Det bästa med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers utspel om en EU-armé är att någon över huvud taget talar om saken. Mer är att vänta när detaljerna i en rapport som Javier Solana varit med om att utforma blir offentliga. Solana var Natos generalsekreterare från 1995 till 1999 och därefter hög utrikespolitisk representant för EU fram till 2009.
På grund av eurokrisen har det länge varit tyst om säkerhet och försvar inom EU.
Nästan i 20 år, faktiskt. Då slog Storbritanniens premiärminister Tony Blair och Frankrikes president Jacques Chirac fast följande i den så kallade S:t Malo-deklarationen den 4 december 1998: "Unionen måste ha kapacitet att agera autonomt, stödd av trovärdig militär styrka, verktyg för att använda den och beredskap att göra så för att besvara internationella kriser."
Lite lånt och också fornt finns det nu i brudens klädsel. Det var nämligen krigen på Balkan och irritationen över Europas oförmåga att agera utan stöd av USA som låg bakom Blairs och Chiracs uttalande.
Nu handlar det om Ryssland och Ukraina.
Kanske man kan ana en liten irritation över att Nato inte vill blanda sig i annat än sina medlemmars angelägenheter? För Juncker talar inte bara om att försvara EU:s territorium. Han talar om att försvara också EU:s grannar.
President Sauli Niinistö välkomnade förslaget. Ordförande för försvarsutskottet, Jussi Niinistö (Sannf) avvisar det.
Flera tyska politiker – men inte alla – är med på noterna så man kan tala om en förskjutning från axeln Paris-London till Bryssel-Berlin när det gäller europeisk säkerhetspolitik. Det är det nya i brudens klädsel.
Storbritannien, inklusive Blairs gamla parti Labour, sade nämligen blankt nej. Danmark har också hittills sagt att landet sköter sin militära krishantering via Nato.
Av EU:s 28 medlemmar är 22 medlemmar också i Nato.
Det råder alltså ingen politisk enighet ens inom EU-länderna, för att inte tala om länderna emellan. Varningsklockorna ringer, ytterligare splittring i detta läge är farligt.
Finlands och Sveriges integrerade militära samarbete hamnar förstås i ny dager. Ska det bli ett koncept som kan pluggas in i EU? Eller så småningom i Nato, om försvaret inom alliansen tas om hand av dess "europeiska pelare"?
Det som är säkert är att internationellt samarbete behövs för ett trovärdigt försvar. Men nätverk är inte detsamma som medlemskap. EU-styrkorna skulle dessutom vara precis lika nationella som Natos styrkor är. Det är olyckligt att Juncker talar om en EU-armé.
EU:s snabbinsatsstyrkor är välutbildade och -utrustade. Men de har aldrig använts eftersom det har varit omöjligt att fatta ett enigt politiskt beslut. Varför skulle det bli lättare med en armé?
Junckers ansvar är nu stort. Det är farligt om det blå i brudens utstyrsel stannar vid blåögt önsketänkande. USA har säkert ingenting emot att EU tar ökat ansvar för Europas försvar. Men finns det någon realism i att unionen militärt kunde mäta sig med USA inom överskådlig framtid?
Juncker har en poäng när han säger att militär styrka ger en förhandlingsfördel med Ryssland. Ungefär detsamma sade Natos nuvarande generalsekreterare Jens Stoltenberg när han förra veckan ombads kommentera hur det var när han som statsminister 2010 lyckades förhandla fram avtalet om gränsdragningen i norr mellan Norge och Ryssland.
Skillnaden är att Norge hade Natomedlemskapet på fickan. Juncker har varken en armé eller ett enigt EU bakom sig.