Det är en viktig fråga försvarsminister Carl Haglund (SFP) lyfter fram i dagens HBL. När det gäller försvaret står Finland ensamt. Vi omfattas inte av några som helst garantier i fall av krig.
När Haglund så tydligt varnar för att allt prat om samarbete kan leda till illusioner bland finländarna om att förutsättningarna för Finlands försvar skulle ha förändrats på något sätt är han inte ute i ogjort ärende.
Detta har redan skett.
Tala om att vilseleda folket. Inte medvetet, men kanske precis som Haglund säger: för att ta sig över staketet där det är lägst. Boven – eller bovarna – i sammanhanget är fler än politisk bekvämlighet. Vi – också medierna – talar gärna om "det breda säkerhetskonceptet". I detta ingår den bedrägliga och oprecisa termen "krishantering", aktivt agerande i olika europeiska och internationella organisationer samt tryggandet av gränser och civilsamhället i allmänhet. Ingenting av detta är fel, tvärtom.
Men det behövs ärlighet och exakthet också när man talar om landets situation vid fall av krig.
Det är inte lätt, eftersom det hör till undantagen i dagens värld att ett land förklarar ett annat land krig. Inkörsportarna till krig är fler än så. Se bara på Ukraina. Men i något skede kommenderas de miltära styrkorna ut. Det är då vi står ensamma som situationen ser ut i dag. Och det måste sägas klart ut.
Den senaste opinionsundersökningen som Planeringskommissionen för försvarsinformation (PFI) låtit göra visar att 21 procent av de tillfrågade bedömer risken för ett militärt hot mot Finland inom de kommande 10 åren som mycket eller ganska sannolik. För ett år sedan var motsvarande siffra 7 procent.
Över hälften, 58 procent anser att Finland ska förbli alliansfritt medan 34 procent tycker att Finland ska sträva till att alliera sig. Stödet för ett Natomedlemskap har ökat men är fortfarande bara 30 procent.
Av alla de alternativ PFI lade fram är det det militära samarbetet med Sverige som får mest stöd, över hälften såg det som mycket positivt. Haglunds tankar om en framtida försvarsallians med Sverige verkar därmed ha stöd.
Ett enkelt, kanske rentav alltför förenklat, svar på frågan hur Finland kunde gå vidare på vägen mot en försvarsallians med Sverige, är att Finland måste bli mer nordiskt, mer solidariskt och öppnare. Det räcker inte med deklarationer och önskelistor, också handling krävs.
På svenskt håll är det inte tyst kring det militära samarbetet mellan Finland och Sverige. Många stöder det, få tvivlar på Finlands förståelse för att den militära muskeln måste vara så stark att den avskräcker utan att behöva prövas. Det handlar förstås om utrustning och materiel men också om försvarsviljan.
Men det har också uttryckts dubier kring hur Finland skulle reagera om försvarsalliansen med Sverige skulle bli ett faktum och Sverige – i enlighet med solidaritetsklausulen i sin försvarsredogörelse – skulle ställa upp för att militärt försvara till exempel EU- och Natolandet Estland mot ett ryskt angrepp.
Det var ingalunda ett enkelt beslut att få igenom ett politiskt beslut om ett par veckors Hornetflygningar över Island i fredstid i april inom ramen för nordiskt samarbete så man kan förstå dem som uttrycker tvekan.
Finland firar i dag sin självständighet och kan vara stolt över att de gånger den utmanats under de 97 år som gått har den kunnat bevaras. Ett trovärdigt eget försvar är den viktiga grunden för allt, oberoende av om Finland fortsätter vara militärt icke allierat eller inte.
Hot ska inte överdrivas, men en viss oro är befogad, också när det gäller det ekonomiska beroendet.
Det är fortfarande osannolikt att Finland ensamt skulle dras in i en väpnad konflikt, om detta sker handlar det med största sannolikhet om ett skeende där Europas säkerhet i bredare bemärkelse utmanas. Det politiska stöd Finland kan räkna med handlar om vårt sätt att agera i relation till våra grannar och som medlem av den Europeiska unionen.
Det är ett kapital som har byggts upp under en lång tid men också ett arbete som aldrig blir färdigt utan kräver mod och beslut som bygger på verkligheten, inte på illusioner.