Lagförslaget har förberetts en längre tid inom försvarsmakten. Själva nyheten uppfattades i alla fall som en överraskning. I ljuset av cyberattackerna mot Utrikesministeriets teletrafik är en effektivering av försvarets signalspaning dock högt på den säkerhetspolitiska dagordningen.
Samtidigt erbjuds de politiska beslutsfattarna en möjlighet att skriva in i lagen bestämmelser om parlamentarisk övervakning och skydd av medborgerliga rättigheter.
Objekt för militär övervakning finns allt rikligare. Sjötrafiken i Finska viken och omfattande aktiviteter i Östersjön väcker kuststaternas intresse, men angår hela Natohögkvarteret. Arktis anmäler sig som en ny zon. Den teknologiska utvecklingen gör att både underrättelseuppdraget vidgas och att nya teknologier medför nya utmaningar.
Man kan förmoda, att Finlands integration i EU och partnerskap med Nato har lett till ett ökat utbyte av information. Det gäller att ha något att erbjuda de andra när vi själv får dra nytta av deras underrättelsematerial. Så har det alltid varit.
Och förresten är den finländska flottiljamiralen Georgij Alafuzoff i dag underrättelsechef vid EU:s militära spaningsorgan.
Journalisten Aarno Laitinen har nyligen framhållit i Iltalehti att vår kanske främsta underrättelseagent genom tiderna är marskalk C.G.E. Mannerheim. Laitinen hänvisar till Mannerheims legendariska ritt genom Asien 1906–1908 och påstår att denne också hade ett underrättelseuppdrag då han fungerade som chef för ett gardesregemente i Warszawa före första världskriget.
Militärattachéernaär en särskilt hårt reglerad bransch av diplomatin. Det mottagande landet måste bevilja en resident militärattaché ett agremang, precis som man gör med en ambassadör, men ingen annan tjänsteman vid beskickningen.
Huvudstaben eller motsvarande organ måste bevilja tillstånd för en militärattaché att besöka till exempel Nylands Brigad i Dragsvik. Attachéns rörelsefrihet kan vara begränsad, liksom hans umgängeskrets med mottagarlandets militärer.
Efter en lång nedgångsperiod strax efter kriget återupprättades det finska militära underrättelseväsendet diskret och stegvis från 1956 framåt. General Gustav Hägglund berättar att militären efter kriget inte ens fick använda begreppet underrättelse (tiedustelu).
Försvarsmaktens senare kommendör Lauri Sutela fick 1956 uppdraget att börja bygga upp tjänsten på nytt.
Från år 1958 blev underrättelsetjänstens prioriteter: 1. Öst och Väst. Allianserna och krigspotentialen. 2. Militär aktivitet utomlands och särskilt i Finland angränsande länder. 3. Styrkegrupperingar i Europa och i synnerhet inom Östersjöområdet. Arktis som skådeplats för ett storkrig och betydelsen av Kola-halvön. 5. Militärpolitiska ställningstaganden med relevans för Finland. 6. Hot inifrån Finland. 7. Underrättelseverksamhetens möjligheter och utveckling.
Dagordningen har knappast ändrats med undantag för ”kommunistpunkten” 6.