Fönsterbågar murknar och somliga fönster är sönder, rappningen från ytterväggen trillar på trottoaren och blottar en skör tegelvägg. Fuktskadorna på fasaden skriker på hjälp och regnvatten har också letat sig in och orsakat skador i golv och mellanväggar. Det kulturmärkta bilkompaniet är i sorgligt skick.
– Än är byggnaden inte en rivningskåk som inte skulle gå att rädda. Men onekligen börjar det vara läge att åtgärda kasernen, säger intendent Jaakko Holma på museiverket. Holma är i gång med att skriva ett utlåtande om de nya planerna för Edesvikens bilkompani i hörnet av Mechelingatan och Norra Hesperiagatan.
Kasernbyggnaderna är skyddade i detaljplanen och Holmas uppgift är att se till att de unika särdragen inte blir förstörda i samband med ombyggnadsarbetet. Utlåtandet behövs för att den nya ägaren ska kunna anhålla om bygglov, och därmed få klartecken för arbetet med att förvandla kasernen för boende.
– Museiverket kommer inte att motsätta sig ombyggnadsarbetena men det finns inte heller en chans att man bara sparar ytterväggarna och river allt innanför. Som så ofta handlar det om kompromisser, tillägger Holma.
Bilkompaniets byggnader går i stilig funkis och tjänade försvaret i decennier tills man beslöt att flytta verksamheterna och avstå från fastigheten 2002. Uppdraget att sälja gick till statens fastighetsverk, Senatfastigheter som inte hade en lätt uppgift att göra sig av med en uttjänt och rymlig men unik kasern. För drygt två år sedan fick man napp och Åbokoncernen Auratum lade tillräckligt många miljoner euro i bordet för att köpet skulle bli godkänt.
Gammalt och nytt på samma tomt
I affären ingår att köparen, det vill säga Auratum ska rusta upp och renovera de befintliga militärbyggnaderna för en användning som respekterar husets arkitektur och kulturhistoria. Ett kanske större trumfkort i affären var att Senatfastigheter samtidigt sålde 7 000 kvadratmeter byggrätt till ett nytt bostadshus i samma kvarter.
Nybygget ska resa sig inne på gården väster om kasernen och bakom huslängan vid Merikantovägen. Det är ritat av arkitekten bakom konstmuseet Kiasma, Steven Holl som vann en arkitekttävling för projektet redan 2006. Några beslut om byggstart finns ännu inte.
– Först ska de befintliga byggnaderna renoveras för nya användare, säger vd för Auratum, Matti Äijälä.
Renoveringen kommer inte en dag för tidigt. Äijälä försäkrar emellertid att förfallet ska få ett relativt snabbt slut, och att ingen av byggnaderna är i så eländigt skick att den skulle vara rivningshotad.
– Jag kan inte ange någon tidtabell men vi väntar på klartecken för byggstart. Bland annat behövs bygglov och sedan har vi för avsikt att sätta i gång så fort som möjligt.
För välbärgade seniorer
Att sätta i gång betyder att man bygger om kasernhuset i hörnet av Mechelingatan och Norra Hesperiagatan för serviceboende som främst riktar sig till välbärgade seniorer. Driften av huset är inte kommunal utan privat, och Äijälä säger att han i det här skedet inte kan berätta av vem och hur serviceboendet sköts.
Den tidigare verkstaden renoveras till "vanliga" bostäder, antingen som ägarboende eller hyreslägenheter.
Bilkompaniets garage med ingång från Norra Hesperiagatan blir en större livsmedelsaffär, och enligt Äijälä finns det rum för restaurang i kvarteret och företagsamhet kring service i anslutning till seniorboendet.
Fastän säljaren Senatfastigheter och köparen Auratum, som enligt egen uppgift bara "utvecklar" fastigheten tills ett investeringsbolag tar över, skrev på köpebrevet i december 2013, står staten fortfarande som formell ägare. Det gällande dokumentet är ett förköp och det slutliga köpebrevet undertecknas när alla formaliteter kring bygglov är avklarade. I praktiken betyder det att ansvaret för byggnadens skick ligger i händerna på staten tills allt är klappat och klart och den sista betalningen är gjord.
Försäljningschef Esa Pentikänen på Senatfastigheter bekräftar att ansvaret är statens och försäkrar att man har tagit hand om byggnaderna, även om det yttre ger sken av något annat.
– Staten låter inte värdefulla byggnader förfalla, och alla nödvändiga åtgärder har vidtagits, säger han.
• Edesvikens bilkompani byggdes i etapper mellan 1934 och 1939.
• Byggnaderna går i renodlad funkis och räknas som tidigt finländskt praktexemplar på stilen.
• Interiören är lika funktionalistisk, med gott ljusintag, långa breda korridorer och rymliga så kallade stugor där beväringar övernattat.
• Kuriosa är matsalens väggmålning, en världskarta från 1935. Finland är målad i en gyllene färg.
• Arkitekter är Martta Martikainen och Märtha Lilius–Tallroth.
Kommentar:
Skamfläcken i Bortre Tölö
Edesvikens kaserner rasar knappast samman den här veckan eller nästa, men alla vi skattebetalare och därmed ägare till den gemensamma förmögenheten i riket, det vill säga byggnader, broar och vägar som staten har byggt och betalat för, har rätt att kräva att staten förvaltar egendomen väl.
Först en eloge: Hatten av för att staten inte gör sig av med den ena obehövliga fastigheten efter den andra och säljer till första bästa köpare och till vrakpris. Hatten av också för principen om att se till att den nya ägaren respekterar slottet eller kojan som staten sålde. Kraven kan vara rigorösa och bidrar till att många objekt är svårsålda. Som marmorpalatset i Brunnsparken och Svidja slott i Sjundeå. Fast svårigheter att sälja gäller även tidigare ämbetshus i till exempel Alavo, Kannus, Juva och Mänttä, om än av helt olika orsaker.
Sedan kritik: Försvaret lämnade Edesviken redan 2002 och kasernerna har stått tomma sedan dess, med undantag för den tidigare verkstaden där Gardets musikkår hade sitt huvudkvarter till 2013. I maj 2006 skrev jag ett reportage på området och redan då var kasernerna i eländigt skick.
Fastän det vardagliga slitaget är borta tär väder och vind på yttervägar och av någon anledning tycks öde hus vara oemotståndliga för folk som inte kan låta bli att slå sönder fönster, tutta på brädstumpar eller på något sätt förstöra det som går att förstöra.
Edesvikens bilkompani har skonats från den mest ödeläggande vandalismen, men det är en beklämmande byggnad som står i gathörnet. Det är förstås inte ägarens fel att det finns folk som inte kan låta bli att härja, men det bör också finnas en skyldighet att se till att stadsbilden inte blir så "roisig" som i Bortre Tölö. Vi lever i 2015, inte i åren efter krigsslutet. För bilkompaniets del finns i alla fall en framtid i sikte, men att komma så långt har tagit lång tid!