Hbl berättade i går att ministrarna till exempel kunde samlas i dåvarande försvarsministern Elisabeth Rehns sovrum på hotellet för att utbyta åsikter om Nato eller utvecklingen i Ryssland.
Då kunde man knappast föreställa sig att Finlands president håller ett säkerhetspolitiskt anförande vid den ansedda konferensen Folk och försvar i Sälen. Och att presidenten och Sveriges statsminister dessutom ställer upp för kommentarer för pressen.
Den nordiska debatten är bredare och friare, men de försvars- och säkerhetspolitiska grundbultarna har inte rubbats: Norge, Danmark och Island hör till Nato, Finland och Sverige står utanför, men är välintegrerade i partnerskapssamarbetet.
I dagens läge finns det ingenting som tyder på att det här upplägget skulle förändras. Både Sauli Niinistö och Fredrik Reinfeldt underströk att Natomedlemskap inte är aktuellt. Men Svenska Dagbladet noterade att Niinistö "tydligare än tidigare" betonade att medlemskapet är en möjlighet ifall säkerhetsläget ändras.
I sak upprepade Niinistö ju den bekanta Natooptionen, som länge har varit en del av Finlands säkerhetspolitiska doktrin.
Men nu betonade han dessutom att Europas täta transatlantiska förbindelse är helt central för både Finland och Sverige. Han passade också på att tacka statsminister Fredrik Reinfeldt för värdskapet när president Barack Obama under besöket i Sverige träffade de övriga nordiska ledarna.
"Den transatlantiska förbindelsen" är en beskrivning av USA:s engagemang i och intresse för Europas försvar, där Nato är den viktigaste aktören. När Finlands president nu säger att de här relationerna är centrala för de alliansfria Finland och Sverige så kan det också ses som en kommentar till tyngdpunktsförskjutningen från Europa mot Asien i USA:s utrikes- och säkerhetspolitik.
Det är också en markering av att de båda länderna har reservationer mot ett alltmer europeiskt Nato.
Det nordiska försvarssamarbetet har byggts ut, men det begränsas av att länderna har olika förhållningssätt till Nato.
Niinistös slutsats av det är att Finland och Sverige borde förstärka sitt bilaterala samarbete, till exempel när det gäller försvarsanskaffningar och försvarsindustri.
Om den här utvecklingen tar fart sätts samarbetet på sitt största prov när Finlands i särklass dyraste investering blir aktuell, i mitten av 2020-talet. Då har Hornetplanen nått slutet av sin livscykel, och Saab som tillverkar JAS Gripen har förstås ett starkt intresse av att försöka binda upp Finland för det svenska planet.
Men om försvaret har andra preferenser krävs det nog ett rejält mått av politisk styrning för att nå därhän.
Inställningen till Nato förenar Finland och Sverige, men det finns centrala områden där länderna har valt olika modeller för sitt försvar. Den allmänna värnplikten är en sådan. Niinistö underströk att Finland inte kan ha ett trovärdigt försvar utan allmän värnplikt.
Samtidigt säger den svenska överbefälhavaren Sverker Göranson att hela Sverige nog ska försvaras, men hela ytan kan inte försvaras samtidigt. I en kris prioriteras Stockholmsområdet, resten av landet tryggas av den lokala hemvärnsorganisationen.
I ett finländskt perspektiv känns det nog trovärdigare om kärnan i det lokala försvaret utgörs av mobiliserade, militärutbildade reservisttrupper.
Varken Niinistö eller Reinfeldt gjorde alltså några nya markeringar när det gäller ländernas syn på ett Natomedlemskap. Men när Niinistö talar om fördjupat samarbete betyder det också att länderna är lyhörda för faktorer som påverkar den här synen.
Då gäller det också att nå en samsyn om vad som gör att inställningen till ett medlemskap förändras, och vilken tidsram man då utgår från.