I maj i fjol beslöt försvarsministrarna Karin Enström, moderat, och Carl Haglund, SFP, om en handlingsplan för fördjupat försvarssamarbete mellan Finland och Sverige. I beslutet talas bland annat om ökad effektivitet genom gemensam användning av resurser. Det understryks att samarbetet är begränsat till aktiviteter i fredstid.

På tisdagskvällen presenterades en gemensam rapport där försvarssamarbetet konkretiseras och fördjupas. Rapporten har gjorts av de båda försvarsmakterna.

I rapporten har syftet med samarbetet breddats med en tydlig militär profil, där man inte ryggar för rent operativa målsättningar.

Ett par exempel: Det marina samarbetet ska i sista hand trygga säkerheten och rörelsefriheten till sjöss, och förhindra att en motpart använder havet.

Flygvapensamarbetet ska garantera regional säkerhet, och stärka förmågan till attacker mot mål på långa avstånd och förmågan att behålla luftherraväldet.

Det här handlar om verksamhet som ingår i själva kärnan av de nationella försvarens uppdrag.

Mot den här bakgrunden har Dagens Nyheters rubricering "Finland och Sverige planerar för att kunna kriga tillsammans" full täckning i rapporten. 

Samarbetet gäller militära kärnområden, det första steget är att skapa skyddade kommunikationer mellan försvarsministerierna och försvarsmakternas olika nivåer, ända ned på trupp- och fartygsnivå.

En fråga som knappast får något svar är om de säkra kommunikationslänkarna är bilaterala, eller om de vid behov också kan kopplas in i Natos informationsnätverk.

Frågan är inte irrelevant med tanke på att Natokompabiliteten är ett centralt element i båda ländernas strategiska försvarsplanering.

Det politiska ramverket ligger ändå fast. Det handlar inte om en försvarsallians med ömsesidiga säkerhetsgarantier utan om ett samarbete i fredstid som innefattar planering för olika krisscenarier.

Men både den nye svenske försvarsministern Peter Hultqvist, Socialdemokrat, och Carl Haglund, är tydliga med att integrerade försvarsresurser höjer tröskeln för en angripare i den allvarligaste av alla kriser, ett krigshot.

De militära strukturerna finns på plats om de politiska beslutsfattarna anser att läget har blivit så skarpt att de behövs.

Det som inte sägs i rapporten är att två länder med både vilja och förmåga till gemensamma försvarsinsatser desto lättare kan integreras i ett bredare allianssystem, läs Nato. Och Nato uppskattar länder som är beredda att ta tillräckligt ansvar för sitt eget försvar.

Följande skede är att den politiska ledningen i båda länderna stakar ut riktlinjerna för hur samarbetet ska utvecklas.

Bland annat krävs det lagändringar för att försvaren ska kunna utföra operativa uppdrag, till exempel ubåtsjakt, utanför sitt eget territorium. Samarbetet antas också kräva ökade ekonomiska resurser i uppbyggnadsskedet, innan samordningseffekterna sätter in.

Den bristande symmetrin mellan försvarsmakterna måste också beaktas, Finland har allmän värnplikt och en stor utbildad reserv, Sverige har en yrkesarmé.

Försvarsministern i nästa regering har fått en hel del att fundera på.

Ett djupare försvarssamarbete med Sverige betyder rimligen också att Nylands brigad stärker sin ställning som svenskspråkigt truppförband med uppgifter inom kustförsvaret. 

Adrian Bradshaw sade i ett tal vid en tankesmedja i London på fredagen att Ryssland i framtiden inte bara kan använda sina konventionella styrkor för att skrämmas utan det är också möjligt att de kan användas för att inta Nato-områden.

Enligt Bradshaw utgör hotet från Ryssland ett hot mot hela Natos existens.

Natoschefen Anders Fogh Rasmussen sade nyligen att Ryssland ständigt testar Natos beslutsamhet att kollektivt försvara sina medlemsländer.
Den brittiske försvarsminister Michael Fallon sade tidigare i veckan att Ryssland utgör ett reellt hot mot de baltiska länderna.

Nato meddelade i början av februari att alliansen upprättar sex kommandocentraler i östra Europa och skapar en spjutspets på 5 000 soldater inom sina snabba insatsstyrkor för att kunna svara på eventuell aggression från Rysslands sida. 

Ukrainas president Petro Porosjenko ter sig i allt högre grad som en svag ledare. Han valdes av folket efter Rysslands olagliga annektering av Krim och striderna i östra Ukraina hade också inletts innan han tillträdde. Rösterna som kräver Krim tillbaka har tystnat, kvar är en mantraliknande upprepning av Rysslands kränkning av folkrätten. Som ingen verkar bry sig om.
Östra Ukrainas krav på autonomi har vunnit gehör utan att man närmare har definierat vad detta kunde innebära.
Säkert är i alla fall att Ryssland har fallet Kosovo i gott minne. Också det var enligt Ryssland en olaglig uppspjälkning av en suverän stats – Serbiens – territorium. Dessutom är tolkningen rätt om man ser enbart till själva territoriet. Sedan är det en annan sak att andra saker stödde planerna på att Kosovo skulle ställas under "temporärt" FN-styre, något också Ryssland godkände i juni 1999.
Att det "temporära" FN-styret utmynnade i att Kosovo helt lösgjorde sig från Serbien har Ryssland varken förlåtit eller glömt.
Kriget i Georgien och Sydossetiens lösgörelse från Tbilisi 2008 och annekteringen av Krim 2014 måste vara lika motiverade som Kosovos väststödda självständighet, med ryska ögon sett.

Porosjenko är därmed på sätt och vis historiens gisslan. Under andra omständigheter hade han kunnat visa sig stark. Men förlusterna av flygplatsen i Luhansk i januari och nu staden Delbatseve, som är en järnvägsknutpunkt mellan de separatistkontrollerade Luhansk och Donetsk, är svidande nederlag. Inte minst symboliskt.
Det passar naturligtvis Rysslands president Vladimir Putin precis. Ukrainas, Rysslands, Tysklands och Frankrikes toppmöte i Minsk för bara en dryg vecka sedan band Porosjenkos händer ytterligare.
Ryssland har inte missat ett enda tillfälle att anklaga honom för att ha brutit överenskommelsen om vapenvila.

I något skede trodde man att vapenvilan skulle hålla efter att Ukraina förlorat Debaltseve. Nu verkar det närmast som om den nästa tre dygn långa pausen mellan överenskommelsen i Minsk och inledningen av vapenvilan utnyttjats för att omgruppera och stärka ställningarna, antagligen på bägge håll.
Pavel Felgenhauer, oberoende rysk försvarsexpert, tror att om attacken på Debaltseve innehöll en strategisk komponent, så handlade det om att det är en del av den större planen som går ut på att destabilisera och avsätta Porosjenko.
"Den ryska regeringens mål är att offentligt förödmjuka den ukrainska armén och röra om den politiska situationen i Kiev, som på något sätt leder till ett regimbyte", säger Felgenhauer enligt Reuters.

Porosjenkos förslag om en fredsstyrka, med FN-mandat men inte nödvändigtvis med den blå FN-baretten på huvudet, är antagligen ett dödfött försök. För ett FN-mandat behövs säkerhetsrådets beslut och att ingen av de fem permanenta medlemmarna – USA, Storbritannien, Ryssland, Frankrike, Kina inlägger sitt veto.
Porosjenkos föreslår en EU-polisstyrka med FN-mandat men Ryssland har redan avvisat förslaget.
En möjlighet vore att stärka den närvaro Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE redan har i området och bredda dess mandat. Men inte heller det är lätt.

Det har sagts att med vapenmakt kan ingen lösning nås i Ukraina. Tyvärr ser det ut som om inte heller en diplomatisk lösning vore möjlig, åtminstone inte ännu.
När brittiske försvarsministern Michael Fallon varnar för att Rysslands mål är att destabilisera också Estland, Lettland och Litauen med destabiliseringen av Kiev som modell måste det öka nervositeten inom Nato. Alliansen vill att artikel fem i Natostadgan som bäddar för det kollektiva försvaret ska avskräcka, inte testas.
Rimligtvis borde saken intressera också EU som i Lissabonfördraget har en solidaritetsklausul. Den måste ha legat som grund för också den rapport om närmare samarbete som Finland och Sverige offentliggjorde i tisdags. Också detta samarbete ska helst avskräcka, inte användas, hette det.
Inte att undra över att Ryssland med intresse hört sig för lite närmare om Finlands och Sveriges gemensamma flygövningar med USA.  Sådant har kanske varit rutin förr och innehåller ingen dramatik, som man gärna poängterar på politikerhåll.
Man får hoppas att den interna bedömningen är annorlunda. Ryssland är en osäkerhetsfaktor som bör tas på allvar. 

– Oberoende av vad man anser är jägarnas roll i Finlands historia synnerligen betydande, säger Lasse Laksonen som är docent i krigshistoria vid Försvarshögskolan.

Den nationalitetstanke som uppstod i slutet av 1800-talet var en viktig orsak till att jägarrörelsen föddes. Enligt Föreningen Jägarbataljon 27:s traditioner ville det ryska tsardömet avskaffa storfurstendömet Finlands autonomi. Det uppstod en antirysk sinnesstämning i Finland.

Rörelsen drev på Finlands självständighet och beslutade i november 1914 att Finland bör lösgöra sig från Ryssland med maktmedel. Eftersom det inte gick att utbilda eller beväpna sig i hemlandet, Sverige eller Danmark vände sig till Rysslands fiende Tyskland.

De första jägarna anlände till Tyskland norr om Hamburg den 25 februari 1915. Så uppstod den 27:e Kungliga preussiska jägarbataljonen. Totalt reste närmare 2 000 finländare till Tyskland för att utbilda sig.

Utbildade soldater mot "hemgjord" armé

I det finländska inbördeskriget deltog 1 261 jägare på de vitas sida. De utbildade och erfarna soldaternas roll i de vitas seger var betydande.
– Jägarna bildade det avgörande ledarmaterialet som påverkade slutresultatet i kriget, säger Laaksonen.

Han påminner dock om att tanken på att jägarna skulle ha varit en monolitisk enhetlig grupp är en myt. Interna konflikter syntes i senare krig i form av tvister mellan olika kommendörer.

– Det rörde sig om nästan 2 000 män som representerade alla samhällsgrupper. Den svenskspråkiga akademiskt utbildade delen av jägarna klarade sig bättre och kom bättre överens med tyskarna än de finskspråkiga med arbetarbakgrund.

I vinstparaden i Helsingfors red de vitas överbefälhavare general Mannerheim i täten. Men relationerna mellan jägarna och Mannerheim som hade fått sin utbildning i ryska armén var inte problemfri.

– Mannerheim hade tidigare krigat vid Rysslands östgräns mot tyskarna och han gillade inte tyskarna. Under inbördeskriget ville Mannerheim splittra de erfarna jägarna på olika enheter.

Närmare 40 000 människor fick sätta livet till under inbördeskriget, terrorn och i fånglägren. Tudelningen av folket satte sin prägel på det självständiga Finland. Det sägs att först Vinterkriget enade det finländska folket. 730 män från Jägarbataljon 27 deltog i det kriget, främst på ledande officersposter.

Utanför den norska och ryska kusten ligger Barents hav där en militärövning med ryska stridflyg har förekommit.

De ryska stridsflygplanen påstås ha deltagit under övningens början med utgångspunkt i Permregionen. 

Det råder rörande enighet bland riksdagspartierna när det gäller att fatta beslut om ökade anslag till försvaret. Den enda som under en debatt i onsdags om partiernas syn på Finlands försvar talade för ytterligare nedskärningar var Vänsterförbundets Annika Lapintie.

I sitt nej till en uppdatering av UM:s utredning från 2007 om vad ett Natomedlemskap kunde betyda för Finland fick Lapintie ändå sällskap av SDP:s Erkki Tuomioja. Enligt utrikesministern räcker det med att den nya regeringen gör den sedvanliga utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen och där tar upp alla samarbetsformer.
Vänsterförbundet och SDP var därmed tydliga när det gäller vilka önskemål de har om de är med och bildar regering efter valet.
Det är naturligtvis Nato – men också Finlands och Sveriges integrerade militära samarbete – som visar de tydligaste skillnaderna mellan partiernas åsikter. Alla vill inte gå så långt som till en försvarsallians mellan Finland och Sverige. Centerpartiets Seppo Kääriäinen talar om "små steg" – i motsats till Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist som kallar det ett "kliv".
I Natofrågan verkar Centerns linje mest diffus. I sina uttalanden har Sipilä inte ställt sig kategoriskt mot Nato medan Kääriäinens långa verbala utläggningar verkade landa i ett nej.
Otydligheten är illa med tanke på väljarna och riksdagsvalet för Centern leder opinionsundersökningarna. Om valresultatet följer dem är det Juha Sipilä som blir statsminister.
Tydligheten är viktig också med tanke på en eventuell folkomröstning. För att det ens ska vara värt att överväga att en sådan ska hållas, måste den föregås av en debatt. Om nästa regering inte vågar ta i Natofrågan ur ett sakligt perspektiv blir det ingen debatt. Skrivelsen i det nuvarande regeringsprogrammet har använts av Natomotståndarna som vapen för att frågan inte ens ska diskuteras.
Debatter, utredningar och folkomröstningar är inte politiska beslut och föser inte Finland in i Nato. De ger bara argumenten för och emot.

I mars i fjol ordnade beväringskommittén vid Nylands brigad sin första studiemässa. Det var ett pilotprojekt, tio utbildningsinrättningar var inbjudna till en kväll i Soldathemmet där de informerade om vad de har att erbjuda.

Mässan var lyckad, och i onsdags ordnades den för andra gången. Pilotprojektet har utvecklats framgångsrikt, nu fanns över tjugo inrättningar på plats.
Beväringskommittén har en viktig och meningsfull roll, det är säkert av betydelse att arrangörerna själva är i samma situation som målgruppen.
Nylands brigad ger en unik möjlighet för yrkesutbildare, yrkeshögskolor och högskolor att presentera sig för ett tvärsnitt av sin finlandssvenska - företrädesvis manliga - rekryteringspotential. Beväringarna som deltog uppskattade att så mycket information fanns tillgänglig på samma ställe.

Studiemässan ordnas på våren, på hösten ordnades en rekryteringsmässa där arbetsgivare av olika slag visade upp sig. Ett av företagen har verksamhet på närmare tjugo orter, och tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att få nya kontakter över ett brett fält. Ett annat företag tyckte att liknande mässor borde ordnas också på andra truppförband.

Mässorna visar att beväringstiden kan användas bredare än den rent försvarsmässiga utbildningen.
Värnpliktstillvaron är i många avseenden en värld för sig. Därför är det mycket bra att Nylands brigad på det här sättet ger beväringarna möjlighet att behålla sitt fokus på samhället och tiden efter tjänstgöringen.

Att ta ansvar för de värnpliktiga också när deras beväringstid är avslutad är en del av de kopplingar som gör försvaret till en integrerad del av samhället. Så måste försvarsmakten agera, inte minst om den vill behålla den stora acceptansen för allmän värnplikt. 
 

– Jag tycker att det är genant när utrikesministern säger att ett Nato-medlemskap inte kommer på fråga under den här valperioden och förhoppningsvis inte under nästa valperiod medan statsministern deklarerar att ett Natomedlemskap är något vi behöver lösa under den närmaste framtiden och försvarsministern låter förstå att han är redo att gå med omedelbart. Det får inte vara på det sättet att en och samma regering ger så olika signaler i en så stor fråga, säger minister Jaakko Iloniemi om den senaste tidens uttalanden i Natodebatten.

Iloniemi anser att regeringens trovärdighet har tagit skada av de varierande beskeden.

– Regeringens utrikespolitiska trovärdighet lider självfallet. I de oroliga tider vi nu befinner oss är trovärdigheten något som Finland borde slå vakt om.

Andra exempel på en vacklande finländsk utrikespolitik är turerna kring flygövningarna i Island i fjol och senare i vår i Ämari i Estland.

Jaakko Iloniemi hör till dem som har kritiserat den nuvarande grundlagen som trädde i kraft år 2000 där presidentens maktbefogenheter skars ner. Tarja Halonen var den första presidenten som omfattades av den nya lagen. Hennes företrädare Martti Ahtisaari stretade emot riksdagens planer att minska på presidentens makt. Mauno Koivisto som hörde till förespråkarna av lagändringen har senare låtit förstå att han ångrade sig och att ingreppet blev väl radikalt.

"Ge mer utrikespolitisk makt till presidenten"

Enligt den nuvarande grundlagen är det presidenten som i samverkan med statsrådet leder Finlands utrikespolitik. Iloniemi har tidigare varnat för en situation där brokiga koalitionsregeringar får svårigheter att driva en tydlig utrikespolitik. Därför har han föreslagit en arbetsfördelning mellan president och regering inom ramen för grundlagen där presidenten skulle sköta säkerhetspolitiken och i synnerhet förhållandet till Ryssland. Den senaste tiden tycker Iloniemi att så de facto har skett: Sauli Niinistö har profilerat sig som den utrikespolitiska ledaren.

– När det gäller presidentens utrikespolitiska maktbefogenheter är jag en förespråkare av regeringsformen 1919. Det var alldeles rätt att man år 2000 minskade på presidentens makt på inrikesarenan, men det utrikespolitiska ledarskapet borde ha blivit kvar hos presidenten.

Tycker du att politikerna nu borde sätta i gång en ändring av grundlagen?

– Det vore bra men det finns inga förutsättningar för det. En grundlagsförändring som skulle minska riksdagens maktbefogenheter är högst osannolik.

Jaakko Iloniemi hör till dem som flaggade för ett finländskt Nato-medlemskap i början av 2000-talet när de baltiska länderna gick med i Nato. Det här skedde under Halonens första presidentperiod.

– Mycket var av avgörande betydelse medan hon satt på presidentposten. Men då var det lugn och ro i Europa och EU-politiken dominerade allt.

En bidragande orsak till att Finland inte anslöt sig på den tiden, förutom politisk ovilja, var att Sverige inte hade några planer på att gå med i Atlantpakten.

Hur ser du i dag på frågan om ett finskt Natomedlemskap?

– Ser man på Finland utifrån, i synnerhet från Moskvahåll är vi redan så gott som medlemmar i Nato. Med andra ord: skulle det bli krig skulle vi anses vara på fiendesidan. Vi tar alltså samma risker som Natomedlemmarna, men vi garderar oss inte. Finland är det enda EU-landet som har en gemensam gräns med Ryssland och som inte är med i Nato. På den punkten är vi mer utsatta än något annat land. Jag säger inte att Ryssland skulle ha några fientliga planer i fråga om oss, men man ska minnas att det har varit två försök till statskupp sedan Sovjetunionen upplöstes. Vi vet inte vad som händer under eller efter Putin.

Jaakko Iloniemi anser att det inte är läge att skicka in någon medlemsansökan till Nato medan Ukrainakrisen pågår.

– Nu är det inte rätt tidpunkt att gå med eftersom det bara skulle öka på spänningarna. Mycket beror på hur den pågående krisen utvecklas. Just nu är situationen väldigt oklar eftersom Ryssland inte längre accepterar de gränser som man tidigare erkänt. Då folk frågar mig hur jag förhåller mig till ett Natomedlemskap brukar jag säga att jag har samma åsikt som Leonid Brezjnev, säger Iloniemi och syftar på ESSK-avtalet som undertecknades i Helsingfors 1975 och där det ingick en formulering om att varje land själv har rätt att ingå i en allians eller stå utanför.

Hur ser du på diskussionen om att sända vapen till Ukraina och utbildare till Ukrainas armé vilket vissa länder nu har meddelat att de tänker göra?

– Vapen är en sak. Men skickar man personer till ukrainska arméns undsättning är det ett steg i en mycket farlig riktning som kan få Ryssland att börja delta öppet i krigshandlingarna. Det är det värsta scenariot jag kan tänka mig.

Efter flera förvirrande turer kring Natofrågan och flygövningarna med Sverige och USA är det lätt att hålla med minister Jaakko Iloniemi när han i en intervju för HBL anser att det utrikespolitiska ledarskapet borde ha blivit kvar hos presidenten när grundlagen ändrades år 2000 (HBL 1.3).

Efter tre år med Sauli Niinistö som president har de flesta glömt hela diskussionen om de två tallrikarna, det vill säga att både presidenten och statsministern förr deltog i EU:s toppmöten. Konceptet var inte problemfritt när det tillämpades av presidenterna Martti Ahtisaari och Tarja Halonen.

Sauli Niinistö är utan den tallrik de hade men svag är han inte. Då kan man ställa frågan om handlar det om hans person eller den makt presidentinstitutionen representerar? Svaret borde givetvis vara det senare om man vill betona balansen mellan presidenten, regeringen och riksdagen. Men att det förhåller sig så är inte alls säkert.

Om det ibland är svårt att dra en gräns mellan vad som är inrikespolitik och EU-politik så gäller det i minst lika hög grad gränsen mellan EU:s Rysslandspolitik och Finlands bilaterala Rysslandsrelationer.

Säkert är i alla fall att de hör intimt ihop. Eller, som Iloniemi säger, ur Moskvas perspektiv är vi redan så gott som medlemmar i Nato.

En diskussion kring vad presidentens utrikespolitiska roll borde vara är förstås en icke fråga, eftersom en grundlagsändring inte är aktuell.

Men den hänger envist kvar. Republikens president är försvarsmaktens överbefälhavare och vad är försvarspolitik om inte utrikes- och säkerhetspolitik?

Niinistö definierade uppdraget som ÖB i DN-intervjun i fredags på följande sätt.

Grundvalarna för rikets försvar, betydande förändringar i försvarets beredskap och beslut gällande betydande militära angelägenheter, hör hit, givetvis i samråd med försvarsministern, kommendören för försvarsmakten eller statsministern.

Den diskrepans som Iloniemi ser i presidentens roll när det gäller utrikespolitiken kommer fram också i den senare delen av Niinistös svar. Presidenten säger att försvarsmakten har en anknytning till utrikes- och säkerhetspolitiken. "Vi lever i en värld där alla slags frågor har en anknytning till något annat", säger han.

Hur definierar man gränserna då? Och vems linje "vinner" om presidenten och regeringen är oeniga?

Om skrivningen är diffus eller bristfällig när det gäller att hantera en situation där presidenten inte är överens med regeringen eller regeringen internt är oense så är den övertydlig i ett annat sammanhang.

I regeringsprogrammet 2011 står det inte bara att en Natoansökan inte kommer att skickas in under den här regeringsperioden, utan också att regeringen inte ens förbereder en ansökan.

Också utan dystra moln vid horisonten, som Ukrainakrisen, verkar en dylik formulering överdriven. De senaste fyra åren har visat att en utveckling mot det sämre kan ske mycket snabbt.

Inget land i Väst vill ha ett krig med Ryssland. Men fakta spelar ofta en mindre roll när spelkorten i den politiska kortpacken sorteras på spelarnas hand.

En av orsakerna till att de olika ministrarnas syn på Natomedlemskapet under det senaste året blivit mer spretigt kan bero på att statsministern och försvarsministern samtidigt är partiledare för varsitt parti och att det är knappt två månader kvar till riksdagsvalet.

Partiledarhatten kan ibland få ministerhatten på svaj.

I flera repriser har det i offentligheten ställts krav på att partierna klart säger ut hur de ser på samarbetet med Nato inför valet. Kanske statsminister Alexander Stubbs (Saml) och försvarsminister Carl Haglunds (SFP) uttalanden om Nato är en strävan att som partiledare möta dessa krav?

Finlands försvars- och säkerhetspolitiska lösningar är kopplade till Norden, i synnerhet Sverige. Östersjön är ett närområde där den säkerhetspolitiska konstellationen har ändrats radikalt.

Ryssland kontrollerar inte den södra kusten av Finska viken som Sovjetunionen gjorde. De baltiska länderna och Polen hör till Nato.

Mellan de militärt icke allierade Finland och Sverige ligger Bottenhavet där finska jaktplan ska öva tillsammans med svenska och amerikanska jaktplan i finskt, svenskt och internationellt luftrum.

Den del av Östersjön som innesluts av två militärt icke allierade länder ingår därmed i Västs bredare försvarskoncept.

– Jag tror inte att Rysslands ledning på riktigt ser det som något problem att den här typen av brott inträffar. Försvarare av demokrati har blivit mördade i Ryssland också tidigare. Jag skulle hoppas att det här sätter fart på saker och ting men tyvärr så tror jag inte det, sade Haglund vid öppningen av försvarskursen på måndagen.

Haglund sade också att man borde fästa uppmärksamhet vid utländska fastighetsköp i Finland på ett annat sätt än tidigare på grund av exemplet i östra Ukraina.

Han anser att lagen borde ändras så att staten vid behov kan lösa in fastigheter eller hindra markköp om säkerhetspolitiska intressen talar för det.

– Nu menar jag inte sommarstugor som ryssar köper i östra Finland utan strategiskt viktiga fastigheter och markområden, sade Haglund efter sitt tal.

I ett uttalande på det ryska utrikesministeriets webbplats sägs det att Finlands beslut inte tjänar möjligheterna till fred i Ukraina. Enligt Ryssland kan lasermätarna installeras på vapen.

I Finland har bland annat Helsingin Sanomat rapporterat om kritiken.

Finland har gett Uleåborgsföretaget Noptel tillstånd att exportera tusen laseravståndsmätare till Ukraina. Noptels vd MarkkuKoskinen betonar för Helsingin Sanomat att laseravståndsmätare inte är vapen.

Övningen började med en kort presentation av bakgrundsläget och om hur manövern kommer att genomföras. Sedan gjorde två transporthelikoptrar av modellen NH 90 ljudligt entré på övningsfältet.

En helikopter landade nära platsen där fotsoldaterna placerat ut röd signalrök. Därefter lastades den skadade soldaten på bår och blev buren till helikoptern under tiden som militära kollegor höll vakt.

På åskådarplats, ett hundratal meter bort, stod bland annat kung Carl XVI Gustaf, president Sauli Niinistö, försvarsminister Carl Haglund och svenska utrikesministern Margot Wallström.

Svenska riksdagens försvarsutskott har tagit fram en rapport om huruvida Sveriges försvar blev som riksdagen tänkt sig när det senaste försvarsbeslutet togs 2009.

En slutsats är att förbanden som ska finnas enligt insatsorganisationen, tidigare kallad krigsorganisationen, visserligen finns, men många har inte den bemanning och utrustning som krävs.

Det handlar framförallt om arméförbanden.

Förvånad
Av de 50 000 befattningarna i krigsorganisationen är cirka 6 000 inte bemannande. Försvarsutskottets ordförande Allan Widman (FP) ser det som en allvarlig brist när omvärlden blivit mer otrygg.

– Allt man kan göra för att korta resan för försvaret att komma på fötter borde man ha gjort, säger Widman.

Enligt honom skulle det inte kosta pengar att tillsätta befattningar med befintliga värnpliktsutbildade soldater.

– Jag är förvånad över att man inte bemödat sig om att ur det värnpliktsmagasin vi har fästa namn på papper, säger Widman.

Lösning
Även försvarsutskottets vice ordförande, socialdemokraten Åsa Lindestam, ser bristen som allvarlig.

Hon menar dock att regeringen har en lösning på gång i och med att den i höstas återupplivade möjligheten att kalla in värnpliktsutbildade till repövningar.

Hon skyller den gamla borgerliga regeringen för det uppkomna läget.

– Vi (S) ville ju ha värnplikten kvar och vi varnade för det här, säger Lindestam.

Moderaten Hans Wallmark medger att det finns hål och brister i försvaret, jämfört med vad riksdagen beslutade om 2009.

– Det här är en indikation om att det fortfarande finns saker och ting att göra. Och det kommer kanske inte som någon hemlighet för någon försvarspolitiker, säger han.

Wallmark ser dock även positiva saker i rapporten. Han pekar på att målsättningen när det gäller hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna är helt uppfyllda och att inställelsetiden för krigsförband har gått från 1–3 år till 1–3 månader.

– Jag tror det är väldigt bra att vi har fått en snabbare och flexiblare organisation. Det som skett i omvärlden den senaste tiden visar hur snabbt det kan gå, säger Wallmark. 

Som goda kamrater träder Natos generalsekreterare, Norges förre statsministern Jens Stoltenberg och statsminister Alexander Stubb (Saml) fram framför pressen.

Några riktigt intrikata detaljer från den lunchbordsdiskussion som just ägt rum avslöjar de inte.

– Vi diskuterade Ryssland och Ukraina och jag förklarade vår inrikessituation. Vi står inför ett riksdagsval och det förefaller som om det råder konsensus bland partierna att inte utesluta möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato under nästa valperiod, sade Stubb om lunchsamtalet.

Det kan hända att det instundande valet är en delorsak till presskonferensen med Stoltenberg.

Bara ett par timmar tidigare har Stubb haft annat finbesök i sin tjänstebostad Villa Bjälbo när EU:s utrikespolitiska representant Federica Mogherini varit på besök. Också då har en presskonferens ordnats efteråt. Mogherini har lämnat Bjälbo bara en kvart innan Stoltenbergs ankomst.

– Vi är mycket oroade över situationen i Ukraina. Det vi nu ser är ett annorlunda Ryssland. Både Nato och Finland har i många år strävat efter mer samarbete med landet, men för att kunna ha en konstruktiv relation med Ryssland måste landet respektera sina grannar och sina grannars gränser, säger Stoltenberg.

Stoltenberg ser ingen motsättning mellan ett starkt försvar och dialog.

– Min erfarenhet som statsminister för Norge är att ett starkt försvar utgjorde en grund för dialog med Ryssland, förklarar Stoltenberg och påminner om kravet att respektera vapenvilan efter Minskavtalet och dra tillbaka alla tunga vapen från stridszonen i östra Ukraina.

Som EU-frågan för Norge
De senaste veckorna har röster höjts för att Finland inte kan ansöka om medlemskap i militärpakten så länge som Ukrainakrisen pågår eftersom en ansökan skulle kunna tillspetsa krisen ytterligare.

Men Stoltenberg vill inte säga sin syn på saken:

– Jag vet hur viktiga de här diskussionerna är och jag tänker inte komma med några råd till er. Finlands relation till Nato påminner lite om Norges relation till EU. Norge står EU nära men har inte kunnat gå med. Det har varit en stor fråga för Norge i decennier.

Stubb påminner om att han under nästa valperiod önskar se en rapport som skulle bena ut plus och minus med ett finskt medlemskap i Nato och tillägger, med hänvisning till folkopinionen som motsätter sig ett medlemskap, att han inte ser att Finland inom en snar framtid skulle gå med.

Stoltenberg kommenterar läget i östra Ukraina och säger att det för stunden förefaller som om vapenvilan håller.

– Nästa steg är att de tunga vapnen dras bort. Nato stöder utvidgade ekonomiska sanktioner om vapenvilan inte består, eller om separatisterna utvidgar sitt territorium.

– Europas image har försämrats dramatiskt och det verkar som att vi inte tas på allvar i den internationella politiken, säger Juncker.

Juncker säger att den gemensamma armén inte skulle bildas genast, men projektet skulle ge Ryssland en klar signal om att EU är berett att försvara sina värderingar.

Armén skulle ha en avskräckande effekt och hade varit nyttig i samband med krisen i Ukraina.
En gemensam armé skulle också vara kostnadseffektiv och leda till fördjupad integration.

.President Sauli Niinistö understöder Jean-Claude Junckers förslag om en gemensam EU-armé.
Niinistö säger till FNB att det vore bra om Finland stöder förslaget. 
 

http://epaper.apps.welt.de/wams/
 

Inte minst gentemot Ryssland skulle en EU-armé utgöra ett tungt förhandlingskort, ansåg förre premiärministern i Luxemburg i en tysk tidning i söndags.

- En gemensam armé för européerna skulle förmedla till Ryssland att vi tar försvaret av EU:s värderingar på allvar, sade Juncker till Welt am Sonntag.

Han beskriver armétanken som en "fredsförklaring".

- En gemensam EU-armé skulle visa för världen att det aldrig mer kommer att bli krig mellan EU:s medlemsländer.

Att utveckla det försvarssamarbete som finns i dag är dock enklare sagt än gjort. Även om merparten av EU-länderna redan förenas militärt av medlemskap i Nato är inte minst Storbritannien väldigt måna om ett fortsatt försvarsmässigt oberoende.

I tidningen The Guardian sågas Junckers tankar av såväl regeringen som samtliga större partier.

- För eurokraterna ses varje kris som en möjlighet för att förstärka EU:s centraliseringsmål, fnyser EU-parlamentsledamoten Geoffrey Van Orden från Konservativa partiet.

I Tyskland ges dock tummen upp — på lång sikt.

- Vår framtid som européer kommer en dag att bli med en europeisk armé, sade försvarsminister Ursula von der Leyen i en radiointervju.

– Under hela vårt medlemskap har Finland stött en förstärkning av EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, och även Ukrainakrisen vittnar om behovet av det, säger Stubb till FNB.

Han påpekar att Jean-Claude Junckers idé om en gemensam armé inte är ny, utan att liknande idéer presenterats tidigare.

– Jag har sympati för tankar av det här slaget men hittills har de inte fått något brett stöd bland EU-medlemsländerna.

En förklaring är att 22 av de 28 medlemsländerna även är Natomedlemmar. Stubb säger att det är självklart att Nato även i framtiden utgör EU-försvarets hårda kärna, vilket även konstateras i Lissabonfördraget.

– Jag tror inte att EU kommer att bygga upp ett system som konkurrerar med Nato. 

På plats i Lettland fanns då redan 750 militärfordon av olika slag, bland annat stridsvagnar.

Övningen, "Operation Atlantic Resolve" kallad, är ett sätt att visa Estland, Lettland och Litauen — alla grannländer till Ryssland — att försvarsalliansen står vid deras sida. Pentagon befarar rysk aggression på grund av krisen i Ukraina.

Rysslands stöd till rebellerna i östra Ukraina har väckt oro regionen, en rädsla för liknande aktioner i andra stater i östra Europa.

Det bästa med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers utspel om en EU-armé är att någon över huvud taget talar om saken. Mer är att vänta när detaljerna i en rapport som Javier Solana varit med om att utforma blir offentliga. Solana var  Natos generalsekreterare från 1995 till 1999 och därefter hög utrikespolitisk representant för EU fram till 2009.
På grund av eurokrisen har det länge varit tyst om säkerhet och försvar inom EU.
Nästan i 20 år, faktiskt. Då slog Storbritanniens premiärminister Tony Blair och Frankrikes president Jacques Chirac fast följande i den så kallade S:t Malo-deklarationen den 4 december 1998: "Unionen måste ha kapacitet att agera autonomt, stödd av trovärdig militär styrka, verktyg för att använda den och beredskap att göra så för att besvara internationella kriser."

Lite lånt och också fornt finns det nu i brudens klädsel. Det var nämligen krigen på Balkan och irritationen över Europas oförmåga att agera utan stöd av USA som låg bakom Blairs och Chiracs uttalande.
Nu handlar det om Ryssland och Ukraina.
Kanske man kan ana en liten irritation över att Nato inte vill blanda sig i annat än sina medlemmars angelägenheter? För Juncker talar inte bara om att försvara EU:s territorium. Han talar om att försvara också EU:s grannar.

President Sauli Niinistö välkomnade förslaget. Ordförande för försvarsutskottet, Jussi Niinistö (Sannf) avvisar det.
Flera tyska politiker – men inte alla – är med på noterna så man kan tala om en förskjutning från axeln Paris-London till Bryssel-Berlin när det gäller europeisk säkerhetspolitik. Det är det nya i brudens klädsel.
Storbritannien, inklusive Blairs gamla parti Labour, sade nämligen blankt nej. Danmark har också hittills sagt att landet sköter sin militära krishantering via Nato.
Av EU:s 28 medlemmar är 22 medlemmar också i Nato.
Det råder alltså ingen politisk enighet ens inom EU-länderna, för att inte tala om länderna emellan. Varningsklockorna ringer, ytterligare splittring i detta läge är farligt.

Finlands och Sveriges integrerade militära samarbete hamnar förstås i ny dager. Ska det bli ett koncept som kan pluggas in i EU?  Eller så småningom i Nato, om försvaret inom alliansen tas om hand av dess "europeiska pelare"?
Det som är säkert är att internationellt samarbete behövs för ett trovärdigt försvar. Men nätverk är inte detsamma som medlemskap. EU-styrkorna skulle dessutom vara precis lika nationella som Natos styrkor är. Det är olyckligt att Juncker talar om en EU-armé.
EU:s snabbinsatsstyrkor är välutbildade och -utrustade. Men de har aldrig använts eftersom det har varit omöjligt att fatta ett enigt politiskt beslut. Varför skulle det bli lättare med en armé?

Junckers ansvar är nu stort. Det är farligt om det blå i brudens utstyrsel stannar vid blåögt önsketänkande. USA har säkert ingenting emot att EU tar ökat ansvar för Europas försvar. Men finns det någon realism i att unionen militärt kunde mäta sig med USA inom överskådlig framtid?
Juncker har en poäng när han säger att militär styrka ger en förhandlingsfördel med Ryssland. Ungefär detsamma sade Natos nuvarande generalsekreterare Jens Stoltenberg när han förra veckan ombads kommentera hur det var när han som statsminister 2010 lyckades förhandla fram avtalet om gränsdragningen i norr mellan Norge och Ryssland.
Skillnaden är att Norge hade Natomedlemskapet på fickan. Juncker har varken en armé eller ett enigt EU bakom sig. 

I Studio HBL-soffan samsades i dag SFP med Samlingspartiet om utrymmet – det först nämnda i form av överinspektör Max Janzon från gränsbevakningsavdelningen vid inrikesministeriet, det senare av studeranden och företagaren Joel "Jolle" Harkimo.

Uttrycket "då man talar om säkerhet i Finland, talar man om Ryssland", ville Janzon inte fullt hålla med om.

– Jag ser säkerhetsfrågan som en helhet som består av inre och yttre säkerhet, samt gränsbevakningen. Men Ryssland är naturligtvis en relevant faktor. 

Harkimo som via Jokerit haft nära samarbete med aktörer i Ryssland tycker Finland gjort rätt i att sälla sig till EU:s och västs enade front.

– När det gäller Jokerits flytt till ryska KHL- ligan kan det nog hända att vi hade tänkt efter en gång till, om vi vetat det vi vet i dag, säger Harkimo.

Janne Strang ledde diskussionen i Studio HBL.