Ukrainas president Petro Porosjenko ter sig i allt högre grad som en svag ledare. Han valdes av folket efter Rysslands olagliga annektering av Krim och striderna i östra Ukraina hade också inletts innan han tillträdde. Rösterna som kräver Krim tillbaka har tystnat, kvar är en mantraliknande upprepning av Rysslands kränkning av folkrätten. Som ingen verkar bry sig om.
Östra Ukrainas krav på autonomi har vunnit gehör utan att man närmare har definierat vad detta kunde innebära.
Säkert är i alla fall att Ryssland har fallet Kosovo i gott minne. Också det var enligt Ryssland en olaglig uppspjälkning av en suverän stats – Serbiens – territorium. Dessutom är tolkningen rätt om man ser enbart till själva territoriet. Sedan är det en annan sak att andra saker stödde planerna på att Kosovo skulle ställas under "temporärt" FN-styre, något också Ryssland godkände i juni 1999.
Att det "temporära" FN-styret utmynnade i att Kosovo helt lösgjorde sig från Serbien har Ryssland varken förlåtit eller glömt.
Kriget i Georgien och Sydossetiens lösgörelse från Tbilisi 2008 och annekteringen av Krim 2014 måste vara lika motiverade som Kosovos väststödda självständighet, med ryska ögon sett.
Porosjenko är därmed på sätt och vis historiens gisslan. Under andra omständigheter hade han kunnat visa sig stark. Men förlusterna av flygplatsen i Luhansk i januari och nu staden Delbatseve, som är en järnvägsknutpunkt mellan de separatistkontrollerade Luhansk och Donetsk, är svidande nederlag. Inte minst symboliskt.
Det passar naturligtvis Rysslands president Vladimir Putin precis. Ukrainas, Rysslands, Tysklands och Frankrikes toppmöte i Minsk för bara en dryg vecka sedan band Porosjenkos händer ytterligare.
Ryssland har inte missat ett enda tillfälle att anklaga honom för att ha brutit överenskommelsen om vapenvila.
I något skede trodde man att vapenvilan skulle hålla efter att Ukraina förlorat Debaltseve. Nu verkar det närmast som om den nästa tre dygn långa pausen mellan överenskommelsen i Minsk och inledningen av vapenvilan utnyttjats för att omgruppera och stärka ställningarna, antagligen på bägge håll.
Pavel Felgenhauer, oberoende rysk försvarsexpert, tror att om attacken på Debaltseve innehöll en strategisk komponent, så handlade det om att det är en del av den större planen som går ut på att destabilisera och avsätta Porosjenko.
"Den ryska regeringens mål är att offentligt förödmjuka den ukrainska armén och röra om den politiska situationen i Kiev, som på något sätt leder till ett regimbyte", säger Felgenhauer enligt Reuters.
Porosjenkos förslag om en fredsstyrka, med FN-mandat men inte nödvändigtvis med den blå FN-baretten på huvudet, är antagligen ett dödfött försök. För ett FN-mandat behövs säkerhetsrådets beslut och att ingen av de fem permanenta medlemmarna – USA, Storbritannien, Ryssland, Frankrike, Kina inlägger sitt veto.
Porosjenkos föreslår en EU-polisstyrka med FN-mandat men Ryssland har redan avvisat förslaget.
En möjlighet vore att stärka den närvaro Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE redan har i området och bredda dess mandat. Men inte heller det är lätt.
Det har sagts att med vapenmakt kan ingen lösning nås i Ukraina. Tyvärr ser det ut som om inte heller en diplomatisk lösning vore möjlig, åtminstone inte ännu.
När brittiske försvarsministern Michael Fallon varnar för att Rysslands mål är att destabilisera också Estland, Lettland och Litauen med destabiliseringen av Kiev som modell måste det öka nervositeten inom Nato. Alliansen vill att artikel fem i Natostadgan som bäddar för det kollektiva försvaret ska avskräcka, inte testas.
Rimligtvis borde saken intressera också EU som i Lissabonfördraget har en solidaritetsklausul. Den måste ha legat som grund för också den rapport om närmare samarbete som Finland och Sverige offentliggjorde i tisdags. Också detta samarbete ska helst avskräcka, inte användas, hette det.
Inte att undra över att Ryssland med intresse hört sig för lite närmare om Finlands och Sveriges gemensamma flygövningar med USA. Sådant har kanske varit rutin förr och innehåller ingen dramatik, som man gärna poängterar på politikerhåll.
Man får hoppas att den interna bedömningen är annorlunda. Ryssland är en osäkerhetsfaktor som bör tas på allvar.