Det råder rörande enighet bland riksdagspartierna när det gäller att fatta beslut om ökade anslag till försvaret. Den enda som under en debatt i onsdags om partiernas syn på Finlands försvar talade för ytterligare nedskärningar var Vänsterförbundets Annika Lapintie.
I sitt nej till en uppdatering av UM:s utredning från 2007 om vad ett Natomedlemskap kunde betyda för Finland fick Lapintie ändå sällskap av SDP:s Erkki Tuomioja. Enligt utrikesministern räcker det med att den nya regeringen gör den sedvanliga utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen och där tar upp alla samarbetsformer.
Vänsterförbundet och SDP var därmed tydliga när det gäller vilka önskemål de har om de är med och bildar regering efter valet.
Det är naturligtvis Nato – men också Finlands och Sveriges integrerade militära samarbete – som visar de tydligaste skillnaderna mellan partiernas åsikter. Alla vill inte gå så långt som till en försvarsallians mellan Finland och Sverige. Centerpartiets Seppo Kääriäinen talar om "små steg" – i motsats till Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist som kallar det ett "kliv".
I Natofrågan verkar Centerns linje mest diffus. I sina uttalanden har Sipilä inte ställt sig kategoriskt mot Nato medan Kääriäinens långa verbala utläggningar verkade landa i ett nej.
Otydligheten är illa med tanke på väljarna och riksdagsvalet för Centern leder opinionsundersökningarna. Om valresultatet följer dem är det Juha Sipilä som blir statsminister.
Tydligheten är viktig också med tanke på en eventuell folkomröstning. För att det ens ska vara värt att överväga att en sådan ska hållas, måste den föregås av en debatt. Om nästa regering inte vågar ta i Natofrågan ur ett sakligt perspektiv blir det ingen debatt. Skrivelsen i det nuvarande regeringsprogrammet har använts av Natomotståndarna som vapen för att frågan inte ens ska diskuteras.
Debatter, utredningar och folkomröstningar är inte politiska beslut och föser inte Finland in i Nato. De ger bara argumenten för och emot.