I tisdags bjöd Lovisanejdens reservister in en yrkessoldat för att prata om sin tid i Afghanistan. Han beskrev detaljer från ett sargat land.
Året var 2010 när Lovisabon Jussi Kivinen anlände till senvinterns Afghanistan. Han välkomnades av ett bergigt ökenlandskap.
Snön låg ännu på marken när han kom till basen i norr, en inhägnad som skulle bli hans hem de följande månaderna. Temperaturen låg nära nollstrecket och vinden bet genom kläderna. Men den ändrade sig snabbt, för med våren kom fyrtiofemgradig hetta tillsammans med torka. Den fina sanden hade en irriterande förmåga att krypa in också på de mest obekväma ställen.Även om han suttit åtta timmar på ett flyg till ett land med främmande kultur var vissa saker bekanta. Den finska armélogiken är inte geografiskt bunden, skulle det visa sig. I ett sandgult kargt ökenlandskap fick de övriga länderna köra omkring i sandgula pansarfordon som smälte in i omgivningen.
Finländarna, de hade skogsgröna terrängbilar.
Visserligen var de bepansrade, men de stack ut som tydliga prickar i det karga landskapet. De tre centimeter tjocka vindrutorna gjorde att ingenting hördes utifrån. Kivinen skrapade sig flera gånger i huvudet när han undrade över fordonslogiken– Vi varken såg eller hörde något från fordonet. Andra såg ju oss väldigt tydligt, Lyckligtvis fick vi till sist tillstånd att måla om dem, säger han.
Han skulle tillbringa sex månader i Afghanistan som en del av den internationella ISAF-styrkan (se faktaruta).
Några månader tidigare hade hans mobiltelefon ringt när han, polis som han är, satt i sin polisbil i Borgå. Bakom sig hade han sju år i armén, och hade tidigare sökt till den internationella beredskapstruppen.– De ringde och frågade om jag ville åka. Tidpunkten var lämplig, så jag tackade ja.
Efter fem veckors skolning i Finland, och ytterligare en vecka i Sverige för att lära sig svenskarnas kommunikationsutrustning, bar det av till Kabul. Därifrån tog han sig till norra delen av landet där finländarna jobbar tillsammans med tyskar och svenskar.
Han tog sin plats i en grupp av sex soldater vars uppgift var att samla information om området. Military Observation Team, MOT, som gruppen kallas, har som uppgift att tala med lokalbefolkningen och rapportera till försvarsmakten. De hör sig för om nyheter, uppdaterar kartor och är försvarets ögon och öron på marken. De frågar hur folk mår, om de behöver något och om de sett något intressant.
Kivinens grupp rörde sig med två av de gröna jeeparna i det bergiga landskapet. Vägarna var ofta inte mycket mera än åsnestigar där terrängfordonen fick krypa fram, överlastade till taket. De bar på över fyrtio kilo utrustning per man i den tryckande värmen.
De sex finländarna jobbade ofta ihop med svenskarna som de delade bas med i den lilla byn Sar-e Pol. Trettio svenskar och sex finnar delade på en liten bas som skyddades av taggtråd och vakttorn bemannade av välavlönade afghaner.
Den uråldriga lilla byn med några hundra invånare var en labyrint av manshöga lermurar som dolde innergårdar.– Vi besökte byarna i trakten tillsammans med en tolk. Engelska var ju inte ett alternativ. Det finns bara en asfalterad huvudväg, så det var en utmaning att röra på sig.
Själv behövde han aldrig avfyra sitt vapen. Han såg heller aldrig någon vägbomb explodera, en syn som blivit det sista så många västerländska soldater sett. Däremot exploderade en bomb på skjutbanan nära basen ett par veckor innan han anlände. Då flög en åsna i tusen bitar.– De hade byggt en avtryckare av två sågblad. När åsnan steg på bladen så att de rörde i varandra så briserade bomben.Även om han aldrig sköt så blev hans grupp beskjuten. Ibland körde de genom ett regn av stenar. Ibland blandades stenarna med kulor. När amerikanernas reaktion då är att ta striden, så är finländarnas reaktion den motsatta.– Vår taktik är att öka på hastigheten och ta oss därifrån. Undvika strid om vi kan. Vi är fredsbevarare och får bara försvara oss.
De norra delarna av landet är lugna jämfört med söder där kanadensarna och amerikanerna finns. Medan nordamerikanerna deltar i ett regelrätt krig i de låglänta markerna kring Kandahar, så får finländarna verka i ett relativt lugn. Bland annat skickar amerikanerna ofta sina soldater till området för att varva ner i slutet av tjänsteperioden.
Vem är fiende
Trots det relativa går det aldrig att veta vem som är fientlig och vem inte. När bilen stannar så dök ofta människor upp i mängder. En gång stannade chauffören bilen för att den betedde sig underligt. Det visade sig att bakhjulet nästan lossnat. Där blev de, och fler och fler dök upp för att beskåda finländarna.– Vi kunde inte byta däcket, för bultarna hade gått av. Där fanns män i långa skägg i olika åldrar på motorcyklar och stämningen blev allt mera spänd. Vi tog skydd och väntade på hjälp. Men inget farligt hände.
Ofta var lokalbefolkningen vänligt inställd. Efter några nyfikna frågor om vem de var och varifrån de kom blev ofta gästvänligheten påtaglig. Det minsta som bjöds på var te och kakor. Ibland fick gruppen mat. Det var ofta yoghurt eller kyckling.– Deras sinne för hygien är inte samma som här. Men det var bara att ta en tugga för att vara artig. Men visst var man orolig över att kanske tvingas skita blod senare.
Afghanistan var ingen traumatisk upplevelse för Kivinen. Han skulle inte ha något emot att åka tillbaka, eller någon annanstans heller för den delen. Han tycker också att orsakerna att vara där är de rätta. Det är bra att hjälpa till att skapa fred. Huruvida det lyckats är en annan fråga.– Det har blivit ett krig med stora förluster på båda sidor. Jag vet inte om det ger resultat i det långa loppet.
FAKTA: International Security Assistance Force, ISAFÄr en internationell styrka som verkar i Afghanistan med FN-mandat. Leds av NATO.
Meningen är att hjälpa de lokala myndigheterna att skapa en trygg omgivning.
Fick sin början 2001 i Kabul.
Finland har 140 ISAF-soldater i Afghanistan. De flesta finns i norr.
ISAF-soldatens vistelse räknas i rotationer. En rotation är sex månader.
Jussi Kivinen är utbildad konstapel och har en kandidatexamen i krigsvetenskap.
Ska utbilda sig vidare till magister.