– Man kan inte motivera en gemensam beredskap bara med att det blir billigare, säger Utrikespolitiska institutets chef Teija Tiilikainen.
En betydande orsak till att säkerhets- och försvarspolitiken dyker upp på EU-ledarnas mötesagenda igen efter en flerårig paus är att den ekonomiska krisen naggat de nationella försvarsbudgetarna i kanterna.
Vid torsdagens toppmöte kom EU-ledarna överens om att intensifiera samarbetet bland annat i fråga om upphandling av försvarsmateriel.
– Det är klart att samarbetet är motiverat redan på grund av kostnadsinbesparingar. Men parallellt med det borde man kunna diskutera vilka uppgifter samarbetet behövs för. Annars är grunderna lite lösa.
Specialforskaren Tommi Koivula vid Försvarshögskolan säger att medlemsländerna saknar en gemensam ståndpunkt om säkerhetshot som skulle tvinga dem till stora steg i försvarspolitiken.
– Det behövs egentligen inte militära styrkor mot terrorism, utan det är mera ett polisiärt problem. Militära styrkor eller säkerhets- och försvarspolitik hjälper inte heller särskilt mycket i fråga om olaglig migration eller flyktingströmmen över Medelhavet.
EU:s krishantering är i sin tur så liten till skalan att den inte för samman medlemsländerna i någon större grad.
Inga nya öppningar
Statsminister Jyrki Katainen (Saml) säger att det är Finlands mål att uppdatera EU:s försvarsstrategi, vilket också ingår i regeringsprogrammet. Vid toppmötet kom medlemsländerna överens om att inleda arbetet.
– Man ville att ärendet bereds, varefter det diskuteras.
Tiilikainen säger att man inte ska förringa EU-toppmötets betydelse, trots att det inte nu kom några nya öppningar och de överenskomna samarbetsprojekten i stor utsträckning var sådana som spikats redan tidigare. EU-ledarna åtog sig nu att forcera de här frågorna mer än tidigare.
Försvarspolitik hör egentligen inte till EU:s behörighetsområde men grundfördragen tillåter ett rätt långtgående samarbete.
– Grundfördragen säger att vi ska grunda en ensam försvarspolitik. Men det ligger på medlemsländernas ansvar.
Det som också bromsar EU-ländernas iver till försvarssamarbete är att de flesta är medlemmar i Nato.
"Snabbinsatsstyrkan för liten"
EU-ledarna diskuterade bland annat om att man borde underlätta användningen av EU:s snabbinsatsstyrka. Den har varit i full beredskap sedan 2007 men inte anlitats en enda gång för att det saknats samsyn om behovet.
Koivula säger att styrkan på cirka 1 500 soldater är för liten för att vara till ordentlig nytta i krissituationer.
– I en normal militär operation skulle de kunna säkra omgivningen av ett flygfält.
Han påpekar att det ursprungligen var meningen att snabbinsatsstyrkan efterföljs av en större operation bestående av tusentals EU-soldater och civila experter. Den här frågan lyckades medlemsländerna dock inte nå enighet om.