Till bilden hör att båda länderna hör till Natos partnerskapsländer, och att det tidigare sågs som en informell och inofficiell signal om att Nato nog har ett gott öga i riktning nordost ifall något skulle hända.
Men illusionen om att partnerskapet skulle innebära något utöver ett samarbete krossades när det stod klart att Natopartnerskapet inte garanterar Ukrainas territoriella integritet. Nato ger inget annat stöd än diplomatiska missnöjesyttringar.
Däremot har Nato både med konkret militär hårdvara, till exempel en rote stridsflygplan som placerades i Estland, och olika uttalanden understrukit solidaritetsförpliktelsen mellan alliansens medlemmar.
På måndagen skrev utrikesminister Erkki Tuomioja och ordföranden i den svenska riksdagens försvarsutskott Peter Hultqvist, båda är socialdemokrater, en gemensam artikel i Svenska Dagbladet där de konkretiserar det fördjupade samarbetet i en rad punkter. De nämner bland annat samarbetet mellan Nylands brigad och motsvarande förband i Sverige, det här samarbetet har redan några år på nacken. De vill också skapa en gemensam incidentberedskap, som enligt Tuomioja skulle gälla alla andra incidenter utom krig och krigshot.
De vill också utveckla möjligheterna att använda flygbaser och ankarplatser i båda länderna.
Socialdemokraternas initiativ offentliggjordes dagen innan de båda ländernas borgerliga försvarsministrar Karin Enström, Moderat och Carl Haglund, SFP, presenterade en officiell handlingsplan för försvarssamarbetet. Också här talar man om gemensamma övningar, basanvändning och övervakning till havs och i luften. Dessutom vill ministrarna utreda gemensamma anskaffningar till exempel av stridsfartyg. Också gemensamma förband nämns i planen, likaså möjligheterna att agera tillsammans i krishanteringsoperationer.
Redan i det första stycket slår ministrarna fast att samarbetet är begränsat till fredstid, Karin Enström underströk att det inte handlar om en militärallians – ett ganska överflödigt konstaterande. Men samtidigt var försvarsministrarna överens om att samarbetet kan skapa grund för en allians, ifall det i något skede finns politisk vilja till det.
Det är en intressant precisering, ordet militärallians i den finländsk-svenska säkerhetspolitiska retoriken brukar regelmässigt förses med någon form av negation. Nu tycks försvarsministrarna vara beredda att ändå tänka tanken.
Att både de borgerliga partierna och Socialdemokraterna talar för försvarssamarbetet visar att modellen har en bred politisk förankring. Det har betydelse ifall det blir ett regeringsskifte i Sverige vid valet i höst.
Men om ministrarna nu ser samarbetet som ett möjligt första steg mot någonting annat, vilket kan då följande skede tänkas vara?
En försvarsallians med ömsesidiga försvarsförpliktelser mellan Finland och Sverige är knappast realistisk, låt vara att handlingsplanen ser ut att skapa förutsättningar för att Hornetplan kan baseras i Sverige och JAS Gripen i Finland.
Men då talar man om övervakning och inget annat. Stridande förband i ett krisläge är något helt annat.
Men båda ländernas försvarsdoktriner bygger på kompabilitet med Nato. I kombination med ett integrerat samarbete mellan nyckeldelar av de finländska och svenska försvaren skapar det en sammanhållen militär struktur i nordöstra Europa. Den strukturen är starkare än länderna var för sig, och om behov och vilja finns kan den också vara en bas för en eventuell medlemsansökan till Nato.
Både Finland och Sverige har ju upprepade gånger försäkrat att ett sådant steg tas tillsammans om det tas.
Ett djupare försvarssamarbete visar handgripligt att länderna har både vilja och förmåga att själva värna om sin säkerhet, Nato behövs inte för att fylla ett miltärt vakuum. Det är inte betydelselöst när Natos medlemmar tar ställning till en eventuell utvidgning av alliansen.