I dag har det förlöpt 75 år sedan den ödesdigra Molotov Ribbentropp-pakten slöts i Moskva 1939, där Sovjetunionen och Tyskland i en hemlig avtalsklausul delade upp Europa i respektive intressesfärer.
Hitler hade med Anschluß av Österrike och Sudetenland försatt världen i spänd väntan på nästa drag. Fall Weiß, Tysklands strategiska plan för invasionen av Polen hade legat klar sedan juni 1939, och den första september tågade Wehrmacht mot Warszava. Sex år av krig hade börjat.
Och i maj 1945: "Aldrig igen!"
Men historien har, som det ter sig, en begränsad palett av förvecklingar på lager. Parallellerna mellan Adolf Hitler och Vladimir Putin har lyfts fram i debatten efter annexeringen av Krim, och vill man kan man klart se likheter i deras respektive vägar till oinskränkt auktoritet via tursam turbulens i politiken, tålamod och metodisk fräckhet. De delar revanschismens drivkraft, liksom den etniskt motiverade retoriken för att legitimera ockupation av strategisk mark.
Putins vision att återupprätta den sovjettida maktsfären kan alldeles väl jämföras med Hitlers dröm om Großdeutschland.
Det är ändå svårt för det sena 1900-talets generationer att efter demoniseringen av Hitler till något obegripligt ont, på fullt allvar dra paralleller till den moderna verkligheten. De tyska krigstida termerna har en mytologisk aura kring sig, som från en saga.
Hitler var ett monster, men i all sin omänsklighet var han också människa, och det vore i dagens läge förnuftigt att lyfta ut der Führer ur skräckgalleriet i dagsljuset och inse att drittes Reich inte existerade i en svunnen tid eller fjärran galax. Historien har inte upphört och mänskligheten kan frambringa liknande monster igen.
Frågan är hur människan ska stoppas före den blir ett monster.
Att det officiella Finland är försiktigt på gränsen till naivt i att inse vilken fara Putins Ryssland potentiellt utgör, är ett budskap som kommunicerats speciellt från estniskt håll. Däremot har medborgardebatten i vårt land fått slagsida åt det motsatta. Misstron mot Ryssland sitter djupt. Varje luftrumskränkning och hotfullhet som kan härledas till Kreml vibrerar mottagligt genom folklagren.
Krigsövningarna på Finska viken och karelska näset i mars bidrog konkret till känslan av otrygghet. Direktivet från Moskva i början av augusti att utlandsryssar med dubbelt medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd måste registrera sig, förde mångas tankar till "de gröna gubbarna" som sänts ut för att "undsätta" ryska medborgare på Krim och i östra Ukraina.
I de mest hätska reaktionerna har de drygt 62 000 ryskspråkiga personerna i Finland redan pekats ut som ett hot mot landets säkerhet. Det är obehagligt och förkastligt, men en följd av den oro Putin gärna verkar vilja se i grannländer.
Tyska medborgare på 1930-talet hade svårligen låtit sig förföras till de vansinnesdåd som de gjorde sig skyldiga till utan en vansinnig ledare som grävde fram de lägsta och mörkaste incentiven ur befolkningen. Det ligger inte heller inbyggt i den ryska befolkningen att vilja omvärlden ont, men den vulgära patriotism som Putin systematiskt piskar upp har gjort nationalchauvinismen och misstron mot väst till en rysk folksjukdom.
Nämner man Hitler måste man nämna Stalin, och det är den senares årsdag Putin bevittnades höja en skål för som nyutnämnd ställföreträdare för Boris Jeltsin.
Sovjetpatrioten Putin var KGB-agent i Tyskland när hans fosterland kollapsade, och flera analytiker har dragit den psykologiska slutsatsen att Putin vigt sitt liv åt att reversera denna "1900-talets största geopolitiska katastrof".
Historieälskaren Putin vet säkert att Ryssland ekonomiskt och kulturellt mått bäst under regenter som visat öppenhet, Katarina och Peter den Store eller Alexander II. Men att skapa ett välmående Ryssland är inte Putins ambition. Med sina föråldrade geopolitiska maktlekar vrider han hellre klockan bakåt än framåt. Att stoppa Putin i mänsklig tid ligger inte bara i västs intresse, utan allra främst i den ryska befolkningens.
Historiens begränsade palett av förvecklingar visar att monster i ledningen alltid slutar med att man själv blir uppäten.
---
Rysslands försvarsbudget
- 1990 - 219,2 miljarder euro*
- 1998 - 18,1 miljarder euro
- 2014 - 52,2 miljarder euro
- 2015 - 63,1 miljarder euro
- 2016 - 70,7 miljarder euro
- *Sovjetunionens sista hela år
- Källor: Ria novosti, SIPRI