– För varje minut som vi letar minskar chansen att hitta den eventuella ubåten, säger Ingebrikt Sjövik, före detta ubåtsofficer och moderat försvarspolitiker.
Sjövik räknar med att en miniubåt av det slag det antas röra sig om klarar sig på egen hand under en veckas tid. Fast då måste den upp till ytan minst en gång per dygn och ladda batterierna.
– Är det en miniubåt så kan vi tvinga den i bottenläge eftersom den då förr eller senare måste upp till ytan för att hämta luft och därmed ge upp.
Kanske spionage
Enligt Sjövik tyder det mesta på att det rör sig om en miniubåt eller en dykfarkost.
Uppdraget kan ha rört sig om rekognosering, övning eller utplacering av utrustning, tror Sjövik. Men han utesluter inte mer direkta krigsförberedelser, som utplacering av minor. Det kan även ha rört sig om spionage, eventuellt i kontakt med personal i land, eller traditionell signalspaning.
– Om det har förekommit signalering som Svenska Dagbladet hävdar kan det antingen vara en nödsignal om att ubåten behöver en plan B eftersom den uppenbarligen blev röjd. Det kan också vara så att den är skadad, säger han.
Exemplariskt gömställe
Att ta sig ur Stockholms skärgård med en miniubåt utan att upptäckas är enklare i dag än under kalla krigets dagar, enligt Ingebrikt Sjövik. Det finns numera inte lika många sonaranläggningar och enheterna som den svenska flottan kan sätta in är begränsade.
– Området kring Kanholmsfjärden och Nämdöfjärden är exemplariska vatten att gömma sig i.
Utan helikoptrar är man ordentligt bakbunden, säger han.
Att gömma sig underlättas av saltskikt i vattnet och stora variationer i djup. Fjärdarna det nu spanas i har ett djup som varierar mellan 10 och 110 meter.
– Det är mycket svårt att hitta ubåtar i den här terrängen, säger Sjövik.