Under rubriken "Försvara Sverige i Sverige är viktigast" i marsnumret av tidskriften Vårt försvar tar socialdemokraten Peter Hultqvist, ordförande i Sveriges riksdags försvarsutskott, klart ställning för att den svenska försvarspolitikens främsta uppgift är att försvara Sverige. Lite ettrigt avfärdar han alla tidigare påståenden om att försvaret av Sverige börjar i Afghanistan.
Det betyder inte att den borgerliga regeringsalliansens argument om sammankopplad internationell säkerhet varit fel. Snarare handlar det om att världen, inklusive vårt närområde, befinner sig i ständig förändring. Denna förändring är inte alltid förutsägbar.
Ukrainakrisen har redan lett till regeringens utfästelser om ökade anslag för det svenska försvaret.
För att förstå den tekniska och samhälleliga utveckling som påverkar sättet att föra krig måste man förstå kopplingen mellan krig, politik och strategi, skriver Tommy Jeppsson, chefredaktör för samma tidskrift och med en bakgrund som utbytesofficer vid Försvarshögskolan i Finland.
Målet är att ha ett försvar som är så trovärdigt att en eventuell angripare i det längsta drar sig för att se vad det tål. I en debattartikel i Svenska Dagbladet försvarade Sveriges ÖB Sverker Göranson skarpt Försvarsmaktens förmåga mot den kritik som bland annat Riksrevisionen kommit med. Försvarsmakten är inte kraftlös, enligt Göranson. Hans intresse är också svalt för att en total omläggning skulle ske igen, efter bara några år.
Det är uppenbart att president Sauli Niinistös tal i Sälen i vintras tog ordentligt skruv. Presidenten betonade varför Sveriges försvarsförmåga är viktig för Finland och sade att vi inte vill ha något säkerhetsvakuum där. Detta har ofta citerats och har säkert bidragit till att Finland och Sverige kom överens om att fördjupa sitt militära samarbete rent konkret. Detta konkreta samarbete lär vi få veta mer om inom kort.
Vad det finsk-svenska samarbetet åtminstone inte betyder är klart. Ett statsfördrag med ömsesidiga garantier i fall av konflikt eller krig är totalt uteslutet, det har den politiska ledningen i bägge länderna betonat upprepade gånger. Handräckning vid naturkatastrofer, övningar och utbyte av information är kompetenser man vill utveckla.
Men det går inte att bli kvitt känslan av att man här går lite som katten kring het gröt. En eventuell konflikt i vårt närområde skulle med stor sannolikhet inte gälla enbart Finland och/eller Sverige, utan vara en del av en större kris.
Återkallar man i minnet vad Jeppsson skriver om sambandet mellan krig, politik och strategi kan man i så fall ställa frågan var smärtgränsen går för två militärt icke-allierade länder som i flera år, kanske årtionden, samarbetat militärt och politiskt. Kan man då längre motivera att man drar sig ur en konflikt som i första hand berör bara den ena parten?
Det finns historiska exempel på dylikt. När det gäller Finland och Sverige är det svårt att föreställa sig att detta längre kunde betraktas som naturligt. Men eftersom bägge länderna understrukit att ett finsk-svenskt intimt försvarssamarbete inte kan ersätta ett Natomedlemskap är det inte omöjligt att köksdörren in i Nato nu öppnas.