För att Fennovoimas kärnkraftverk ska byggas med över 30 procent av aktiestocken hos ryska Rosatom behövs inget statsfördrag.
Ett avtal i form av ett statsfördrag om samarbete när det gäller fredlig användning av kärnkraft från februari i år har redan godkänts av Ryssland men är ännu under förberedande i Finland. Detta avtal handlar främst om samarbete när det gäller forskning och utveckling inom kärnkraften. Ett godkännande av detta avtal behövs inte för att Fennovoimaprojektet ska gå vidare.
När Finland och Ryssland ska låta sina isbrytare samarbeta på Finska viken och i Östersjön behövs det däremot ett statsfördrag. Lagpropositionen kommer upp i riksdagen i dag.
I bägge fallen motiverar man det med ekonomiskt samarbete som betraktas som naturligt och bilateralt. Det var det också när initiativet till isbrytarsamarbetet togs 2011 av Ryssland. Under dåvarande trafikministern Meja Kyllönens (Vänsterförbundet) ledning började man omedelbart förbereda ett avtal. När det undertecknades i höstas i S:t Petersburg var den politiska situationen både i närområdet och i hela Europa radikalt annorlunda än när initiativet togs.
Kriget i Ukraina, Rysslands inblandning i form av "frivilliga" militärer i östra Ukraina, den olagliga annekteringen av Krim och EU:s sanktioner har tydligen ändå inte påverkat tidtabellen eller substansen i avtalet.
När trafikrådet Marjukka Vihavainen på Kommunikationsministeriet på nyhetsplats i dagens HBL säger att man utgått från "normala förhållanden" trots världsläget väcker det förvåning.
Avtalet innehåller visserligen detaljerade klausuler om under vilka förutsättningar man kan korsa varandras gränser. Det heter också att den part som mottar en begäran om isbrytarassistans får avgöra om begäran bifalls eller inte. Hur stor är sannolikheten för ett nej till en rysk begäran i dagens läge?
Sedan 1961 finns det ett avtal om isbrytarassistans mellan de nordiska länderna och sonderingar har gjorts också med Estland så i sig är ett samarbete med Ryssland naturligt.
I dagens läge är det inte så, oberoende av hur många bilaterala och ekonomiska förtecken man vill förse avtalet med. Ett statsfördrag knyter alltid två länder politiskt närmare varandra. Därför kan man fråga sig om tajmningen för statsfördraget med Ryssland är rätt? Åtminstone ger det en egendomlig bild utåt av Finland som EU-medlem.
Hur uppfattar Sverige ett gränsöverskridande samarbete mellan Finland och Ryssland på Östersjön – Kaliningrad ingår i fördraget? Ökar eller minskar det möjligheterna att sluta ett statsfördrag mellan Finland och Sverige om fördjupat militärt samarbete? Fjärmar det oss från resten av Norden – och EU?
Det handlar om Finlands trovärdighet.