I praktiken …ensam förhindrade han ryssarna att öppna väg från Tienhaara till Helsingfors. Han har varit rollfigur på film men själv inte gjort mycket väsen av sin insats. I dag fyller Allan Finholm 90 år.

För sex år sedan tilldelades Allan Finholm frihetskorset av tredje klass och på självständighetsbalen var det många som ville visa honom sin uppskattning.

Det var ändå först långt efter händelserna 1944 som Finholms insats blev känd. Han är inte den som gör väsen av sig.

Dessutom säger han till HBL att det länge var svårt att tala om kriget i ett Finland där debatten lätt lutade åt vänster.

Men på en veteranresa till Karelska näset berättade han för ödesbrodern HarryJärv om den där midsommardagen, som han fortfarande kan redogöra för i detalj.

Förkortat kan man säga att han satte stopp för ryssarnas frammarsch vid Tienhaara-stranden utanför Viborg. Inte långt därifrån gick väg och järnväg till Helsingfors. Hans insats var sålunda betydande.

Själv sårades han i högra tinningen och ögat av en granatskärva.

– Man blir lite kantstött, säger Finholm i dag.

Under den över sex timmar långa färden till medicinsk vård minns han att soldatvänner frågade: ”Finholm, lever du något mera?”.

– Jag kunde inte svara dem.

Men han repade sig. I det civila arbetade Allan Finholm först på faderns jordbruk. Sedan tog hamnarbete över och största delen av yrkeslivet arbetade han som timmerman.

På frågan om han haft fritidsintressen är svaret att det mest handlat om jobb för honom.

– Det finaste är att man fått vara frisk och haft krafter att arbeta.

Stugan – villan – några kilometer från hemmet i Larsmo har ändå betytt mycket.

På film

Allan Finholm är en rollfigur i den finlandssvenska filmen Framom främsta linjen som hade premiär 2004. Den beskriver det svenska infanteriregementet IR61 under fortsättningskriget.

Finholm säger att han kände igen sig i rollen, även om alla detaljer enligt honom inte motsvarade det verkliga händelseförloppet.

Stefan Forss, politices doktor och docent vid försvarshögskolan, för fram att Finholm var ”en ansvarskännande, tapper och skicklig krigare”. Han citerar också Harry Järvs hustru Barbro som sagt: ”De som säger att kriget förråar har inte träffat Allan. Någon snällare och mer sympatisk, nästan timid person är det svårt att föreställa sig.”

90-årsdagen i dag säger Allan Finholm att han inte firar, men klart är att det blir någon form av uppvaktning på det sjukhus där han är patient sedan en hjärnblödning för ett år sedan.

Artikeln publicerades i HBL den 16 april 2012.

– Det är inte realistiskt att axla ansvaret som ledande nation. Vi har fattat ett beslut om detta i december, sade försvarsminister Carl Haglund (SFP) då han besökte Nylands brigad på onsdagen.

Det var dåvarande statsministern Jyrki Katainen (Saml) som i december 2013 offentliggjorde idén på ett säkerhetspolitiskt seminarium. Ärendet hade beretts av Försvarsministeriet, men det kom som en överraskning för ministeriet att Katainen gick ut med uppgiften.

Försvarsminister Carl Haglund sade då att han ställer sig positiv till förslaget, men att det är oklart om resurserna räcker till. På onsdagen meddelade Haglund att det har visat sig att det inte finns en godtagbar balans mellan fördelar och nackdelar för Finlands del.

– Det kostar mer än det smakar, säger Haglund.

EU:s snabbinsatsstyrkor skapades i slutet av förra årtiondet, men har hittills aldrig använts. Konceptet för EU:s stridsstyrkor avviker i hög grad från FN:s fredsbevarande verksamhet. Som en del av EU-styrkorna står finländska soldater i alarmberedskap för uppdrag i ett krishanteringsområde.

"Vi får iväg helikoptrarna"

Haglund vill också tona ned debatten som väckts av den kolumn som arméns operationschef, brigadgeneral Petri Hulkko, hade i tidningen Itä-Savo på veckoslutet. Hulkko ondgjorde sig över att Försvarsmaktens personal kan tacka nej till att delta i en operation med EU:s nordiska snabbinsatsstyrka. Enligt uppgift har en femtedel av personalen vid Försvarsmaktens helikopteravdelning tackat nej till sådana uppdrag.

Haglund anser att han som försvarsminister inte kan lägga sig i det han kallar en arbetsmarknadstvist som berör helikoptermekaniker.

– Det är en liten konflikt mellan anställda och arbetsgivaren, och jag kan inte som minister gå in i den.

Haglund anser att man gott kan överväga en modell där stamanställda skulle vara förpliktade att vid behov också tjänstgöra utomlands. Han poängterar att det ändå inte är politiker som bestämmer om den saken eller om villkoren för tjänstgöring.
Haglund är säker på att det går att finna en lösning i den aktuella frågan, samt på lång sikt.

– Om det kniper får vi iväg hela helikopterstyrkan.

Hulkko har backats upp av Jussi Niinistö (Saml), ordförande för riksdagens försvarsutskott, och Jussi Kääriänen (Saml), utskottets viceordförande. I Helsingin Sanomat ifrågasatte de om EU:s stridsstyrkor över huvud taget behövs.
– Snabbinsatsstyrkorna blir lätt föremål för kritik så här inför riksdagsvalet, kontrade Haglund. 

Mera tid ute i terrängen, ökat antal dygn för fartygen att vara ute på sjön och fler utbildare per beväring.

Det här är saker som såväl de anställda som de värnpliktiga nu får räkna med i Nylands brigad, och inom marinen som helhet. Förändringarna bygger på den reform som inleddes för flera år sedan och som berör hela försvaret. Stabsfunktionerna minskar och i stället effektiveras utbildningen.

– Reserven har krympt från 350 000 till 230 000 personer. Reformerna har inte endast berört strukturerna, utan också verksamheten. Försvaret blir mera rörligt, mera förberett.

Det säger kommodor Kjell Törner, som vid årsskiftet tog vid som kommendör för Nylands brigad efter kommodor Olavi Jantunen som utnämnts till operativ chef för marinen.

Känner brigaden

Kjell Törner är som klippt och skuren för sina nya uppgifter. Dels tar Ekenäsbon nu på nytt säte i sin "hembrigad", där han totalt hunnit arbeta i 15 års tid, senast åren 2011–2013 som stabschef.

Dels har han erfarenheter i bagaget som gett honom mycket goda kunskaper om strukturerna inom försvaret, och om försvarets roll även i ett större sammanhang. Han har hunnit jobba bland annat på huvudstabens planeringsavdelning, på EU:s militärstab i Bryssel och senast på marinstabens operativa avdelning i Åbo, där hans uppgift var att samordna reformarbetet inom marinen.

Han är mycket nöjd över sitt nya uppdrag, också på ett personligt plan.

– Inte är vi så många brigadkommendörer i det här landet.

Törner intygar att han gärna rör sig på fältet så mycket som möjligt, det vill säga i den mån tiden räcker till vid sidan av alla andra göromål. En brigadkommendör har nämligen en hel del administrativa uppgifter på sitt bord.

Men strävan är klar:

– Vårt it-nät gör det möjligt för mig att sköta en hel del av arbetet också om jag är i Syndalen, säger Törner och pekar på sin bärbara dator.

Rörligheten och den sociala samvaron hör till de bästa sidorna inom det militära yrket, säger 49-åringen som själv trädde in i leden år 1985 som värnpliktig i Dragsvik.

Tror på Dragsvik

Framtiden för garnisonen har luftats i flera etapper. Hittills har den skonats från de stängningar som skett på flera andra orter.

Något hot mot brigaden ser Kjell Törner inte.

Tvärtom.

– Den senaste vägledning vi fått är "gasen i botten och fullt framåt".

De signalerna kommer både från försvarets och marinens ledning, säger Törner.

Enligt honom förväntas en brigadkommendör inte lobba för sitt eget truppförband, varken internt eller externt. Att arbeta politiskt är inte möjligt för en aktiv militär och inom försvaret ska enheterna genom sin dagliga verksamhet visa att de behövs, säger han.

– Om man utöver det måste förklara vad man håller på med har det gått snett någonstans.

Enligt Törner har Nylands brigad en klar och tydlig roll inom marinen, som den tillhört sedan 1998.

Det rör på sig i garnisonen och truppförbandet. I vår inleds renoveringen av kasern ett, den ena av de två stora kasernbyggnaderna. Nummer två renoverades för några år sedan.

På våren ska också de tre första exemplaren av stridsbåtarna i Jehuklassen anlända till hamnen i Syndalen.

Steget tas från analog teknik till digitalt. De nya båtarna blir tolv till antalet och Törner förklarar att de med sin avancerade teknologi tillhör en helt annan generation än dagens transport- och landstigningsbåtar.

Nästan hälften av svenskarna vill att Sverige ansluter sig till försvarsalliansen Nato. En opinionsmätning som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) utfört svarar 48 procent av de tillfrågade att Sverige borde gå med i Nato. Andelen som säger nej stannar vid 33 procent.

I samma mätning säger 55 procent att Sverige bör återinföra allmän värnplikt. Enkäten vände sig till drygt tusen personer i oktober-november, när höstens ubåtsjakt hade slutat resultatlös.

De försvarspolitiska enkäterna har duggat tätt i Sverige på sistone, och resultaten varierar påfallande mycket. Så sent som i fredags kom Dagens Nyheter med en enkät som visade att 33 procent av svenskarna var för Natomedlemskap. I Svenska Dagbladets mätning i november var 40 procent för, och i TV4:s mätning i slutet av oktober var 37 procent för ett Natomedlemskap.

Wallström (S) påpekar att Sverige tillsammans med ett 60-tal länder ingår i koalitionen för att bekämpa den terrorstämplade organisationen IS, som strider i Syrien och Irak.

– Det här tycker vi är ett steg vi vill ta för att visa att vi verkligen vänder på alla stenar för att se hur vi kan bidra, säger Wallström.

Hon understryker att en sådan svensk insats, som framförallt handlar om att utbilda kurdiska peshmerga-krigare i norra Irak, inte kommer att omfatta stridande personal.

Wallström uppger också att en sådan utbildningsinsats efterfrågas av dem som strider mot IS. Sveriges riksdag kommer att få besluta om insatsen.

– Vi måste förankra det här ordentligt, säger Wallström.

Hon kan dock inte säga när regeringens proposition är klar. Bland annat måste man fundera över säkerheten för de svenska soldaterna. Enligt Wallström kommer även Finland att bidra till utbildningsinsatsen, som kan komma att ledas av Tyskland. 

På försvarskonferensen i Sälen berättade Wallström att Sverige planerar att skicka en styrka med utbildare som skulle hjälpa irakiska trupper som strider mot IS. Enligt henne kommer även Finland att bidra till utbildningsinsatsen, som kan komma att ledas av Tyskland.

Wallström sade att den planerade insatsen framförallt handlar om att utbilda kurdiska peshmerga-krigare i norra Irak. Hon uppgav också att en sådan utbildningsinsats efterfrågas av dem som strider mot IS. Sveriges riksdag kommer att få besluta om landets medverkan i insatsen.

FNB lyckades inte nå försvarsminister CarlHaglund (SFP) för en kommentar. Hans specialmedarbetare meddelade på morgonen att Haglund är på konferensen i Sälen och inte hinner kommentera ärendet eftersom det inte är något nytt.

Haglund har tidigare sagt att Finland skulle kunna skicka 10–30 soldater som utbildare till Irak. Frågan utreds fortfarande. 

På försvarskonferensen i Sälen berättade Margot Wallström att Sverige planerar att skicka en styrka med utbildare som skulle hjälpa irakiska trupper som strider mot Islamiska staten. Enligt Wallström kommer också Finland att bidra till utbildningsinsatsen, som kan komma att ledas av Tyskland.

Wallström sade att den planerade insatsen framförallt handlar om att utbilda kurdiska peshmerga-krigare i norra Irak. Hon uppgav också att en sådan utbildningsinsats efterfrågas av dem som strider mot IS. Sveriges riksdag kommer att få besluta om landets medverkan i insatsen.

Försvarsminister Carl Haglund (SFP) bekräftar för Yle att mycket tyder på att Finland deltar med 20-30 militära instruktörer. Deras uppgift blir att utbilda kurdiska soldater som strider mot Islamiska staten.

Uppdraget avviker inte från andra motsvarande insatser Finland medverkar i.

– Vi utbildar trupper i Mali och i Afghanistan och nu har det aktualiserats som en del av insatsen mot den grymma terrororganisationen IS. Man skulle grunda under tysk ledning en större utbildningsoperation i Erbil i det kurdiskt styrda området i norra Irak, säger Haglund till Yle.

Det utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet kommer att ta ställning till Finlands deltagande sista veckan i januari. De finska soldaterna kan åka iväg i mars-april.

Försvarsminister Carl Haglund (SFP) säger att Finland kommer att stöda Sveriges ubåtar med ytfartyg under övningarna.

– Det här är en ny övningsform som ger båda länderna kapacitet att svara på hot av det här slaget om sådana uppstår i framtiden, sade Haglund under säkerhets- och försvarskonferensen i Sälen i Sverige.

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist (S) uppskattade att ubåtsövningen kan hållas någon gång under 2016–2017.

Haglund uppger att övningarna inte kräver några lagändringar. Däremot krävs det en lagändring om Finland i framtiden deltar i en riktig ubåtsjakt.

Övningen är en del av det fördjupade försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige. Det finns även planer på samarbete då det gäller övningsområden, övervakning av havsområden och luftrum samt arméernas grund- och vinterutbildningar.

En mer omfattande utredning av samarbetet ska vara klar nästa månad.

– Det är inte fråga om en försvarsallians (mellan Finland och Sverige) utan det här ska vara en grund för samarbete. Hur långt samarbetet ska gå i framtiden blir ett politiskt val, sade Haglund. 

Knappt hade Moderaternas Anna Kinberg Batra tillträtt officiellt som partiledare i lördags förrän hon fick sin chans att ta upp de frågor som hon vill driva.
En av de tre hon nämnde var en utredning om vad ett Natomedlemskap kunde betyda för Sverige. Nato har funnits på Moderaternas agenda tidigare. Men på grund av den så kallade Decemberöverenskommelsen blev säkerhets- och försvarspolitiken uttryckligen ett av de områden där statsminister Stefan Löfvens regering och oppositionsalliansen ska söka blocköverskridande lösningar.
Kinberg Batras utspel kom dagen innan Folk och Försvar inledde sin årliga rikskonferens i Sälen i söndags. I ett säkerhetspolitiskt läge där spänningen i Östersjöområdet har stigit känns en diskussion om försvarsförmågan i relation till hot relevant.
Om en enig oppositionsallians ställer ett entydigt krav i riksdagen på en Natoutredning och regeringen säger nej hamnar regeringen i underläge eftersom den inte har majoritet i riksdagen. Detta kan förutom Natofrågan  påverka andra försvarspolitiska beslut, på grund av att man kommit överens om att samarbeta.
Utrikesminister Margot Wallströms frustration är förståelig.

Nato är en politisk fråga, konstaterade Sveriges ÖB Sverker Göranson i Sälen i går. Detsamma gäller det integrerade försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige.
Göranson talade om att det finsk-svenska militära samarbetet handlar om att "bryta ny mark". Han uttryckte en förhoppning om att detta kan utvecklas också inom Nordefco, ramen för det nordiska försvarssamarbetet överlag.
Betydelsen av gemensamma militära övningar och informationsutbyte nämns gärna och ofta. Men kärnfrågan, möjligheten till ömsesidig hjälp i krig, förblir ändå obesvarad.
Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte sig på ett sätt som visade att Sverige inte vill binda sig vid konkreta utfästelser. Det var visserligen ett svar på frågan om vad Sveriges solidaritetsförklaring i den förra försvarsberedningen betyder. Men Wallströms betoning av att samarbetet med Finland inte handlar om en försvarsallians tyder också på politisk försiktighet när det gäller att gå längre.
Det handlar också om pengar. Kritiken mot den svenska försvarsreformen 2009 har varit hård. Flera miljarder kronor saknas för att målen ska uppfyllas. Till detta har kommit krav på att stärka flygvapnet och marinen. Hultqvist vill också stärka Gotland militärt.

Än så länge handlar det om löften och om ambitioner att bygga upp ett nationellt försvar för Sverige på nytt. Men när regeringen kommer så långt att det är dags att bestämma varifrån pengarna ska tas – skolor, äldreomsorg eller hälsovård – blir det svårare.
Därför läggs det ner mycken energi på att betona samarbetet inom  ramen för EU:s snabbinsatsstyrkor och FN-uppdrag.
Det handlar bland annat om att skicka finska och svenska militära utbildare till Irak för att bekämpa Islamiska staten IS. Men med tanke på att EU-styrkorna inte använts och på hur handlingsförlamat FN:s säkerhetsråd varit kan det dröja innan man kommit överens om mandatet.
Men undan Nato kommer man inte. En eventuell svensk utredning om ett Natomedlemskap, i synnerhet om Natomedlemskap förordas, påverkar också Finland, politiskt och ekonomiskt.

– Jag tror att fler finländare är oroliga över terrorattacker än över att någon läser deras e-post, säger försvarsminister Carl Haglund (SFP).

Han mottog i dag ett betänkande om hur försvaret och Skyddspolisen kunde få ökade befogenheter att bedriva underrättelseverksamhet. Det finns en samsyn om att lagstiftning behövs – men inte om den ska omfatta så kallad signalspaning på nätet (se faktaruta).

I den ena vågskålen ligger nationens behov av verktyg för att förebygga terrorattacker eller andra livsfarliga hot. I den andra finns den personliga integriteten plus avskyn gentemot ett övervakningssamhälle. På Försvarsministeriet väger terrorhoten tyngst.

På Kommunikationsministeriet väger den personliga integriteten så tungt att man inte accepterar signalspaning i lagen om underrättelseverksamhet. Argumentet är att terror- och brottsbekämpningen inte får gå ut över medborgarnas grundläggande rättigheter eller försvaga företagens affärsmöjligheter.

"Massövervakning"

– Signalspaning är en ineffektiv och överdimensionerad metod, i praktiken en slags allmän massövervakning som försämrar diskretionen och dataskyddet i medborgarnas kommunikation och deras personliga integritet, säger kommunikationsminister Krista Kiuru (SDP) till Demokraatti.

Carl Haglund påpekar att Säkerhetspolisen i Sverige säger sig ha avvärjt två terrordåd med signalspaning.

– Om vi inte har samma verktyg är det ett medvetet val. De som väljer bort de här åtgärderna får bära ansvaret, säger han.

Kommunikationsministeriet anmäler avvikande åsikt för att öppna för en större debatt om behovet och konsekvenserna av signalspaning. Debatten kommer när Försvarsministeriet skickat betänkandet på en bred remissrunda. Nästa regering ska skriva ett lagförslag som riksdagen får älta i omgångar.

"Världen förändras"

Carl Haglund undrar om Kommunikationsministeriet ens har läst betänkandet. Han påpekar att Finland i dag har relativt dåliga verktyg för den slags underrättelse som behövs för att förebygga attacker.

– Det handlar om mycket allvarliga saker. Teknologin utvecklas och världen förändras. Vi har sett fruktansvärda terrordåd på sistone, säger Haglund.

Samtidigt tillstår han att signalspaning förutsätter en grundlig diskussion för att ta fram de mest acceptabla och ändamålsenliga metoderna. Han får medhåll av inrikesminister Päivi Räsänen (KD) som säger att det är viktigt att myndigheterna får tillgång till den information som behövs för att förhindra allvarliga brott. Det är Skyddspolisens uppgift, men den jobbar med gårdagens verktyg.

– Vi saknar lagstiftning som möjliggör underrättelse om terrorism. Det är exceptionellt i EU-jämförelse, säger hon.

Utrikesutskottets ordförande Pertti Salolainen (Saml) säger att det är oroväckande att två ministerier bråkar om en så viktig fråga. Han säger att det är klart att Finland måste kunna tillämpa samma metoder som Sverige. Försvarsutskottets ordförande Jussi Niinistö (Sannf) tänker i samma banor:

– Ur ett nationellt säkerhetsperspektiv är det omotiverat att Kommunikationsministeriet stretar emot. Det är ansvarslöst att skrämma folk med masspionage. En rättsstat spionerar på sina medborgare bara av motiverade skäl.

Även polisen vill att möjligheterna att bedriva underrättelseverksamhet stärks. Enligt Polisstyrelsen låter det sig göras utan drag av massövervakning. Finlands Näringsliv EK är ändå emot signalspaning.

– Det skulle i praktiken innebära övervakning av datanäten. Fördelarna är inte större än skadan på Finlands anseende som ett land som respekterar datasekretessen och ter sig som attraktivt för investerare.

Ett öronbedövande ljud kunde höras när ett hornetplan flög över centrum i dag klockan 13. Flygningen utfördes till minne av major MikkoSarparanta, som blev 94-år gammal.

Hornetplanet flög över Sandudds begravningsplan på cirka tre hundra meters höjd, rapporterar Helsingin Sanomat.

Majorens namn var felstavat tidigare. Namnet är nu rättat.

Under statsministerns frågestund på Yles kanaler på söndagen sade Stubb att det inte finns några skillnader i synsättet mellan presidenten och statsministern, men att de naturligtvis diskuterar diverse frågor.

– Många verkar känna sig manade att försöka hitta skillnader i våra riktlinjer, men själv har jag inte upptäckt några under de senaste åren.

Den här gången blossade debatten upp efter att Helsingin Sanomat skrivit att president SauliNiinistö och utrikesminister ErkkiTuomioja (SDP) ska ha motsatt sig Flygvapnets planerade övning med USA i Estland i vår. Tidningen skriver att Stubb och försvarsminister CarlHaglund (SFP) understöder övningen.

Stubb säger att diskussionen om övningen som vanligt varit mycket pragmatisk. Han säger att den inte handlat om skillnader i inställningen till förhållandet med militäralliansen Nato.

– Jag ser inga schismer och inga tvister, även om det säkert vore en intressantare nyhet om sådana fanns.

Tuomioja ville inte kommentera frågan för FNB. På Haglunds stab sade man att övningskonceptet, tidtabellen och detaljerna är helt öppna och att man inte fattat några beslut om deltagandet. Ministern ville inte kommentera frågan ytterligare i det här skedet.

Kostnadseffektiv verksamhet

Det finns inget märkligt med att Flygvapnet planerar en flygövning med USA i Estland i vår, säger PasiTammi, huvudlärare i luftstridslära på Försvarshögskolan.

– Det är frågan om vår normala verksamhet, som vi bedrivit en längre tid, säger överstelöjtnant Tammi till FNB.

– Den här övningen som Helsingin Sanomat skriver om hör ihop med övervakningen av det baltiska luftrummet. Ur vår synvinkel är den av samma typ som övningarna vi haft i åratal med Sverige och Norge i Lappland. Nu har vi börjat öka övningar i den sydliga riktningen.

Tammi säger att den här typen av övningar är populära eftersom de är rätt billiga.

– Om vi utgår från Finland behöver vi inte flytta plan, flygplansteknik, reservdelar eller servicesystem utomlands. Och när vi utgår från våra normala baser är det naturligtvis billigare.

Finland och Sverige har betonat vikten av övningar tillsammans med andra länder, i synnerhet efter att man kom överens om att den militära krishanteringsoperationen i Afghanistan avslutas 2014. Det har motiverats med att det är viktigt att den internationella kompatibiliteten ska kunna bevaras.
Finländska Hornetplan har också deltagit i luftövervakningsoperationen på Island under ett par vecka i fjol. Det motiverades med att Island är medlem i den nordiska familjen och att det är naturligt att man är med. Denna syn på saken stöddes starkt av också republikens president Sauli Niinistö.
I bägge fallen har argumentationen följt de riktlinjer som dragits upp i den säkerhetspolitiska redogörelsen. Luftövervakningen över Island motiverades helt riktigt av också av att Sverige ville vara med.

Det nordiska samarbetet lyfts gärna fram, också för att man i Finland med stora fanfarer har talat om sensationella utspel när det gäller att ytterligare integrera försvarssamarbetet med Sverige. Förvisso sades det från början klart ut att det uttryckligen handlar om samarbete i fredstid men sådana "detaljer" tappas lätt bort när förhoppningarna om ökad säkerhet tar fart på gräsrotsnivå.
Annorlunda kan man inte tolka de höga stödsiffrorna för ett nordiskt försvarssamarbete i så gott som varje opinionsundersökning som görs om folkets stöd för olika allianser.
Men där verkar gränsen gå, skarpt och oöverkomligt. Estland, Lettland och Litauen är medlemmar av EU men ingår även i det nordisk-baltiska samarbetet. De är medlemmar av Nato, men det är Norge, Danmark och Island också.

En av de största frågorna när beslutet om luftövervakningen på Island skulle tas var farhågorna om att det kunde bli aktuellt med en liknande operation också i Estland.
Till det sade den politiska ledningen i Finland entydigt och enhälligt nej – åtminstone utifrån det som man har kunnat utläsa av kommentarerna.
Nu verkar det som om Finlands intresse att öva tillsammans med Nato och försiktigheten på grund av Ryssland när det gäller övningar i EU-landet Estland har hamnat på kollisionskurs, hur än statsminister Alexander Stubb (Saml) än ansträngde sig för att tona ner saken i går .
Det stöder vad två svenska säkerhetspolitiska experter skrev i en kommentar i Dagens Nyheter i fjol: Ett statsfördrag mellan Sverige och Finland om ömsesidigt militärt stöd är knappast möjligt. Det exempel för sina tvivel som de nämner i kommentaren är just Estland. Men då talar de inte om övningar utan om militära angrepp. Sverige har förbundit sig till hjälp, men vad skulle Finland göra i en sådan situation, frågade de i sin kommentar.
Om en övning orsakar så kalla fötter som flygövningen i Estland tycks göra, gör det inte saken bättre.

Finlands situation är svår – svår, inte utmanande –  på grund av vårt geopolitiska läge. Den långa gränsen med vårt östra grannland ska man se som Paasikivi gjorde: det är tur att den finns. Och bevaras.
Så kommer vi till frågan hur detta bäst låter sig göras. Enligt Helsingin Sanomat råder det oenighet inom den högsta utrikespolitiska ledningen. President Sauli Niinistö och utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) vill begränsa flygövningarna mer än Stubb och försvarsminister Carl Haglund (SFP). Stubb dementerade det, men medgav att saken diskuteras.
Åtminstone bland tjänstemän har i synnerhet presidentens försiktighet väckt förvåning.
Finland har länge övat tillsammans med både Estland och amerikaner, med Estland minst en gång per år.
Vad är plötsligt annorlunda?

Svaret är självklart. Rysslands budskap om att Finland bör hålla sig utanför allt som kan tänkas uppfattas som en militär allians har gått hem. Det är dags att äntligen sluta upp med att tala om den ryska upprustningen som en modernisering av en föråldrad försvarsapparat. Det handlar om maktpolitik.
Hela Finlands regering står bakom beslutet att inte söka medlemskap i Nato. Men frågan är om detta längre räcker för Moskva.
Det är ju val i april och Kreml vill säkert röja undan alla tvivel om var gränsen för det acceptabla går – och kanske dra dem ännu snävare. Till exempel vid övningar.
Men också Finland måste dra gränser. För sin trovärdighets skull.

Planerna var så hemliga att regementets egna officerar inte en kände till dem. Genom att inta Åland kunde man dels försvara Sverige från angriparna, dels låta Finland fokusera på att skydda sina egna gränser.

Planerna bekräftas av viceamiral PerRudberg, dåvarande befälhavare för Nedre Norrlands militärområde, i en bok av försvarsreportern MikaelHolmström: "Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Natoförbindelser". I samma bok säger JaakkoValtanen, finsk försvarschef 1983–1990:

– Om Sovjetunionen hade överraskat oss och tagit Helsingfors, då skulle det vara viktigt för oss alla att Sverige hade försökt att ta hand om Åland.

"Lång tradition"
Hur officiella diskussionerna mellan Sverige och Finland var är dock oklart. Gefle Dagblad skriver att de svenska planerna styrks av att det fanns en hemlig militär ledningscentral som skulle basa över två brigader, ungefär 10 000 man, placerad i Gävle. En brigad utan något redovisat uppdrag.

Försvarsexperten HansLindblad säger att Ålandsplanerna är "i politisk känslighet i klass med IB-affären och det hemliga Nato-samarbete som Sverige ägnat sig åt."

– Bara att planera för en sådan här operation är kontroversiellt. Det som gör detta speciellt är att det berör Finland och deras ytterst känsliga och utsatta läge gentemot dåvarande Sovjetunionen, säger han till tidningen.

Strategiskt viktig
Sverige har under mellankrigstiden, ända sedan 1928, haft en plan att ingripa om Sovjet hotar Åland. Det säger docent KennethGustavsson, som bland annat skrivit boken "Ålandsöarna – en säkerhetsrisk". Åland är strategiskt en viktig plats och har genom tiderna varit intressant för ett flertal stormakter. Först hade Sovjet planer på att besätta Åland och sedan tyskarna. Under andra världskriget var Hitler nära att invadera Åland, en plan som avstyrdes i sista minuten. Och Åland är sannolikt lika viktig ännu idag.

– Men ingen vill erkänna det. Det är mycket diskussion om Gotlands strategiska betydelse, men inget om Åland. Det är känsligt, men man behöver vara medveten om att Åland har en strategiskt viktig betydelse för alla parter kring Östersjön. Det är speciellt viktigt för Finland, Sverige och Ryssland, de bildar en triangel med Åland i mitten. Betydelsen visas inte minst av att alla tre är representerade på Åland i form av landshövding och konsulat

Enligt en artikel Helsingin Sanomat skulle det ha rått meningsskiljaktigheter i utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet om att delta.

Sauli Niinistö kallade till presskonferens för att klargöra för sin del vad det var fråga om.

– Vis av erfarenhet efter diskussionen om den isländska flygövningen anser jag att det är viktigt att man inte går in för något innan det är fullständigt klart vad övningen innebär och vad vi vill med den. Det är det inte i det här skedet klart, säger Niinistö.

Enligt Niinistö har det inte heller kommit någon sådan inbjudan från USA som skulle ha nått ända till Försvarsministeriet.

Finland och Estland har under den senaste veckorna nått nyhetsrubrikerna. Också efter en intervju med utrikesminister Erkki Tuomioja i HBL.

Hur har ni reagerat på det?

– Det verkar nog ha blåst över. Det uppstår ibland diskussion mellan grannländer - ibland mer, säger Niinistö och kallar det trots allt "storm i ett vattenglas".

Han beskriver relationen till Estland som god.

Korrigerat 15.00: Försvarsministeriet, inte försvarsmakten.

Jeffrey Reneau, chef för ambassadens kommunikationsavdelning, säger att den amerikanska generalen Frank Gorenc i samband med ett besök i november framförde en muntlig inbjudan till övningen i Ämari i Estland.

Någon skriftlig inbjudan har aldrig skickats.

Reneau säger att det verkar som att den offentliga diskussionen nu går het kring en skriftlig inbjudan trots att inbjudan uttryckligen varit muntlig. Det kan enligt honom förklara en del av oklarheterna i saken. 

– Man måste ha helt klart för sig att all militär flygverksamget som nu sker i Baltikum handlar om fredstida verksamhet och inte en hård krigsliknande situation. Det är tvivelaktigt om stridsflygplan från väst då kunde operera där, säger professor Stefan Forss, tidigare docent vid Försvarshögskolan.

I en krigssituation skulle riskerna för stridsflyg stationerade vid baltiska flygbaser vara mycket höga anser Forss.

– Det här beror på att de baltiska länderna saknar tillräckligt bra skyddsutrymmen för stridsplanen. Planen skulle mycket lätt kunna slås ut med ryska precisionsvapen eller långräckviddigt artilleri. Dessutom har ryssarna också synnerligen kraftfulla luftvärnssystem kring S:t Petersburg och Kaliningrad som gör flygoperationer i området mycket svåra om inte omöjliga.

– Det vi nu uttryckligen talar om är fredstida verksamhet och ett sätt för USA att visa en politisk solidaritetsyttring mot Estland. Flygövningen kan ge fina fotografier att visa upp, men i en verklig situation skulle allt kunna falla ihop som ett korthus.

Enligt MTV användes den säkra och krypterade linjen första gången den 12 januari. Samtalet ringdes från marinens ledningscentral i Åbo till Sverige och samtalspartner var stabschefen för den finska marinen och hans svenska kollega.

Först ute med nyheten om den säkra linjen var den svenska försvarsmaktens blogg.

Det är meningen att använda den säkra linjen för att förmedla sekretessbelagd information. Enligt marinens stab har utvecklandet av försvarssamarbetet mellan den finska och svenska marinen gått långt.

– Pålitlig informationsförmedling är en central förutsättning för allt operativt samarbete, säger informationschef Annele Apajakari till MTV. 

I december 2013 tillsattes en arbetsgrupp vid försvarsministeriet med uppdraget att undersöka de lagliga förutsättningarna för Finland att i framtiden bedriva underrättelseverksamhet utomlands – och på internet. 

Gruppen som leddes av lagstiftningsdirektör Hanna Nordström lämnade förra veckan över sin rapport till försvarsminister Carl Haglund.

Läs hela rapporten här (på finska) eller sammandraget (på svenska). 

Studio HBL arrangerade i tisdags en debatt kring rapporten mellan Hanna Nordström och Lars Wirzenius, vice ordförande för Electronic Frontier Finland. EFFI är en aktivistgrupp för medborgarnas digitala rättigheter och integritet på nätet.

Det är nämligen inte till alla delar oproblematiskt att ge försvarsmakten eller Skyddspolisen rättigheter för bevakning av medborgarnas digitala korrespondens. 

Finland har hittills totalt saknat en lag om underrättelse, och både Nordström och Wirzenius välkomnade initiativet att slå fast myndighetes befogenheter i lag. 

– Däremot är EFFI inte övertygade om att det ska göras så som föreslås i rapporten, säger Wirzenius. 

EFFI:s ordförande Timo Karjalainen publicerade i måndags en blogg där han i fem punkter skjuter ner Nordströms rapport. Enligt Karjalainen är de föreslagna övervakningsåtgärderna ineffektiva för sitt främsta syfte att förhindra terrorism, vilket också Wirzenius understryker i Studio HBL. 

– Den amerikanska signalspaningstjänsten NSA hävdade, efter Edward Snowdens avslöjanden om masspionage, att man med hjälp av nätövervakningen lyckats avstyra hela 42 terrordåd i USA. När påståendet granskades noggrannare föll antalet först till tre, sedan till noll. 

– I Sverige påstår man att åtminstone två dåd kunnat hindras tack vare signalspaning, kontrade Nordström. 

Finland har redan utsatts för cyberattacker både mot offentliga politiska instanser såsom utrikesministeriet i fjol och privata företag, som de finska bankerna under nyårshelgen. Wirzenius är ändå skeptisk till huruvida man med utökad nätövervakning skulle kunna förhindra dylika attacker. 

– De kan utan problem planeras i hemlighet, och när de väl sätter igång hjälper ingen övervakning. 

Enligt Wirzenius borde man, i stället för att satsa stora summor pengar på spionapparatur, utveckla den inhemska datasäkerheten och IT-infrastrukturen så att den kan funktionera också under illvilliga attacker. I en insändare i Helsingin Sanomat i dag (21.1) föreslår också professor Raimo Kantola vid Aaltouniversitetet att tillgången till kritiska onlinetjänster borde byggas om, "dyrare men säkrare". 

Enligt Nordström är ändå risken för kränkningar av medborgarnas personliga dataskydd osannolika enligt den modell som rapporten föreslår. 

– Övervakningsprocessen är väldigt långt automatiserad – en dator som söker känsliga ord och sammanhang, och det är först när något konkret misstänkt uppdagas som en människa kopplas in och får se efter vad korrespondensen gäller.

Nordström utgår också från att man kan lita på finländsk polis och tjänstemän att inte missbruka systemet. Det vill inte Wirzenius göra. 

– Det är alltid farligt att ge utökade rättigheter till militär, polis och statliga institutioner. De är aldrig nöjda, utan kommer alltid att vilja ha mer. 

Debatten om underrättelselagen har bara börjat. De folkvalda som i april väljs in i riksdag och regering för följande fyra år är de som kommer att besluta i ärendet. 

Frågan om en finsk underrättelsetjänst och massövervakning kan bli en riksdagsvalsfråga. 

"På vänster- och centerhåll söker man lösningen i backspegeln, neutraliteten som den enda ’realistiska optionen’. Den skulle samtidigt innebära en nyfinlandisering av långt värre slag än den som rådde under kalla kriget.

Att frivilligt låta sig inkluderas i Rysslands intressesfär och få njuta av Rysslands säkerhetsgarantier väcker anstöt hos de flesta finländare", skriver professor StefanForss i den nyutgivna pamfletten Den trygga världen? – Synpunkter på säkerhet, hot och försvar, utgiven av SFP-tankesmedjan Svenska bildningsförbundet.

Bland de övriga kapitelförfattarna finns bland andra partiordförande CarlHaglund och tidigare partiledarna PärStenbäck, OleNorrback, Jan-Erik Enestam och StefanWallin. Flera av skribenterna tar i boken ställning för ett finländskt Natomedlemskap.

Stefan Forss skriver i sitt kapitel Om den ryska utvecklingen, militära upprustningen och det obefintliga västliga ledarskapet att säkerhetssituationen i Europa är mycket allvarligare än vad beslutsfattarna öppet vill medge.

"C-expert: Ryssland lika god vän som Sverige"

I pamfletten säger Forss att det är anmärkningsvärt hur kort och selektivt minnet i den finländska pågående debatten är:

– Särskilt inom Centern men även vänsterut finner man de mest Rysslandsvänliga attityderna. Där anser man allmänt att EU och Ukraina bär huvudansvaret för den svåra konflikten som urartat i öppet krig. Ryssland beskrivs inte som någon aktiv part, utan som den som enbart reagerar på västs illvilliga planer mot Ryssland. I dessa samma finländska kretsar finner man förståelse för Rysslands angrepp mot Georgien 2008 och för landets annektering av Krim 2014, skriver Forss.

I boken berättar han också hur en av Centern anlitad säkerhetspolitisk expert inte långt innan Ukrainakrisen eskalerade, manade radiolyssnarna att förstå att Ryssland är en minst lika god vän som Sverige.

Carl Haglund, omfattar du det som står i SFP-tankesmedjans bok där du själv också medverkar?

– Det mesta jag har läst omfattar jag nog. Sen finns där vissa analyser som jag inte till 100 procent håller med. Det är inte SFP som är utgivare av boken utan Bildningsförbundet. Skribenterna blev ombedda att väcka diskussion med sina inlägg, säger Haglund.

Stefan Forss går särskilt hårt åt Centerns säkerhetspolitiska linje som han anser för ryssvänlig. Håller du med honom?

– Forss får själv förklara varför han kritiserar Centern, men det är klart att man i ett demokratiskt samhälle måste få kritisera partiers säkerhetspolitik. Det finns ju många andra som också är kritiska.

I pamfletten höjs många röster för ett finländskt Natomedlemskap. Är en röst på SFP i riksdagsvalet en röst för Nato?

– Nej. Vi kommer inte aktivt att driva Natofrågan i valet.

Varför inte?

– Det skulle kräva att vi har ett partidagsbeslut i frågan och det har vi inte. Det är ingen hemlighet att många i SFP är för Nato, men det finns också flera som är skeptiska. Jag tror inte det finns något parti som har en enhetlig Natosyn, utom kanske Vänsterförbundet som är enhälligt mot.