Oro, stress, spänning. I måndags ryckte över sjuhundra rekryter in i Dragsvik. Elias Losinskij-Kovanko var en av dem.
Renrakade och kortklippta gossar samlades på måndagen utanför Dragsviks portar för att inleda ett nytt kapitel i sina liv – ett liv med regler, vapen och disciplin.
Den nittonårige Helsingforsbon och blivande rekryten Elias Losinskij-Kovanko står utanför det forna fånglägrets hotfulla portar där bestämda militärpoliser frågar alla som anländer efter legitimation och inryckningspapper.
Medan Losinskij-Kovanko väntar på sin tur visar det sig att någon glömt att ta med både identitetsbevis och inryckningspapper – militärpolisen kontaktar vaktchefen och mannen blir insläppt och ser aningen skamsen ut.
Försvara sitt land
Innan Losinskij-Kovanko går in på området berättar han om sina känslor inför den stora dagen.– Jag har funderat på det här över ett år nu och det har bara kommit närmare och närmare. Inte kan man säga att jag direkt har väntat på det här. Det är väl någonting man måste göra bara, konstaterar en avslappnad Losinskij-Kovanko.
Civiltjänstgöring hade funnits i hans tankar under en tid, men när det kom till kritan visste han vilket beslut han skulle fatta.– Alla män i familjen har gjort sin värnplikt här i Dragsvik. Jag tycker det hör till att göra militärtjänst. Det är bra att man kan försvara vårt land ifall det händer något."IIman tahtia mars"
Efter en snabb granskning står en hop civilklädda män i raka led inne på området.
En undersergeant ropar:– Ilman tahtia mars!
Sedan bär det av mot säkerhetskontroll och inskrivning i garnisonens datasystem.
Losinskij-Kovanko och ett hundratal andra unga män står i prydliga led och köar för att få sina väskor genomsökta – polisen är på plats och en droghund snusar på rekryterna.
Det blir en lång väntan och människor står på stället i över en timme i gassande sol. Vissa torkar svetten från pannan, andra suckar och stirrar rakt framåt med en tom blick.
Tystnaden är total.– Den som behöver vatten sträcker upp handen, ryter en undersergeant.
Tystnaden fortsätter – ingen stäcker upp sin hand och rekryterna tittar på varandra lite försiktigt.
Losinskij-Kovanko står också i kön och berättar hur det känns för tillfället.– Det är helt lugn stämning här. Alla gör vi samma sak, men lite spännande är det nog.
Klockan slår fyra. Alla som blivit inkallade borde nu ha passerat genom porten – om de inte gjort det leder det till påföljder."Kepsen bort inomhus"
Inne i byggnaden som kallas Amfibieskolan visar rekryterna sitt identitetsbevis och sin inryckningsorder för andra gången.
Efter att Losinskij-Kovanko väska har granskats blir han inskriven i brigadens datasystem. Medan han visar sitt körkort hör man en undersergeant med mörk röst skrika på avstånd:– Kepsen bort inomhus, medan han pekar på en rekryt som står och lutar mot en vägg.
Losinskij-Kovankos hem för en tid framöver blir kustjägarkompaniet. Han och hans blivande krigarbröder leds till enheten. I stugan Hästö-Busö kommer han att tillbringa många dagar och nätter.
Inne i stugan sitter redan de flesta av Losinskij-Kovankos blivande stugkamrater – klädda i gurksalladsbyxor, svarta kängor och gröna skjortor – de flesta är knäpptysta, några småpratar.
Hur känns det, pojkar?– Fiilisen är på topp, säger en av rekryterna, medan de andra skrattar.
Losinskij-Kovanko väljer en ledig säng och ett ledigt skåp, sedan presenterar han sig för resten av gänget och skakar hand med alla.
Tunga ryggsäckar
Efter en snabb visit i stugan beger sig alla som ännu inte hämtat sina militärkläder till rustförrådet.
Där väntar en ny kö.
Men så småningom börjar rekryterna packa in all utrustning som krävs i stora ryggsäckar.
Väskorna blir allt tyngre och tyngre och vissa ser ut att ha svårigheter med att släpa väskan vidare för att fylla den med ytterligare klädesplagg och kängor.
Efter att killarna från kustjägarkompaniet har packat sina väskor överfulla, slänger de upp dem på ryggen och påbörjar en trehundrameters vandring mot enheten.
En rekryt i gruppen tappar sin väska efter fyrtio meter – han klarar inte av att bära den. Två undersergeanter kommer till hans undsättning.
Resten av gänget klarar vandringen bra trots att de alla relativt snabbt blir genomsvettiga.– Sommarens tyngsta promenad hittills, säger Losinskij-Kovanko och skrattar.
Efter några minuter har gruppen äntligen nått enheten och hundra trappsteg senare släpper de ner sina ryggsäckar på golvet i stugorna.
Från civil till militär
De blivande krigarna hinner knappt öppna sina ryggsäckar förrän de blir beordrade till matsalen – en beväring behöver föda för att orka.
Med fullproppade magar återvänder de ännu civilklädda männen till sina stugor. Där blir de beordrade att göra sitt skåp i ordning. Alla saker ska på rätt ställe, rätt vikta och sängen måste bäddas på ett speciellt sätt.
Losinskij-Kovanko ser aningen stressad och förvirrad ut.– Helt bekvämt verkar det vara här, men det där skåpet ser nog aningen skrämmande ut.
Ganska snabbt byter han från civilkläder till militärkläder.
Tystnaden i stugan är ångestframkallande.
Efter att skåpet ställts i ordning är det bara att vänta. Ingen i rummet vet vad som kommer att hända – men alla sitter och väntar på sina taburetter.
Hur känns tanken att möjligtvis vara här i nästan ett år, Elias?– Jag har inget problem med den tanken ännu. Man får se hur det går här. Det är inget jag kan påverka just nu, It is what it is, som man brukar säga, säger han och rycker på axlarna.
De nya rekryterna sitter kvar i sin stuga. Rummet andas av spänning blandat med nervositet och förväntningar.
Jag eskorteras ut från brigadområdet av en trevlig sergeant.
I bilen knäpper jag på radion.
Ur högtalarna i bilen kommer Markoolios låt Jag orkar inte mer.
En man som själv har gjort sin värnplikt vid Nylands brigad.
Jag orkar inte mer vill inte vara kvar, jag längtar efter er min kära mor och far
Och maten smakar skit jag känner mig så klen
Jag hunsas hit och dit jag trivs inte i armén.
