Det var den 12 september som HBL publicerade en lista över 38 finländska KGB-kontakter. Namnlistan hade hittats i Churchillarkivet i Cambridge där man förvarar den avhoppade KGB-arkivarien Mitrochins utsmugglade handlingar från Moskva.
Ambassadörerna Jorma Inki och Seppo Kauppila blev mäkta förvånade när de hittade sina egna namn på listan. Bägge är den långa linjens diplomater och ambassadörer som i olika skeden av karriären haft med ryska kolleger att göra. De är väl medvetna att en del av dem som kontaktade dem var utsända av KGB.
Gick till botten med historien
Inki och Kauppila beslöt sig för att gå till botten med historien och utreda hur deras namn kommit med på listan. Stämpeln KGB-kontakt kändes helt främmande för dem bägge.
– Vi tog kontakt med arkivet i Cambridge och bad att få veta allt som stod om oss i KGB-mappen, berättar Jorma Inki.
I hans fall var svaret en enda mening. KGB hade 1970 gett honom kodnamnet Aksel och antecknat att han var ett ”bearbetningsobjekt”.
Mer fanns inte i arkivet och Inki tror sig veta ungefär hur det gick till när KGB fick upp ögonen för honom.
– Redan under studietiden på sextiotalet arbetade jag som tolk på Valmets varv i Pansio. Jag kunde ryska och varvet hade många ryska beställningar. Jag var också guide på bussresor till dåvarande Leningrad och Moskva och arbetade med möbelexport till Sovjet.
1968 kom Inki till utrikesministeriet. Första kommenderingen till Moskva var som ambassadråd 1976.
– Till en början uppvaktades jag av ryska kontakter, de var klumpiga så det var lätt att avslöja dem som KGB:s män. De föreslog de mest underliga saker och försökte få mig i fällan. Det kunde jag lyckligtvis undvika. Till slut gav de upp och medgav öppet vem de arbetade för. Jag sade bestämt nej.
Efter 1979 var Jorma Inki bland annat ansvarig för clearinghandeln med Sovjet i fem år utan att störas av KGB. Han var i sex år ambassadör i Oslo och fyra år i Prag. Han ledde också OSSE:s fältmission för det portugisiska ordförandeskapet i Tjetjenien 2002.
– På ingen av dessa poster blev jag längre antastad av KGB. Det tog slut 1979, även om jag naturligtvis hade KGB:s efterträdare FSB som en officiell samtalspartner i Tjetjenien. Därför råkar jag veta att det finns en gedigen mapp över mej i Moskva. Den lär börja från Pansiovarvet 1963.
Jorma Inki gick i pension från UM 2008.
Visade på dörren
Seppo Kauppilas historia är nästan identisk. Han placerades som attaché på ambassaden i Moskva 1970 och uppvaktades av KGB-agenter.
– I Cambridgepappren står det att KGB samma år gav mig smeknamnet ”Lumi” och stämpeln ”förbindelseetablerad”. Till en början insåg jag inte att det var KGB:s män som tog kontakt i Moskva, men då jag flyttade till Genève 1972 och senare tillbaka till Helsingfors började jag ana sammanhanget. Jag var konsekvent avvisande.
– 1976 blev jag utnämnd till förste sekreterare på ambassaden i Washington. När en KGB-man då knackade på min dörr och utan vidare ville upprätta kontakt fick jag nog och visade honom mycket bryskt på dörren. Efter den dagen lämnade ryssarna mig i fred.
Också för Seppo Kauppilas del finns bara en kort anteckning i KGB-arkivet.
– Den är från 1976 där man skriver att jag avvisade all kontakt i Washington, men förskönar sättet som jag kastade ut agenten på. Det kändes därför väldigt olustigt att hitta sig själv i en förteckning över finländska KGB-kontakter i sällskap av personer som Ville Pessi (Kommunistpartiets generalsekreterare på 1960-talet).
Efter kommenderingen i Washington var Kauppila bland annat generalkonsul i Sankt Petersburg och ambassadör i Warszawa och Dublin. Han gick i pension från UM 2012.
Experter, bland dem professor Kimmo Rentola, har påpekat att många av dem som finns på KGB:s listor över kontakter är omedvetna om det själva och inte behöver ha gjort någonting klandervärt.
KGB-agenter som velat framstå som extra duktiga och effektiva har skickat långa listor på kontakter till Moskva för att imponera på arbetsgivaren. Kontakternas enda bidrag till spionage kan ha varit att ge sitt visitkort till den sovjetiska samtalspartnern.