma. Det är också är överraskande svårt att tänka sig och förutspå är hur finländarna skulle reagera ifall ett krig på riktigt stod för dörren.
Knappast skulle det väl hållas någon flashmob som när tiotusen människor i oktober 1939 sjöng Vår Gud är oss en väldig borg på järnvägsstationen i Helsingfors medan toppdiplomaten Paasikivi tog tåget för att förhandla med Stalin – ifall nu Niinistö eller någon annan skulle åka på en motsvarande ödesresa till Moskva, Bryssel eller Washington.
Men förmodligen skulle det finnas väldiga vågor av både gillande och hat på både sociala medier och andra samtida appar där man kan uttrycka åsikter.
Vi tror ibland att vi har levat så länge i lugna och stabila förhållanden att vi vet vad aktiv fred är. Men så är det nog inte.
Vi har levat i ett tidevarv där vi har byggt ut teknologi, ekonomi, handel, välfärd och bekvämlighet. Men om det har gjort oss till människor som osjälviskt ställer upp för varandra i kristider, det får verkligheten utvisa.
Den medvetna, aktiva pacifismen med olika ideologiska förtecken har tynat ihop. De en gång vänsterorienterade fredsvännernas frontfigur Laura Lodenius dyker upp i offentligheten allt mer sällan, och då mest för att tala om vapenexport till främmande länder utanför Europa.
Civiltjänstgöring, som länge var ett ideologiskt ställningstagande, har också den rustats ner och är nu mer ett anmälningsärende och en personligt vald dippsås i livet än en djup hållning som unga män rentav vore beredda att dö för framför en tegelmur och ett dussin gevärspipor.
Våra referensramar har också förändrats. Det är inte längre som förr att de längst till vänster är de mest Moskvatrogna. Det är i själva verket svårt att förutspå vilka av oss som skulle ha glansdagar om Finland blev finlandiserat eller rentav förryskat en gång till.
Vill man vara cynisk kan man ju säga att de som i väst har önskat ett lågskattesamhälle med stora marknader för business ju har ett sådant i Rysslands sätt att vara nation. Inkomstskatten där är 13 procent.