När president Sauli Niinistö säger att han inte vill ge tanken på ett EU-försvar på båten helt och hållet grundar han sin uppfattning dels på den politiska vilja som fanns för att detta skulle tas med i Lissabonfördraget, dels på ett resonemang med anknytning till hur EU kom till krisländernas undsättning under eurokrisen, trots att ingen förpliktelse ursprungligen fanns.
Det är osäkert om – men inte omöjligt att – en militär kris i ett EU-land skulle hanteras lika. Men de garantier som ingår i artikel fem i Natostadgan och som hela alliansens trovärdighet som försvarsorganisation vilar på finns inte.
Det handlar om förmåga, men också om politik. Som ett land utanför Nato måste Finland söka nya lösningar för partnerskapsverksamheten varje gång en Natoledd krishanteringsoperation tar slut, som i år när de sista Isaf-styrkorna lämnar Afghanistan. Det är därför ett aktivt deltagande i övnings- och utbildningsverksamheten får en central plats.
Det var bra att Niinistö kom med ett förtydligande om vad han menar med starkare militär förmåga inom EU. Han talar om att komplettera, inte ersätta. Då kommer man in på kärnbudskapet: EU-länderna måste satsa mer på försvarsförmågan. Det är precis vad också USA uppmanat sina europeiska medlemmar, av vilka 22 är medlemmar också i EU.
Kravet gäller också oss. Finland kan inte vänta med att ta igen åtminstone en del av det gap som försvarets nedskärningar skapat. Senast på våren 2015 måste besluten tas för att det inte ska uppstå ytterligare luckor.
På sikt talar vi ändå om så stora investeringar inom alla vapenslag att tätare nätverk och ökat samarbete blir oundvikligt om försvaret ska kunna betraktas som trovärdigt. Skulle då Rysslands allt tydligare uttalanden mot ett finländskt Natomedlemskap dämpas om en stark militärkapacitet byggdes upp inom EU (tills vidare bara i teorin, eftersom den politiska viljan saknas)? Eller, som många finländare drömmer om, i en nordisk försvarsunion eller genom ett statsfördrag mellan Finland och Sverige?
Knappast. Ryssland har svårigheter med relationerna till EU, det kom fram också under ryske utrikesministern Sergej Lavrovs möte med Niinistö i går. Lavrov delar sannolikt många andras uppfattning om att Nato är på väg att bli EU:s militära axel, något Ryssland inte gillar. Ett eget starkt EU-försvar skulle skapa samma misstro, starka och ömsesidigt förpliktande nordiska eller finsk-svenska försvarsgarantier likaså.
Det är inte länge sedan en viss rysk general ondgjorde sig över nordiska militärövningar. Beska uttalanden av och förtäckta hot mot Finland från en Sergej Markov (HBL 8.6) kan avfärdas av den politiska ledningen i Finland och Ryssland som en enskild tjänstemans åsikter men sprids som en löpeld långt ut över Finlands gränser.
Också det sitter bra i den pågående propagandaoffensiven, avsiktligt eller oavsiktligt.
Balansgången och avvägningarna blir inte lätta för nästa regering. Kanske det kunde vara till hjälp om Antti Sierlas rapport från 2007 om vad ett Natomedlemskap skulle betyda för Finlands del kunde uppdateras och breddas till att omfatta olika alternativ.