Till vår moderna berättelseskatt hör skildringarna om hur passagerarfartyget Estonia sjönk. Hur människorna i mörkret vid undervattensbankarna utanför Utö packades i fartyget allt mer lutande huvudtrappa, klättrade på varandra och gnydde primitivt, berättade någon överlevande; de visste att de skulle dö.
Med dessa, och andra katastrofbilder i huvudet lät det bra med den nya sjöbevakningsstation som skulle byggas på Emsalö. Varlaxudden skulle få en helikopterplatta för att kunna sätta i land nödställda och skeppsbrutna också i större skala.
Så strök staten först de bruna baretterna, gränsbevakningens specialstyrka, på Emsalö. Sedan strök man hela stationen. Sjöbevakningens servicebrygga på Pellinge är uppsagd, Pörtö har sålts och stationen på Glosholm verkar i trötta hus.
Statens sparande drabbar alla, också sjöbevakarna. De är inte många per kvadratsjömil därute, men de är skärgårdsbornas yttersta trygghet, deras ambulans, polis eller annars bara räddare i någon knipa därute. I många fall har de lågmälda sjöbevakarna varit skälet till att människor över huvud taget velat och vågat bo kvar på öarna.
I den moderna världen kan de, som biträdande kommendören säger (Bbl 18.7) flytta in närmare land. Det viktigaste är att båtarna kommer dit de ska.
Nu har man inte råd att bygga från noll, ens att fälla skogen i anslutning till lotsarnas och militärens färdigbyggda Varlax och bygga. Då verkar hamnområdet i Tolkis vara en av de mera givna platserna för en ny station.
Där står bland annat den inofficiella gatuadressen "Nylandersplatsen" tom – oljeskyddscentret, som riksdagsledamoten med samma namn kämpade för i åratal, men som sedan aldrig byggdes.
Också ifråga om räddningsberedskap ligger Tolkis bra till med landförbindelser mot både Borgå och Helsingfors. På själva orten finns dessutom en av räddningsväsendets aktivaste frivilligkårer.
Skärgården minns med saknad den tid då statsmakten var trög och trist, men mera generös och mindre sektoreffektiverad än nu. Då ryckte den statliga organisation som råkade ligga bäst till ut för att hjälpa; om det så var militären, lotsarna, post och tele eller sjöbevakningen.
Nu ska det sparas. Men då borde man samtidigt jobba på hur sektorerna kunde samarbeta här ute. Det är liknande utrustning som behövs för oljebekämpning, räddningsverk, militärt underhåll, tunga civila transporter.
Vi skulle behöva ett glesbygdsverk, en tvärförvaltning, som tog sig an allt detta.
När fritids- och sommarsektorn får sina nya centra i skärgården (Bbl 12 och 13.7) i takt med att livet på holmarna förändras, är det minst lika viktigt är det att statens grundnärvaro får moderna och vettiga strukturer, i stället för att sektorerna var för sig sparar ihjäl sig.
Att utarbeta framtidens lösningar för den finlandssvenska skärgården kunde vara en fjäder i hatten för SFP och för skärgårdsdelegationen, som Mikaela Nylander (SFP) lett i ett decennium nu. Om prototypen lyckas, kunde modellen tillämpas också i glesbygd på andra håll i landet.
Så kan landets hela territorium, som man säger i u-länder, förbli under den lagliga regeringens kontroll.