Efter flera förvirrande turer kring Natofrågan och flygövningarna med Sverige och USA är det lätt att hålla med minister Jaakko Iloniemi när han i en intervju för HBL anser att det utrikespolitiska ledarskapet borde ha blivit kvar hos presidenten när grundlagen ändrades år 2000 (HBL 1.3).
Efter tre år med Sauli Niinistö som president har de flesta glömt hela diskussionen om de två tallrikarna, det vill säga att både presidenten och statsministern förr deltog i EU:s toppmöten. Konceptet var inte problemfritt när det tillämpades av presidenterna Martti Ahtisaari och Tarja Halonen.
Sauli Niinistö är utan den tallrik de hade men svag är han inte. Då kan man ställa frågan om handlar det om hans person eller den makt presidentinstitutionen representerar? Svaret borde givetvis vara det senare om man vill betona balansen mellan presidenten, regeringen och riksdagen. Men att det förhåller sig så är inte alls säkert.
Om det ibland är svårt att dra en gräns mellan vad som är inrikespolitik och EU-politik så gäller det i minst lika hög grad gränsen mellan EU:s Rysslandspolitik och Finlands bilaterala Rysslandsrelationer.
Säkert är i alla fall att de hör intimt ihop. Eller, som Iloniemi säger, ur Moskvas perspektiv är vi redan så gott som medlemmar i Nato.
En diskussion kring vad presidentens utrikespolitiska roll borde vara är förstås en icke fråga, eftersom en grundlagsändring inte är aktuell.
Men den hänger envist kvar. Republikens president är försvarsmaktens överbefälhavare och vad är försvarspolitik om inte utrikes- och säkerhetspolitik?
Niinistö definierade uppdraget som ÖB i DN-intervjun i fredags på följande sätt.
Grundvalarna för rikets försvar, betydande förändringar i försvarets beredskap och beslut gällande betydande militära angelägenheter, hör hit, givetvis i samråd med försvarsministern, kommendören för försvarsmakten eller statsministern.
Den diskrepans som Iloniemi ser i presidentens roll när det gäller utrikespolitiken kommer fram också i den senare delen av Niinistös svar. Presidenten säger att försvarsmakten har en anknytning till utrikes- och säkerhetspolitiken. "Vi lever i en värld där alla slags frågor har en anknytning till något annat", säger han.
Hur definierar man gränserna då? Och vems linje "vinner" om presidenten och regeringen är oeniga?
Om skrivningen är diffus eller bristfällig när det gäller att hantera en situation där presidenten inte är överens med regeringen eller regeringen internt är oense så är den övertydlig i ett annat sammanhang.
I regeringsprogrammet 2011 står det inte bara att en Natoansökan inte kommer att skickas in under den här regeringsperioden, utan också att regeringen inte ens förbereder en ansökan.
Också utan dystra moln vid horisonten, som Ukrainakrisen, verkar en dylik formulering överdriven. De senaste fyra åren har visat att en utveckling mot det sämre kan ske mycket snabbt.
Inget land i Väst vill ha ett krig med Ryssland. Men fakta spelar ofta en mindre roll när spelkorten i den politiska kortpacken sorteras på spelarnas hand.
En av orsakerna till att de olika ministrarnas syn på Natomedlemskapet under det senaste året blivit mer spretigt kan bero på att statsministern och försvarsministern samtidigt är partiledare för varsitt parti och att det är knappt två månader kvar till riksdagsvalet.
Partiledarhatten kan ibland få ministerhatten på svaj.
I flera repriser har det i offentligheten ställts krav på att partierna klart säger ut hur de ser på samarbetet med Nato inför valet. Kanske statsminister Alexander Stubbs (Saml) och försvarsminister Carl Haglunds (SFP) uttalanden om Nato är en strävan att som partiledare möta dessa krav?
Finlands försvars- och säkerhetspolitiska lösningar är kopplade till Norden, i synnerhet Sverige. Östersjön är ett närområde där den säkerhetspolitiska konstellationen har ändrats radikalt.
Ryssland kontrollerar inte den södra kusten av Finska viken som Sovjetunionen gjorde. De baltiska länderna och Polen hör till Nato.
Mellan de militärt icke allierade Finland och Sverige ligger Bottenhavet där finska jaktplan ska öva tillsammans med svenska och amerikanska jaktplan i finskt, svenskt och internationellt luftrum.
Den del av Östersjön som innesluts av två militärt icke allierade länder ingår därmed i Västs bredare försvarskoncept.