President Sauli Niinistö uttrycker en förhoppning om att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) ska utvecklas till ett verkligt instrument för freden i Europa. Det finns väl knappast ett aktivt motstånd mot en sådan tanke. Frågan är om EU är politiskt moget att fatta stora beslut.
Niinistö talar om fyra ben i utrikes- och säkerhetspolitiken som måste vara i balans: Ett trovärdigt nationellt försvar, omfattande nätverk inom och med Norden, EU och Nato, relationerna med Ryssland och Finlands agerande inom FN och andra organisationer. Försvarssamarbetet med Sverige, inom EU och med Nato hör alltså till det andra benet. Inte till det fjärde.
Om balansen rubbas när det gäller något av benen måste detta kompenseras med annat. Därmed vore det säkraste kortet för Moskva att göra sitt yttersta för att fredsavtalet för Ukraina från i höstas skulle hålla, om Ryssland vill att Finland och Sverige ska hålla sig utanför Nato.
Det är kriget i Ukraina och det faktum att vi står inför en ytterst oviss vinter och vår i Europa på grund av att Minskavtalet inte hållit som skapar den oro som är den mest lukrativa grogrunden för en Natovänlig opinion att växa.
Besvärliga eller i värsta fall brutna relationer med Ryssland innebär för Finlands del att ett av de fyra benen Finland står på haltar. Då måste balansen återställas genom att satsa på något av de andra. Nätverkens betydelse växer.
Att promenera rakt in i Nato är inte att tänka på för Finlands del, hur positiva USA:s och många andra Natomedlemmars kommentarer än är. Det handlar inte bara om relationerna med Kreml, utan också om att det för Natos medlemmar gäller att fatta ett enhälligt beslut. I dag är inställningen betydligt mer ambivalent än för tjugo år sedan.
Mot bakgrunden av detta är det lätt att förstå att Finlands politiska ledning betonar försvarssamarbetet med Sverige och EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitisk betonas så kraftigt som den gör.
Det råder emellertid stor osäkerhet och oro när det gäller EU:s förmåga och vilja att stärka sin militära kapacitet.
Om Storbritannien efter valet i maj bestämmer sig för ett utträde bryts den naturliga EU-axeln mellan London och Paris när det gäller GUSP som styrde mycket av EU:s politik fram till finanskrisen 2008. Som ekonomisk makt är Tyskland svårt att utmana. I försvarsfrågor kan Berlin inte mäta sig med London. Och för Storbritannien är det de transatlantiska relationerna som gäller inom försvaret – oberoende av ett EU-medlemskap.
Ett trovärdigt nationellt försvar är viktigast. Med försvarssamarbetet med Sverige, EU och Nato verkar Finlands politiska ledning sträva efter den politiska trovärdighet som krävs för att Finlands förmåga inte ska testas.
Det benet får under inga omständigheter rubbas. Ensamt klarar sig Finland inte.