De norska myndigheterna har precis beslutat att de två drunknade finländska dykarna inte bärgas ur Pluragrottan nära Mo i Rana. Kropparna av Jari, 34, och Jari, 40, blir kvar där nere.
Lasse Nurmi, 65, har gått till fots från metron till intervjun vid Havsstranden. Han är en av landets ledande polis- och krispsykologer.
Det är lite av lärare kring hans person i ylletröjan, några delar psykolog som blir berörd av att tala om svåra saker, och några kryddmått snut. Han har polishumorn; lägger orden välvalt också kring det svarta och absurda i livet.
– Jag skulle nog vara mildare mot dykarna i den norska olyckan, säger han.
I medierna fördömde folk dårskapen att gå ner i trånga, okända passager 130 meter under jord, i mörker, med tung dykarutrustning, i tvågradigt vatten.
Men Lasse Nurmi har lämplighetstestat stridsflygare, dykare och soldater för krävande uppdrag. Han har sett Pluragrottan på video; "ett råtthål", en labyrint efter en älv som dämts upp och tvingat vattenströmmarna ner i kalkstenen i underjorden.
Men att dyka i sådana förhållanden och i synnerhet att ta sig upp till ytan, när två dödsolyckor har skett, det klarar man inte utan att ha förberett sig och planerat väl.
Möt faran igen
I medier har en av de överlevande (Bbl 12.2) från Borgå sagt sig vara beredd att fortsätta dyka.
Lasse Nurmi tuggar i sig det sista av sin förmiddagssmörgås. Det är kanske är för tidigt att säga någonting om det än.
Men det är så man kommer över det som skrämt en, vet han. Piloter ska efter en krasch upp i ett plan så snart som möjligt igen, "men kanske inte för att göra de allra svåraste konsterna".
Det är också någonting mänskligt sunt och positivt i att söka sig längre, högre, djupare, säger han. Samma sak har drivit upptäcktsresande, ännu längre ut i världen.
I extremsporterna tror han inte på att man i grupp driver varandra till större dumdristigheter. Freuds dödsdrift, thanatos, är inte kollektiv och har överdrivits av andra efter honom.
Bland poliser och soldater
Hela yrkeslivet har för Lasse Nurmi kretsat "kring poliser och soldater". Som nyutexaminerad psykolog började han vid försvarets huvudstab 1979 med lämplighetstest – att skilja de uthålliga och avvägt modiga från de dumdristiga.
Folk testades i rum fyllda av ljus- och ljudeffekter, med spakar och pedaler att hantera samtidigt som man skulle göra enklare räkneuppgifter i huvudet.
Man uppmuntrade testpersonerna att ta större risker, skruvade upp farten tills det var mänskligt sett omöjligt att inte stippla, göra fel.
– Viktigast efteråt var att testpersonen skulle kunna analysera själv när, varför, och vilka saker hade börjat gå fel.
En stabil människa behöver vara klar över sina egna gränser. Ofta har militärhistorien visat att det också en de tysta, stillsamma människorna som bäst hanterar sin rädsla och är effektiva.
Viljam Pylkäs, förebild för Rokka i Okänd soldat, ska ha varit en fullkomlig krigsmaskin vid fronten, men i det civila en lågmäld och tillbakadragen karelsk småbrukare, säger Lasse Nurmi.
I modern krisberedskap har egenkontroll blivit ett viktigt verktyg för människor i ansvarsfulla jobb, till exempel vid kärnkraftverk.
– Man ska kunna göra en rapport över hur man själv har handlat i en viss situation, utan att behöva vara rädd för påföljder eller straff.
Ny generation på plan
Lasse Nurmi växte upp i västnyländska Pusula, som otaliga andra som barn till en krigsveteran. Det var generationen som visste vad både pansarvagnsskräck och flyktinstinkt vid fronten var, och som nu satt i basturna och söp och pratade ut om kriget.
I dag är det andra tider. Inom polisen har man slutat glira om mesighet eller att "få sitta i någons knä och berätta vad som har hänt". En ny generation är på plan och i dag finns det klara rutiner för debriefing, jälkipuinti, eftersnacket kring tyngre och svårare saker i jobbet.
– Det görs i tre skeden, förklarar Lasse Nurmi. Först kring stressen över det som har hänt, sedan det taktiska, hur en operation har lyckats, och sedan till sist det tekniska.
Men även för polispsykologen kan det vara så gott som omöjligt att förutsäga hur människor öppnar sig efter en svårare arbetssituation.
– Någon som är stor, tuff och verkar grovt tillyxad kan ibland vara den som har lättast att börja prata, säger han.
Polisarbetet har också förändrats. Många har i dag en möjlighet att söka sig till uppgifter som passar dem. Många trivs numera med fältjobbet, att vara ute i uniform och sköta småkrockar och familjebråk.
Fortfarande kan jobbet vara psykiskt tungt; alltid tyngst när ett barn har dött.
– Poliser, räddningsmanskap, rättsläkare, säger Lasse Nurmi, alla berörs alltid av barn. Nästan alla har egna barn eller barnbarn som man relaterar till.
Tunga ansvarsfrågor
Som polispsykolog hann Lasse Nurmi vara med om de flesta stora rubrikhändelser inom polisen – allt från bombdramat i Sankt Michel till den senaste kidnappningen i Jemen, plus "ett tjugotal omringningar".
Ofta är polispsykologen då med som stöd för förhandlarna och hjälper till med att profilera den som har förskansat sig och skjuter omkring sig.
I en del fall tvingas poliser fatta svåra beslut på liv och död och att efteråt leva med oklara skuld- och ansvarsfrågor.
Efter det kidnappningsdramat i St. Michel 1986, som led av en oklar ledningsorganisation, fördes rättegångar i sju år.
I det så kallade Hirsaladramat i Kyrkslätt 1994 sköt specialpoliser i ett pansarfordon en 27-årig man som förskansat sig. Först 2007, fjorton år senare, friade den Europeiska människorättsdomstolen polisen för hur man hade använt vapen, "en lång tid att stå med snara om halsen".
Men alla poliser orkar inte. Självmord inom polisen var länge ett tabu, säger Lasse Nurmi. Bland dem, precis som bland läkare och vårdpersonal är självmordssiffran "åtminstone inte mindre än bland befolkningen överlag".
De ser döden till vardags och den är inte nödvändigtvis är skrämmande och avlägsen. Såväl läkare som poliser har också verktygen för ett självmord nära till hands.
– Man har vapnet vid bältet och när man är berusad är vägen kort att... Lasse Nurmi för fingret mot tinningen. Tre av fyra självmord inom polisen görs med tjänstevapnet. Vi andra behöver ju gå till järnhandeln och köpa snöre och hinner komma på andra tankar under tiden.
Nya anhörigpoliser
Lasse Nurmi varit med om att utveckla många nya rutiner inom polisen.
I tsunamin 2004 omkom 179 finländare på semesterorter i Thailand. Det blev ett stort jobb vid Centralkriminalpolisen, dit Lasse Nurmi kallades.
Det var då polisen också började utveckla den så kallade FLO-praxisen – en family liaison officer, anhörigpoliser, som vid större kriser avdelas för att ta hand om de anhöriga. De håller kontakt med familjen, upplyser dem om deras rättigheter, hur utredningarna avancerar, när den avlidnas kropp kan släppas för begravning.
Vid den första allvarligare skolskjutningen i Jokela 2007 var modellen redan införd. I dag är den en klar del av polisens krisrutiner.