Frosten gnistrar på däcket när Victoria Palmgren hissar flaggan på transportbåten av Jurmo-klass som hon ska köra i dag. Hon hälsar oss välkomna ombord med ett sömndrucket leende.
– Jag var uppe till midnatt och planerade rutten, säger hon och sätter sig vid navigatörens plats.
Varje elev har sitt eget sjökort som ritas fullt av linjer och grader för att man ska klara av att navigera utan stöd av teknik. Victoria Palmgren granskar koncentrerat blyertslinjen som kryssar mellan grynnor och holmar på sjökortet. Dagens övningskörning tar henne till det inre faret till Kasnäs, och svängarna ligger tätt längs med rutten.
Utbildningen till underofficer och båtförare vid Amfibieskolan vid Ekenäs kustbataljon har pågått sedan mitten av augusti. För att kunna delta i slutprovet för båtförare måste man ha femtio timmar navigering i bagaget – tanken är att man ska känna varje rutt i Syndalens närområde som sin egen ficka.
I tre veckor har Palmgren redan hunnit köra och navigera, men det är ännu långt kvar. Nu står det 12,5 timmar navigering i hennes loggbok. Vardagen i hamnen och på brigaden har börjat ta form.
– Alla dagar är ju inte roliga, men i det stora hela känns det fortfarande jättebra. Nu har dagarna ändrats lite eftersom vi har varit så mycket i hamnen. Alla kan inte åka ut och navigera varje dag eftersom det inte finns tillräckligt med stampersonal för det. Vissa övningsnavigerar, resten stannar i land på utbildning och sköter sådant som behöver skötas. Nu när de håller på och renoverar här i hamnen är det främst att flytta på saker, släpa och dra, berättar Palmgren.
Doften av diesel
- Victoria Palmgren var en av de 499 kvinnor som inledde den frivilliga militärtjänstgöringen i år, och en av tolv som ryckte in vid Nylands brigad.
- Palmgren antogs till båtförarutbildningen när specialuppgifterna för krigstida organisation delades ut bland rekryterna.
- Båtförarutbildningen vid Amfibieskolan pågår i nio veckor, och kräver bland annat 50 timmar navigering ombord på en transportbåt av Jurmoklass.
- Utbildningen är den populäraste vid Nylands brigad – från varje kontingent söker mellan 80 och 100 rekryter till båtförarlinjen av vilka 20 tas in.
- De färdiga båtförarna blir båtchefer med ansvar för att transportera beväringar, bland annat under landstigningsövningar.
- De som klarar slutprovet för båtförarutbildningen blir underofficerare och gruppchefer vid andra kustkompaniet vid Ekenäs kustbataljon. Vissa av dem som blir underofficerare kommer att ansvara för de nya rekryterna som rycker in i januari som en del av kontingent 114.
- Som båtförarelev kan man ta del av en tilläggsutbildning för att få en kommersiellt gångbar båtförarexamen. Man betalar själv för tilläggsutbildningen.
Nylands brigads hamnområde i Syndalen är en uppgrävd villervalla.
– Det är bra att de gör om hamnen så att den är bättre anpassad för utbildningen, säger löjtnant Christer Lagerström som jobbat som utbildare för båtförare sedan 2003.
Den kyliga morgonen till trots ekar skratten när eleverna sköter morgonens genomgång av båtarna. Löjtnant Lagerström kommer med några få råd när Victoria Palmgren med säker hand backar ut transportbåten ur hamnen. Väl ute på öppet vatten tar hennes stridspar för dagen, elev Jonas Funck, över som rorsman.
Palmgren navigerar fram med hjälp av sjökort, kompass och landmärken i sakta mak i tolv knop. Inte en båt syns till, förutom de övriga kamouflerade transportbåtarna som åker i olika riktningar, beroende på vilken rutt de valt för dagens övningskörning.
Ombord råder knäpptyst spänning. Den här rutten är svår, och löjtnant Lagerström står bredvid och vakar över sina elever. Om man för ens ett ögonblick tappar sitt exakta läge på kartan blir det stopp. Det går inte att bara köra framåt och hoppas på att man hittar sin position. Varje sväng ska göras utifrån ett förmärke och ett tvärsmärke.
Regnet börjar droppa och vindrutetorkarna skymmer sikten. Horisonten glider ihop med regnmolnen, och Victoria Palmgren har radarn som stöd för att skilja på holmarna och kobbarna. De ligger som hopkurade svarta klumpar i det oljegråa kalla havet. Här är det ont om linjemärken, i stället är det landmärken och öarna i sig som måste fungera som vägledare.
– Ser du det där berget? Till vänster om fören, det mindre? frågar Jonas Funck.
Palmgren kollar till babord, till styrbord. Hon blickar i den riktningen vi kommit från och försöker hitta akterlinjen. Hon kollar mot fören, letar efter något hon känner igen på sjökartan. Grynnorna och skären lurar blicken och flyter ihop. Linjen är försvunnen.
– Stoppa båten, befaller löjtnant Lagerström.
– Palmgren, var är vi nu?
– Inte där vi ska vara, svarar Victoria Palmgren.
Det gäller att hålla tungan rätt i mun.
Palmgren och Funck fortsätter kryssa fram bland holmarna i åtta knop. För varje sväng jagar de nya hållmärken för att kunna ställa in kursen på nytt.
Skolklass med bara en tjej
Victoria Palmgren är den enda kvinnan i gruppen på tjugo elever som nu utbildas till båtförare i Syndalen. Kompisen Sofia Kuntsi som ryckte in samtidigt flyttade för några veckor sedan till Sjökrigsskolan på Sveaborg efter att hon antagits till reservofficersutbildningen.
Eleverna vid Amfibieskolan som ska bli båtförare håller tätt ihop – de upplevde redan under grundutbildningen att de hade den tajtaste gruppen jämfört med de andra utbildningsinriktningarna.
Palmgren visste redan tidigt att båtförarlinjen skulle vara hennes första val.
– Jag har alltid tyckt om att vara på sjön och att köra båt, så på det sättet var det helt naturligt. Dessutom tyckte jag att det var så tufft med Jurmon – tänk om man själv skulle få köra den. Så får jag lära mig navigera vilket jag också har jättestor nytta av i det civila.
För Jonas Funcks del var båtförarlinjen det självklara valet efter att han utbildat sig vid sjömansskolan i Åbo i fyra år, men det höll på att bli kustrobotlinjen.
För Palmgren var andrahandsvalet att bli kustjägare. I munnen på varandra förklarar de hur mycket tyngre de utbildningarna är fysiskt i jämförelse med timmarna ombord på Jurmobåtarna.
– Jag är jättenöjd med mitt val, säger Victoria Palmgren och skrattar lättat.
– Bästa kollegerna fick du ju också, fyller Jonas Funck i.
Det har gått fyra månader sedan Palmgren bytte de civila kläderna mot uniformen. Det har varit frikostigt med permissioner hittills, men det förändras när det blir dags för eleverna att ansvara för vaktturerna i hamnen. Militären har redan hunnit sätta sina spår även om åtta månader återstår.
– Det är som om jag blivit mer självständig på många sätt, jag är mycket säkrare på allt jag gör, allt kommer naturligt. I början kändes allt det här med tilltal konstigt men nu behöver jag inte ens tänka på det mer. Rutinerna flyter på mycket bättre. Det är på något sätt lättare att gå från att vara här till att vara på permission, det går att byta om lättare än i början.
Den vardag som kompisarna lever i, de som inte valt att göra den frivilliga militärtjänsten, känns en aning avlägsen.
– När man träffar vänner i det civila som inte gjort värnplikten så förstår de inte alltid vad man talar om. De studerar och så, så vi är i ganska olika skeden av livet.
Ömsesidigt förtroende
Efter någon timme av intensiv navigering är Jonas Funck och Victoria Palmgren ute på öppnare vattnen. Där väntar målet: lunch på Kasnäs hotell. Buffébordet är en efterlängtad omväxling. På hemvägen byter de uppgifter. Funck navigerar och Palmgren kör hem till Syndalen längs det yttre faret. Det går undan, båten knycker i väg i 30 knop. Här finns färre hinder i vägen. Stridsparet är beroende av varandra, båtchefen som navigerar ansvarar för att rorsmannen kör rätt. Det är inga mjuka lovar, utan skarpa slag enligt grader för att genast hitta nästa linje. I stället för att använda babord och styrbord kommunicerar styrmannen och navigatören på finska.
– Oikealle. Oikealle, säger Jonas Funck som navigerar.
Victoria Palmgren svänger båten skarpt tills Funck säger keskelle. Då hejdar hon svängen och rätar upp båten.
– Ser du linjen? frågar Funck.
– Jag ser linjen.
– Linjen fast.
Palmgren fixerar blicken på linjetavlorna som Funck pekat ut. I det lilla gapet mellan de två manskapsluckorna i fören ser man hur de gula linjerna möter varandra.
Vi plöjer över fjärden, och trots att det knappt går några vågor alls kränger båten och Palmgren får jobba för att hålla kursen. En koncentrerad tystnad hänger över det stilla bruset från jetmotorerna när båten jagar fram över vattnet.
På fjärden öster om Hangö kör vi över kölvattnet från en annan Jurmo som i sakta mak siktar på det inre faret. Plötsligt ber löjtnant Lagerström att Palmgren ska stanna. Plottern har varit avstängd för att göra övningen av traditionell landskapsnavigering svårare, och Funck har tappat linjen.
– När situationshastigheten är större än vad förmågan för tillfället klarar av så kan det ibland gå så här, säger löjtnant Lagerström och plirar på sina två elever.
Vi ligger och guppar någonstans norr om farleden. Funck granskar sitt sjökort och omgivningen. Efter en stunds tystnad hittar han linjetavlorna i aktern.
– 132 sydost. Vasemmalle. Ser du masten? Tre fingrar höger om den, säger Funck.
Victoria Palmgren nickar. Kursen är hittad.