Bo Sundström ville aldrig bli en krigare.

När han ryckte in i januari 2003, som en del av kontingent 1/03, var drömmen att följa i sin farfars fotspår och bli sjöbevakare. Därför sökte han till båtplutonen. När han sedan handplockades till underofficersutbildningen var han inte alls glad.

– Det innebar att jag inte skulle få köra lika mycket båt, säger Sundström.

Nästan ett decennium senare kan sergeant Sundström titulera sig årets underofficer i Finland. Förra veckans torsdag, på underofficerarnas årsdag, blev han beordrad till Helsingfors under hemlighetsfulla omständigheter. Väl på plats kom den glada överraskningen.

– Inte var jag beredd på det. Jag trodde inte att någon kom ihåg att vi är där ute i skogen.
 

150 nätter om året

Sundström ansvarar för Syndalens lägerområde sedan fyra år tillbaka. Innan det jobbade han som båtutbildare. Han ser till att byggnader, målanordningar, traktorer, lastbilar – i princip allt – är i toppskick. Dessutom samarbetar han med civila företag som transporterar materiel och håller kontakt med lägerområdets grannar.

Motiveringen till utmärkelsen var sergeanten är yrkesskicklig, tjänstvillig och sätter arbetet framför sig själv.

Vad menar de med det?
– Säkert det att varje gång det är skarpa skjutningar så är vi där. Jag sover i Syndalen 150 nätter om året.

Nästa gång han tillbringar en vardagsnatt hemma är i mitten av december.

– Jag får tacka en snäll sambo och familj för att de orkar med någon som är borta halva året.  Vi har tre barn och tre hundar – jag skulle inte klara av att byta med min sambo.

Förbereder skjutningar och släcker bränder

Till Sundström och hans mannars uppgifter hör att förbereda skjutbanorna.

– När det blir ljusare på våren är det mycket tyngre. Då stiger vi upp i gryningen för att bygga upp målanordningar. Syndalen används av andra än Nylands brigad. Det är ett viktigt område för hela förvarsmakten, speciellt marinen.

En annan uppgift är att släcka de skogsbränder som ibland uppstår i samband med skarpa skjutningar.

– I år behövde vi inte ta in den civila brandkåren. Nog har det funnits sådana gånger då slutet är oklart, att man tänker "klarar vi det själva?".

Värst är ändå sanden. Sundström har den i skorna, i bilen, i tröjan.

– Den letar sig in överallt. Mest synd tycker jag om städarna som ska städa upp efter oss.

"Österbottningar är mer praktiska"

Sundström basar över de så kallade "Syndalstrollen", beväringar som bor på lägerområdet under hela sin beväringstid.

– Jag har två stycken ettårschaufförer och fyra stycken B-män från andra kustkompaniet som tjänstgör ett halvt år.

De beväringar som kommenderas till Syndalen är ofta österbottningar. Sundström säger att det inte är en myt att de är skickligare på praktiska uppgifter.

– Österbottningar är mer praktiska än nylänningar. Det varierar förstås, de som är från Vasa är i princip som om de kommer från huvudstadsregionen. Men de som har kommendering i

Syndalen är ofta bondsöner som kan allt – hugga ved, svetsa – bättre än en själv.

Hurdan är en bra officer?
– Jag har alltid och kommer alltid att tycka att man ska behandla sina underordnade så som man vill bli behandlad själv. Och man ska hålla sitt ord. Jag blev ledsen under beväringstiden då de sa att om det går bra så slutar vi, och sedan slutade man ändå inte.


Underofficerarna respekteras

Sergeant Sundström har aldrig studerat vid kadettskolan. I bagaget har han oavslutade studier i skogsbruk vid gamla Forstis i Ekenäs. Han säger att maktförhållandena mellan underofficerare och högskoleutbildade officerare har jämnats ut de senaste åren.

– Vi underofficerare har börjat uppskattas, säkert på grund av att vi sakta men säkert har börjat ta över institutofficerarnas uppgifter när de går i pension. Vi respekterar varandra.

Officerare är mer skolade i allt på en gång, medan vi är mer specialiserade på en grej, som till exempel bilar.

Arbetsklimatet har överlag blivit mer avslappnat inom militären, enligt Sundström.

– Det har blivit mer som en arbetsplats. Men nog högaktar man äldre militärer, nog gör man alltid det.


Försök dra nytta av beväringstiden

Sergeant Sundström säger att Nylands brigad erbjuder god och varierande utbildning, och lyfter fram samarbetet med Sverige som ett exempel.

Vad anser du om allmän värnplikt?
– Det är egentligen inte min sak att uttala mig om, men kortar de av beväringstiden ännu mer är det nästan onödigt att ha den alls. Med alla de bestämmelser och allt som ska läras ut är det redan jättebråttom under det halvår som de är inne i dag.

Har du en hälsning till alla dem som rycker in i januari 2014?
– Försök göra något så bra av tiden som du kan, och försök se om du kan få nytta av den. Det lönar sig att ta lastbil- och långtradarkort, det får man inte så där bara i det civila. Chefsutbildning är också en bra merit.

Om Sundström träffade sitt 18-åriga beväringsjag i dag tror han att grabben skulle bli förvånad.

– Jaa-a, jag var nog inte så ivrig. Men i efterhand är jag glad att det blev som det blev.

Klockan 15 hittades den andra piloten död. Flygvapnet bekräftade att planen kolliderade i luften men gick inte in på vad som kan ha orsakat olyckan.

Den räddade piloten använde katapultstol men man vet inte om den omkomna hann göra det. Flygvapnet känner inte till fall där katapultstolen inte skulle ha fungerat men den ska aktiveras av piloten själv.

Den döda piloten var en erfaren flyglärare och var till militärgraden kapten. Vädret var utmärkt under flygövningen. Olyckan skedde ovanför molnen på 1 500 meters höjd.

De två kraschade flygplanen hörde till en grupp på tre flygplan som inledde en övning vid middagstid. I övningen grupperade sig planen så att två av dem mötte det tredje.

Tre helikoptrar och flygplan deltog i spaningen efter de olycksdrabbade planen.

Planen var av typ Hawk Mk 66 och ingick i en beställning på 18 plan år 2007. Meningen är att planen ska användas fram till år 2035. De kraschade planen hade bakom sig ungefär 1 000 flygtimmar av en beräknad livslängd på 6 000 flygtimmar.

Flygvapnet har använt olika typer av Hawk-plan sedan 1980. Under den här tiden har planen drabbats av elva olyckor. Modellen Hawk Mk 66 har hittills inte råkat ut för olyckor i Finland.

Flygvapnet ville inte uppge om den döda piloten hittades invid flygplansvraket eller någon annanstans. Den knappa informationen motiverades med utredningsskäl.
– Vi har inte kunnat undersöka alla saker än, så vi vet exempelvis inte hur det gått med katapultstolen, sade Flygkrigsskolans chef, överste Jukka Ahlberg.

Tre jaktplan övade i Lestijärvi när två av dem krockade i luften och störtade. Vädret var utmärkt för övningen.

Den andra piloten som var inblandad i olyckan räddade sig med katapultstolen och hittades vid ettiden. Han kunde själv gå till ambulansen och fördes sedan till sjukhus. Hans skador är inte livshotande. Den tredje piloten som deltog i övningen lyckades landa i normal ordning.

Båda flygplansvraken hittades också nära olycksplatsen i Lestijärvi i Mellersta Österbotten.


Flög lägre än vanligt

Ögonvittnet Tarja Sillanpää hörde två ljudliga smällar och såg ett klart ljus när olyckan inträffade. Hon såg händelsen på sin gård i byn Salamajärvi i Perho.
– Jag hörde en smäll, såg mot himlen och hörde sedan en till smäll. Sedan såg jag ett klart ljus i skyn och ljuden tog slut, säger Sillanpää.

Sillanpää berättar att planen ofta övar ovanför hennes hus. Enligt henne flög planen nu på en lägre höjd än normalt och flygstilen verkade våghalsig.
– Tydligen flög de i kors och gjorde svängar. Sedan måste någon ha räknat fel i fråga om höjden. Grannen ansåg också att de flög lägre än normalt, säger Sillanpää.

Hon tror att hon såg minst en fallskärm på himlen efter olyckan och uppskattar att planen sedan kraschade ungefär fem kilometer från hennes hus.
– En stund efter olyckan började ett räddningsplan surra i luften. Sedan hördes ambulansens sirener, men jag tyckte att den först körde i helt fel riktning.

Sillanpää berättar att hon gav sig ut för att undersöka läget närmare.
– Olycksplatsen ligger nära Lestijärvis gräns. Vraken ligger några hundra meter ifrån varandra.

Försvarsminister Carl Haglund (SFP) framförde på onsdagen sina kondoleanser med anledning av den ena pilotens död och uppgav att hela försvarsförvaltningens personal sörjer det skedda.

Hawkplanen används av Flygvapnet för övning och utbildning av handledare. 

I en krock mellan två Hawkplan under en övningsflygning på onsdagen dog en 30-årig kapten i Flygvapnet. Han var en av lärarna på Flygstridsskolan i Kauhava. Den andra piloten, en 31-årig kapten, vårdas på sjukhus. Även han är flyglärare.

– Han mår efter omständigheterna väl. Jag kan inte berätta några detaljer men skadornas art beskrivs av att han själv kunde gå till ambulansen, säger Flygstridsskolans chef, överste Jukka Ahlberg.

Det var idel allvarliga miner på Flygstridsskolan på torsdagen, berättar Ahlberg. Dagen inleddes med en tyst minut och personalen får krishjälp.

– Vi har ingen utbildning med Hawkarna den här veckan. Nu sörjer vi och hjälper varandra. Det finns många bland piloterna som var kurskompisar med den förolyckade och som varit tillsammans i mer än tio år, säger Ahlberg.

Hawkplanen sattes i ett tillfälligt flygförbud på torsdagen. Planen hålls på marken tills det är säkert att gårdagens olycka inte berodde på ett tekniskt fel.

– Flygförbud är normal praxis efter en olycka, säger major Mikko Pekkala som leder gruppen som utreder olyckan.

Olycksplanen var ganska nya

Olycksplanen var enligt Ahlberg ganska nya. De togs i bruk för ett par år sedan och man hade flugit kring tusen timmar med dem. Den normala brukstiden för ett övningsjaktplan är kring 6 000 timmar.

– Inkörningsfasen var över, säger Ahlberg.

Planen var av modellen HawkMK66 och de hade köpts från Schweiz. Den här modellen hade inte råkat ut för olyckor i Finland tidigare.

Planen har under de 30 senaste åren råkat ut för tio olyckor i Finland och den senaste Hawkolyckan med dödlig utgång skedde 2004.

– Statistiskt sett hann det gå ganska lång tid före det här fallet, sade Ahlberg.

Översten ville inte göra några bedömningar om olycksorsaken på torsdagen.

Utredningen på arméns ansvar

Försvarsmakten började utreda olyckan på torsdagen. Utredningsgruppens ledare major Mikko Pekkala säger att arbetet sannolikt tar flera dagar. Först gör man en terrängundersökning som görs om dagarna så länge det är ljust.

– Terrängen är ganska oländig, säger Pekkala.

Pekkala berättar att utredningsgruppen också ska höra de överlevande. Den ena är kaptenen som är på sjukhuset och den andra en 24-årig löjtnant som flög det tredje planet som deltog i övningen.

Olycksutredningscentralen är inte med i utredningen eftersom flygolyckan inte orsakade skador på civila och för att inga värnpliktiga var delaktiga i olyckan.

Hawkplanens färdskrivare är fortfarande försvunna.

– Våra spaningar fokuserar nu på att vi ska hitta dem eller deras minnen. Hawkplanen har inte så kallade svarta lådor, men färdskrivarna lagrar hela tiden data om flygets position, hastighet och höjd, säger major Mikko Pekkala som leder utredningsgruppen.

Olyckan inträffade under en övning där tre flygplan deltog.

– De två andra piloterna har intervjuats. Deras berättelser och den tekniska utredningen har stött vissa av de teorier vi haft om olyckan.

Enligt Pekkala berodde olyckan sannolikt på ett mänskligt misstag.

En pilot från Flygvapnet omkom i onsdags när två Hawkplan krockade i luften. Piloten i det andra planet räddade sig med katapultstolen och vårdas på sjukhus, men hans skador är inte livshotande.

Flygförbudet för Hawkplanen hävdes på fredagen då man kunnat utesluta möjligheten att katapultstolen inte fungerade i den döda pilotens plan.

En vecka till i terrängen

Undersökningarna i terrängen där planen störtade torde pågå till slutet av nästa vecka. Efter det kommer planen och plandelarna att flyttas bort från området.

– Nästa vecka kan vi förhoppningsvis flytta vraken till lokaler där vi kan göra mer grundliga undersökningar.

Planvraken ligger tre kilometer från varandra norr om Salamajärvi i Perho i Mellersta Österbotten.

– De flesta delarna från planen finns på ett 1,5 kilometer brett område mellan vraken.

Två soldater förhördes i samband med en krigsövning på Finska viken i juni. Förhörsmetoderna hade enligt åklagaren drag av tortyr.

Enlig åklagaren fick en av soldaterna en påse över huvudet. Den andra ska ha blivit stucken med en pinne samt utsatts för ett främmande föremål som hölls i närheten av hans analöppning. Därtill ska båda soldaterna ha blötts ner med vatten.

De åtalade är yrkessoldater. Två av dem är officerare som ansvarade för övervakningen av övningen. 

Två soldater förhördes i samband med en krigsövning på Finska viken i juni. Förhörsmetoderna hade enligt åklagaren drag av tortyr.

Enlig åklagaren fick en av soldaterna en påse över huvudet. Den andra ska ha blivit stucken med en pinne samt utsatts för ett främmande föremål som hölls i närheten av hans analöppning. Därtill ska båda soldaterna ha blötts ner med vatten.

De åtalade är yrkessoldater. Två av dem är officerare som ansvarade för övervakningen av övningen. 

En av dem dömdes till villkorligt fängelse i tre månader för misshandel och tjänstgöringsbrott. De övriga kom undan med böter på 800–1 240 euro.

I förhör med militärer som föreställde terrorister blöttes de förhörda med vatten och en påse sattes över en av de förhördas huvud. Den andra stacks med en spruta och fick en näs-svalgtub skjuten upp i sin ändtarm. Enligt åklagaren hade förhörsmetoderna drag av tortyr.

Totalt åtta yrkesmilitärer vid Marinen och Uttis jägarregemente stod åtalade i målet. Åtalen mot två officerare som hade ansvar för övervakningen förkastades.

Manövern hölls på Finska viken i juni i fjol. Övningen omfattade ett fingerat gisslandrama och en insats av specialtrupper på en oljetanker tillhörande Neste.

En del av soldaterna som deltog i övningen agerade fartygskapare, som greps och fördes till Marinens fartyg Louhi för förhör.

– Toppmötets konklusioner bör vara sådana att det uppstår en fortsatt förväntan på att samarbetet utvecklas, säger Haglund till FNB.

Han tycker att samarbetet är en fördel för ett litet land som Finland när vi inte hör till Nato.

EU-ländernas utrikes- och försvarsministrar höll i tisdags ett möte i Bryssel för att förbereda toppmötet där statsöverhuvudena för första gången på länge ska diskutera försvarssamarbete. Orsaken till att frågan blivit aktuell är framför allt ekonomisk. EU-länderna planerar bland annat att göra gemensamma upphandlingar eller upphandla samtidigt för att pressa ner priserna.

Det finns också planer på att utveckla den inre marknaden för försvarsmateriel. 

Frosten gnistrar på däcket när Victoria Palmgren hissar flaggan på transportbåten av Jurmo-klass som hon ska köra i dag. Hon hälsar oss välkomna ombord med ett sömndrucket leende.

– Jag var uppe till midnatt och planerade rutten, säger hon och sätter sig vid navigatörens plats.

Varje elev har sitt eget sjökort som ritas fullt av linjer och grader för att man ska klara av att navigera utan stöd av teknik. Victoria Palmgren granskar koncentrerat blyertslinjen som kryssar mellan grynnor och holmar på sjökortet. Dagens övningskörning tar henne till det inre faret till Kasnäs, och svängarna ligger tätt längs med rutten.

Utbildningen till underofficer och båtförare vid Amfibieskolan vid Ekenäs kustbataljon har pågått sedan mitten av augusti. För att kunna delta i slutprovet för båtförare måste man ha femtio timmar navigering i bagaget – tanken är att man ska känna varje rutt i Syndalens närområde som sin egen ficka.

I tre veckor har Palmgren redan hunnit köra och navigera, men det är ännu långt kvar. Nu står det 12,5 timmar navigering i hennes loggbok. Vardagen i hamnen och på brigaden har börjat ta form.

– Alla dagar är ju inte roliga, men i det stora hela känns det fortfarande jättebra. Nu har dagarna ändrats lite eftersom vi har varit så mycket i hamnen. Alla kan inte åka ut och navigera varje dag eftersom det inte finns tillräckligt med stampersonal för det. Vissa övningsnavigerar, resten stannar i land på utbildning och sköter sådant som behöver skötas. Nu när de håller på och renoverar här i hamnen är det främst att flytta på saker, släpa och dra, berättar Palmgren.

Doften av diesel

Nylands brigads hamnområde i Syndalen är en uppgrävd villervalla.

– Det är bra att de gör om hamnen så att den är bättre anpassad för utbildningen, säger löjtnant Christer Lagerström som jobbat som utbildare för båtförare sedan 2003.

Den kyliga morgonen till trots ekar skratten när eleverna sköter morgonens genomgång av båtarna. Löjtnant Lagerström kommer med några få råd när Victoria Palmgren med säker hand backar ut transportbåten ur hamnen. Väl ute på öppet vatten tar hennes stridspar för dagen, elev Jonas Funck, över som rorsman.

Palmgren navigerar fram med hjälp av sjökort, kompass och landmärken i sakta mak i tolv knop. Inte en båt syns till, förutom de övriga kamouflerade transportbåtarna som åker i olika riktningar, beroende på vilken rutt de valt för dagens övningskörning.

Ombord råder knäpptyst spänning. Den här rutten är svår, och löjtnant Lagerström står bredvid och vakar över sina elever. Om man för ens ett ögonblick tappar sitt exakta läge på kartan blir det stopp. Det går inte att bara köra framåt och hoppas på att man hittar sin position. Varje sväng ska göras utifrån ett förmärke och ett tvärsmärke.

Regnet börjar droppa och vindrutetorkarna skymmer sikten. Horisonten glider ihop med regnmolnen, och Victoria Palmgren har radarn som stöd för att skilja på holmarna och kobbarna. De ligger som hopkurade svarta klumpar i det oljegråa kalla havet. Här är det ont om linjemärken, i stället är det landmärken och öarna i sig som måste fungera som vägledare.

– Ser du det där berget? Till väns­ter om fören, det mindre? frågar Jonas Funck.

Palmgren kollar till babord, till styrbord. Hon blickar i den riktningen vi kommit från och försöker hitta akterlinjen. Hon kollar mot fören, letar efter något hon känner igen på sjökartan. Grynnorna och skären lurar blicken och flyter ihop. Linjen är försvunnen.

– Stoppa båten, befaller löjtnant Lagerström.

– Palmgren, var är vi nu?

– Inte där vi ska vara, svarar Victoria Palmgren.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun.

Palmgren och Funck fortsätter kryssa fram bland holmarna i åtta knop. För varje sväng jagar de nya hållmärken för att kunna ställa in kursen på nytt.

Skolklass med bara en tjej

Victoria Palmgren är den enda kvinnan i gruppen på tjugo elever som nu utbildas till båtförare i Syndalen. Kompisen Sofia Kuntsi som ryckte in samtidigt flyttade för några veckor sedan till Sjökrigsskolan på Sveaborg efter att hon antagits till reservofficersutbildningen.

Eleverna vid Amfibieskolan som ska bli båtförare håller tätt ihop – de upplevde redan under grundutbildningen att de hade den tajtaste gruppen jämfört med de andra utbildningsinriktningarna.

Palmgren visste redan tidigt att båtförarlinjen skulle vara hennes första val.

– Jag har alltid tyckt om att vara på sjön och att köra båt, så på det sättet var det helt naturligt. Dessutom tyckte jag att det var så tufft med Jurmon – tänk om man själv skulle få köra den. Så får jag lära mig navigera vilket jag också har jättestor nytta av i det civila.

För Jonas Funcks del var båtförarlinjen det självklara valet efter att han utbildat sig vid sjömansskolan i Åbo i fyra år, men det höll på att bli kustrobotlinjen.

För Palmgren var andrahandsvalet att bli kustjägare. I munnen på varandra förklarar de hur mycket tyngre de utbildningarna är fysiskt i jämförelse med timmarna ombord på Jurmobåtarna.

– Jag är jättenöjd med mitt val, säger Victoria Palmgren och skrattar lättat.

– Bästa kollegerna fick du ju också, fyller Jonas Funck i.

Det har gått fyra månader sedan Palmgren bytte de civila kläderna mot uniformen. Det har varit frikostigt med permissioner hittills, men det förändras när det blir dags för eleverna att ansvara för vaktturerna i hamnen. Militären har redan hunnit sätta sina spår även om åtta månader återstår.

– Det är som om jag blivit mer självständig på många sätt, jag är mycket säkrare på allt jag gör, allt kommer naturligt. I början kändes allt det här med tilltal konstigt men nu behöver jag inte ens tänka på det mer. Rutinerna flyter på mycket bättre. Det är på något sätt lättare att gå från att vara här till att vara på permission, det går att byta om lättare än i början.

Den vardag som kompisarna lever i, de som inte valt att göra den frivilliga militärtjänsten, känns en aning avlägsen.

– När man träffar vänner i det civila som inte gjort värnplikten så förstår de inte alltid vad man talar om. De studerar och så, så vi är i ganska olika skeden av livet.

Ömsesidigt förtroende

Efter någon timme av intensiv navigering är Jonas Funck och Victoria Palmgren ute på öppnare vattnen. Där väntar målet: lunch på Kasnäs hotell. Buffébordet är en efterlängtad omväxling. På hemvägen byter de uppgifter. Funck navigerar och Palmgren kör hem till Syndalen längs det yttre faret. Det går undan, båten knycker i väg i 30 knop. Här finns färre hinder i vägen. Stridsparet är beroende av varandra, båtchefen som navigerar ansvarar för att rorsmannen kör rätt. Det är inga mjuka lovar, utan skarpa slag enligt grader för att genast hitta nästa linje. I stället för att använda babord och styrbord kommunicerar styrmannen och navigatören på finska.

– Oikealle. Oikealle, säger Jonas Funck som navigerar.

Victoria Palmgren svänger båten skarpt tills Funck säger keskelle. Då hejdar hon svängen och rätar upp båten.

– Ser du linjen? frågar Funck.

– Jag ser linjen.

– Linjen fast.

Palmgren fixerar blicken på linjetavlorna som Funck pekat ut. I det lilla gapet mellan de två manskapsluckorna i fören ser man hur de gula linjerna möter varandra.

Vi plöjer över fjärden, och trots att det knappt går några vågor alls kränger båten och Palmgren får jobba för att hålla kursen. En koncent­rerad tystnad hänger över det stilla bruset från jetmotorerna när båten jagar fram över vattnet.

På fjärden öster om Hangö kör vi över kölvattnet från en annan Jurmo som i sakta mak siktar på det inre faret. Plötsligt ber löjtnant Lagerström att Palmgren ska stanna. Plottern har varit avstängd för att göra övningen av traditionell landskapsnavigering svårare, och Funck har tappat linjen.

– När situationshastigheten är större än vad förmågan för tillfället klarar av så kan det ibland gå så här, säger löjtnant Lagerström och plirar på sina två elever.

Vi ligger och guppar någonstans norr om farleden. Funck granskar sitt sjökort och omgivningen. Efter en stunds tystnad hittar han linjetavlorna i aktern.

– 132 sydost. Vasemmalle. Ser du masten? Tre fingrar höger om den, säger Funck.

Victoria Palmgren nickar. Kursen är hittad.

Statens revisionsverk klandrar Marinen för att den bröt mot upphandlingslagen då den inte på ett korrekt sätt konkurrensutsatte fartygstjänsterna när minfartyget Pohjanmaa skickades till Somalias kust. Tjänsterna handlade om service och proviantering.

Marinen försvarar sig enligt Yle med att kontraktet var förmånligt och inte överskred budgeten. Haglund påminner om att Försvarsmakten är en av de största upphandlingsorganisationerna inom den offentliga ekonomin i Finland.

Enligt försvarsministern rör det sig om en allvarlig sak, om man misslyckats måste man kunna erkänna det.

Enligt Katainen är det ännu oklart när Finland kan ta över ledningen. En möjlighet vore vid slutet av detta decennium.

EU:s stridsgrupper (BG) skapades i slutet av förra årtiondet, men har hittills aldrig använts. Finland har varit i jourberedskap fyra gånger.

– Det viktigaste är att styrkorna verkligen finns till förfogande om de behövs, sade Katainen i dag på riksdagens utrikesutskotts säkerhetspolitiska seminarium.

– Den största nyttan av att axla ansvaret är att det är bra övning för våra egna ledare. Så klart är det huvudsakliga målet att minimera behovet av att använda trupperna. Men å andra sidan har EU inte varit lika dynamiskt som Nato när det kommer till att reagera på kriser, sade Katainen.

Han anser att det är frågan om ett missförhållande som måste rättas till inom unionen.

– Det är ingen idé att skapa strukturer som vi inte kan använda. Det är slöseri med resurser och å andra sidan tär det på Europas trovärdighet, sade Katainen.

Toppmötesaktuellt

Insatsstyrkorna ska tas upp på ett kommande EU-toppmöte. Timo Soini (Sannf) som leder riksdagens utrikesutskott har nyligen påmint om att styrkornas profil bör bli starkare.

– Om man redan på förhand känner till att EU inte, till exempel av politiska skäl, någonsin kommer att använda styrkorna så har de inte det värde som man ursprungligen var ute efter, sade Soini.

Unionens säkerhets- och försvarspolitiska toppmöte hålls om några veckor. Enligt Katainen är intresset för mötet ganska litet i många av medlemsländerna. Försvarspolitik vilar sällan på EU:s axlar och många av länderna litar mera på sitt Natomedlemskap.

– Men vår syn på saken är att EU har en mångsidigare verktygslåda än Nato, sade Katainen.

"Förhastat meddelande"

Annika Lapintie som leder Vänsterförbundets riksdagsgrupp tänder inte på planerna att Finland skulle ta ledningsansvaret för EU:s snabbinsatsstyrkor.

– Meddelandet är minst sagt förhastat. Den här typen av ärenden kräver en noggrannare avvägning och behandling än statsministerns önskemål.

Lapintie säger att hennes eget svar är "nej tack". Hon säger att pengarna som sätts på trupperna är bortkastade och att inget land som hamnat i kris velat ha EU:s trupper på sitt område.

Lapintie säger att konceptet för snabbinsatsstyrkorna är onödigt krigiskt och att man kan se imperialistiska drag i dem.

– Finland ska inte satsa tid eller resurser på en verksamhet som visat sig vara helt funktionsoduglig, rentav onödig. 

En över 40 kg tung övningspjäs av gips stannade inte vid ett sandhinder, som det var tänkt, utan studsade femhundra meter och landade på ett träningsområde. Där fanns beväringar från Satakunta artilleriregemente som höll på att förflytta sig till övningsplatsen med lastbil.

Beväringarna skadades inte. Major Tommi Luomajärvi som fungerade som eldledare säger att skottet landade på vägen tio meter från beväringarna.

– Om skottet hade flugit längre kunde det ha lett till dödsfall, säger han.

Sandhindret har belagts med användningsförbud och Försvarsmakten utreder händelsen som ägde rum vid middagstid.

– Jag har jobbat här i tio år och aldrig förr har det hänt något liknande. Det krävdes en komplicerad händelsekedja för att skottet kunde studsa, konstaterar Luomajärvi.

Gipsskott innehåller inget sprängämne. De används av säkerhetsskäl i samband med övningar.

– Korset blev kvar hos en av Tuomelas kompisar. Tuomela hade gett korset som lånepant, men hann aldrig betala tillbaka sin skuld. Han dog 1968.

Intendent Thomas Luomaär expert på militaria och har noga utrett Mannerheimkorsets proveniens in­nan det nu bjuds ut.

– Korset säljs tillsammans med gästboken från minnesstunden som hölls i samband med marskalk Mannerheims jordfästning.

Gästboken innehåller 115 signeringar av vilka de flesta var Mannerheimriddare, Oiva Tuomela en av dem. Minnesstunden hölls på Skat­uddens Casino.

Att korset och gästboken säljs tillsammans är en märklig slump. Gästboken ska, enligt sägnen, ha kommit i Tuomelas kamrats ägo när denne räddade boken från en sopcontainer där den hamnat i samband med att Casinot renoverades. Kamraten var i likhet med Tuomela också han gårdskarl – just på Casinot.

Förutom att de var kolleger i det civila var de också båda krigsveteraner.

Första undertecknare i gästboken är general Erik Heinrichs, som vid sidan av Mannerheim är den enda som förlänats Mannerheimkorset av första klass, Finlands högsta militära utmärkelse. Den andra signeringen tillhör general Ruben Lagus.

– Mannerheimriddaren Tuomas Gerdt har sett boken, i vilken också hans signering ingår, och han bestyrker att den är äkta, säger Luoma.

Minnesstunden hölls 4.2.1951, men krigaren som höll i pennan kanske greps av rörelse för han har tecknat "4.2.1950" på de nu gulnade sidorna.

Mannerheimkorset delades ut till alla som utmärkte sig i strid, oberoende av militärgrad.

– Därför fanns det allt mellan generaler och vanliga soldater bland dem som sänkte ner Mannerheims kista till den sista vilan, säger Hagelstams vd Mats Wolontis.

Mannerheimkorsen är belagda med exportförbud och stannar därför i Finland.

– Mannerheimriddarnas förening såg inget hinder för att korset säljs på auktion. Det är bättre att det säljs än att ett dödsbo börjar strida om det, säger Wolontis.

– Men många stannar förstås kvar i släkten.

Intresset för militaria är stort och Hagelstam & Co bjuder ut också en rad andra speciella prylar på auktionen nästa vecka.

Till dem hör kvarlåtenskapen från en deltagare i den så kallade "Pantbataljonen", de drygt 1 400 frivilliga som deltog i tyska Waffen-SS.

– Han krigade i Kaukasus och vi har fått en hel låda med saker som tillhört honom, bland annat ett fotoalbum med bilder från välkomstparaden som hölls i Hangö. Den hölls lite i skymundan för man vill inte skylta med saken, förklarar Luoma.

De finländska SS-männen blev efter kriget ganska välbehandlade. I många länder fängslades och avrättades de som varit frivilligt på tyska sidan.

Men också på Hagelstams insåg man det känsliga i att bjuda ut exempelvis en SS-officersmössa med dödskalleemblemet, en så kallad "Totenkopf"-mössa och en SS-dolk, som tillhört den finländska Waffen- SS-sergeanten.

– Visst funderade vi först om det är riktigt propert att bjuda ut sådana saker, men så kom vi fram till att det här är en del av vår historia, säger Luoma.

Utropspriset för hela samlingen är 5 000 euro.

– Militaria intresserar oftast samlare som är intresserade av historia. De samlar i allmänhet på sådant som kommer från det egna landet. Ryska föremål återvänder exempelvis därför ofta till Ryssland, säger Luoma.

Vid sidan av traditionella svärd, värjor och sablar bjuder man ut också en drygt tre meter lång kosacklans med läderbygel som kosacken trädde över foten för att få mera kraft när han rände den vassa lansen i fiendebröstet.

Sådana lansar möttes tyskarna av på östfronten så sent som under and­ra världskriget.

Visningarna på Hagelstams börjar i dag och auktionen hålls den 14 december.

Då auktioneras också konst, smycken, möbler och övrig antik.

Mikael Källman, som är handbollstränare för Esbolaget HC Wests herrlag, är arg på Försvarsmakten.

Laget har haft problem med skador och dessutom gör båda lagets målvakter sin militärtjänstgöring. Det här skapar problem för HC West. Killarna är trötta då de kommer till matcherna, om de alls får sin permission beviljad.

– Det är ofattbart att vår finska armé behandlar idrottare såhär! Det blir bara sämre och sämre från år till år, rasade Källman till Yle förra veckan.

Samma i Sjundeå

Situationen är densamma i Sjundeå IF:s herrlag. Laget har flera skadade spelare och fem av herrarna bär Förvarsmaktens grönspräckliga uniform, vilket ställer till med trassel i laguppställningen.

Förra veckan drabbade Sjundeå IF samman med Dicken. Från den här matchen var fyra av lagets kärnspelare – Antti Tahvanainen, Gustav Svanbäck, Anton Luuppala och Richard Rehnberg– förhindrade att delta. Orsak: de är på läger i Niinisalo och fick inte permission.

– Det är frustrerande, men samtidigt förstår jag att de inte kan börja köra dem från lägret, säger Sjundeå IF:s tränare Kaj Hagman.

Han är försiktigare i sin kritik än Källman.

– Visst har det varit gånger då de endast har fått permission till matcherna och inte till träningarna, men över lag tycker jag att det har fungerat bra. Inte ska jag gnälla.

"Helt som tidigare"

Enligt brigadkommendör Olavi Jantunen från Nylands brigad stämmer inte Källmans påstående om att det blivit svårare för idrottare att få permission. Jantunen säger att kriterierna inte har förändrats.

– Nej, det är helt som tidigare. Vi ger permissioner åt idrottare, förutsatt att de inte är på läger.

Jantunen kan endast dra sig till minnes ett tillfälle den senaste tiden då idrottare inte har fått permission under en dag på brigaden.

– Det var några handbollsspelare vid Amfibieskolan som hade en underhållsdag mellan två läger. Enhetschefen beviljade inte permissionen eftersom de skulle vårda sin lägerutrustning.

Hur viktigt anser du att det är att idrottarna får träna under sin beväringstid, kommodor Olavi Jantunen?

– Det är verkligt viktigt. Enligt huvudstabens direktiv ska unga män och kvinnor ges möjlighet att idrotta. En beväring som är i gott skick är en god soldat.

Militärtiden har blivit allt kortare. Enligt Jantunen innebär det att utbildningen kan bli lidande för de hårt idrottande beväringarna. 

– Ja och nej. Om du tjänstgör i tolv månader hinner du ganska bra. Men med sex månader blir det lite tajt. Dessutom har beväringarna mycket ledigt. Så var det inte tidigare. Men samtidigt: Det som de förlorar i utbildning, får de igen i god kondition.

I en satirteckning av svenska seriekonstnären Joakim Pirinen, ritad på 1980-talet, står en svensk marinsoldat och blickar ut över Östersjön: "Varför vi har så många ryska ubåtar i våra vatten?". Officeren som står bakom honom svarar: "I don't know, son. I don't know."

Sveriges nära kontakt och samarbete med USA vad gäller militär underrättelseverksamhet var en officiell hemlighet under kalla kriget, något alla anade och många visste, men som aldrig kunde bestyrkas i den grad att det skulle vara komprometterande för en neutral och alliansfri stat, vilket Sverige gärna såg sig som.

De dokument som SVT:s Uppdrag Granskning nu kommit över blåser vidöppna hål i den fasaden.

Underrättelsesamarbetet mellan Sverige och USA har fördjupats kontinuerligt, visar hemligstämplat material från Edward Snowden, daterat så sent som i april 2013. Formuleringarna lämnar inget rum för tvekan: "Försvarets Radioanstalt försåg National Security Agency (...) med en unik samling om högt prioriterade ryska mål, såsom ledningen". Inför ett möte med FRA instrueras NSA att "tacka Sverige för dess fortsatta arbete mot ryska mål, och understryka den huvudroll som FRA spelar som en ledande partner i arbetet med det ryska målet, inklusive den ryska ledningen (...) och kontraspionaget. FRA:s tillgångar till kablar har resulterat i en unik signalspaningsrapportering på alla dessa områden”.

Uppdrag Granskning har hittills bara lättat på locket och lovar framföra hela historien i programmets tv-sändning i morgon (11.12 2013). 

Sveriges förhållande till Ryssland har – speciellt under Carl Bildts tid som utrikesminister – reflekterat den kyla som är uppenbar också mellan Obama och Putin. Bildts engagemang att knyta tidigare ryska randstater närmare Europa har skruvat upp tonläget till rent löjliga nivåer. Rysk stats-tv beskrev nyligen Bildts agerande som en hämnd för det svenska nederlaget i Poltava 1709.

Sveriges varma relationer till USA däremot manifesterades tydligt i Obamas hastigt påkallade Stockholmsbesök i september, som med facit i hand även var ett diplomatiskt långfinger mot Moskva.

I sammanhanget kan det vara intressant att lyfta fram också Finlands historiska roll för den svenska signalspaningen. Operation Stella Polaris 1944, då finska underrättelsetjänsten evakuerades till Sverige, gav FRA en helt ny kompetensnivå, och samarbetet har uppenbart fortsatt tätt. Det var få i Finland som protesterade då FRA:s mandat utvidgades 2009.

Snowdens material, av vilket bara bråkdelar ännu lär ha publicerats, fortsätter att röra om i den säkerhetspolitiska grytan. Vi har sannolikt intressanta avslöjanden att vänta, även för Finlands del. 

Finland får ett så kallat cybersäkerhetscenter under Kommunikationsverket vid årsskiftet. Centret ska ge staten bättre koll på all datatrafik som kan hota el- och vattendistributionen, matvaruaffärernas logistikkedjor och andra viktiga samhällsfunktioner i en datoriserad värld.

Regeringen har beviljat centret 1 miljon euro för nästa år. Det räcker för att anställda sex personer och sköta övervakningen dygnet runt, året runt.

– Det är en bra startpeng. Följande år får vi 1,5 miljoner och ytterligare fyra anställda. Behovet ska utvärderas med tiden, säger säkerhetsdirektör Kirsi Karlamaa på Kommunikationsverket.

Doktorn i krigsvetenskap Jarno Limnéll som är it-säkerhetsdirektör på företaget Stonesoft är inte särskilt imponerad.

– Summan räcker nätt och jämnt för personalresursen och jouren. Man kan inte nog understryka vikten av att ha koll på vad som pågår på näten. Men det bra att lägesbilden skapas på ett ställe. Den offentliga sektorn samarbetar med den privata, det är så man ska se det i ett bredare perspektiv, säger han.

Direktör Jyrki Kasvi på Utvecklingscentralen för informationssamhället (Tieke) har betecknat säkerhetscentret som en ny försvarsgren: nätövervakning vid sidan av luft- eller havsövervakning.

Limnéll anser ändå att det är rätt att säkerhetscentret placeras under Kommunikationsverket och inte under försvaret eftersom uppdraget är brett, säkerhet är mer än försvar. Centret ska inte jämföras med svenska försvarets radioanstalt som spionerar på Ryssland för USA:s räkning. Enligt Kirsi Karlamaa har Kommunikationsverket inte mandat att bedriva underrättelsearbete.

– Vi samlar information om försök till intrång och hot tillsammans med internationella aktörer och teleföretag, säger hon.

Ingen underrättelsetjänst

Med tio nyanställda plus Kommunikationsverkets hela säkerhetsavdelning ska säkerhetscentret sysselsätta 50 personer. Regeringen har slagit fast att Finland ska bli världsbäst på it-säkerhet till 2016. Efter att höstens säkerhetsskandal hade rullats upp och det blivit klart att dataintrånget och spionaget vid Utrikesministeriet uppdagats efter ett svenskt tips, känns målet rätt ambitiöst.

– Det är bra med ambitioner. Cent­ret är ändå bara ett led i regeringens strategi för att nå målet, säger Kirsi Karlamaa.

Kunde dataintrånget vid UM ha upptäckts snabbare om säkerhetscentret hade inrättats lite tidigare?

– Inte nödvändigtvis eftersom angreppet var skräddarsytt, säger Karlamaa.

– Svårt att säga eftersom undersökningen pågår, men generellt kan man väl hävda att centret gör oss snabbare på att skapa korrekt lägesbild, säger Limnéll.

Kirsi Karlamaa betonar att Kommunikationsverket inte åläggs några nya uppgifter utan att säkerhetscentret inrättas för att stärka verkets förmåga att hålla koll på lägesutvecklingen. Det förutsätter också aktiva insatser.

– Vi har redan en robot som spårar trehundratusen händelser på nätet varje år och ett program som själv matar in våra spår eller fingeravtryck, säger hon.

Jarno Limnéll intygar att modernt it-försvar är aktivt i grunden. Det räcker inte att kika på dataskärmen över en kopp kaffe.

– I allt större utsträckning handlar det om att man aktivt försöker spåra varifrån eventuella attacker är att vänta och att man bygger upp system som attackerar eventuella skadegörare. Det viktiga är att man får fram bästa möjliga lägesbild.

Dagen före självständighetsdagen meddelade statsminister Jyrki Katainen (Saml) att Finland är redo att leda EU:s snabbinsatsstyrkor. Vägen för det finländska ledarskapet har ändå jämnats i stillhet. Regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska utskott, som leds av president Sauli Niinistö, beslutade för några veckor sedan att Finland aktivt ska sträva efter att i framtiden leda en ­snabbinsatsstyrka.

Katainen berättade om saken på ett seminarium som riksdagens utrikesutskott ordnade. Även om det bästa naturligtvis skulle vara att trupperna inte behöver användas måste de enligt Katainen finnas till förfogande om behov uppstår. Hur som helst skulle det vara till stor nytta för Finland att axla ansvaret, menade han.

Att styrkorna aldrig hittills använts beror inte på att det inte finns kriser i världen som måste lösas. Systemet är tungrott och på EU-toppmötet nästa vecka är det meningen att öka flexibiliteten.

Försvarsminister Carl Haglund (SFP) påpekar att det krassa ekonomiska läget måste beaktas innan det slutliga beslutet om ett finländskt ledarskap fattas.

– Varje slant försvaret sätter på något måste analyseras noga. Om vi tar ledaransvaret är vi tvungna att göra en hel del investeringar och då måste vi se vad som efter de sex månaderna blir kvar till nytta för den fortsatta försvarsberedskapen och försvarets utveckling.

Men politiskt har ni sagt ja?

– Den politiska analysen är gjord. Utrikes- och säkerhetspolitiska utskottet var enhälligt för, och också i riksdagen förhåller man sig nästan enhälligt positivt. Även den försvarspolitiska bedömningen är positiv. Vi anser det naturligt att också Finland, med en förhållandevis stor försvarsmakt, tar ansvaret. Sverige har ju haft ledningen flera gånger.

Vad skulle ledarskapet betyda rent konkret?

– Det positiva överväger. Vi skulle utveckla vår förmåga att samverka med andra länder som är med, lära oss att leda stora internationella trupper och ge våra yrkesmilitärer och reservister möjlighet att utveckla sitt kunnande.

Vilka länder skulle Finland basa över?

– Också det är öppet, men uppenbart är att det skulle handla om and­ra nordiska länder, baltiska länder och andra nordeuropeiska länder, länder vi samverkat med tidigare.

Hur ska utbildningen ordnas?

– Det är svårt att säga i det här skedet. Tidigare då vi inte haft ledaransvar har det varit ganska mångsidigt, det har bland annat handlat om utbildning av amfibietrupper, inte bara för EU-styrkan utan också för NRF. Blir det nu en större helhet blir det antagligen stor tyngd på arméns verksamhet, men säkert skulle man också bygga in komponenter från andra försvarsgrenar. Analysen görs just nu. Hur det blir påverkar också priset. Det andra som påverkar är hur stor styrkan blir. Det kan handla om 1 500 eller 3 000 personer.

– På EU-toppmötet är avsikten att göra det här mer flexibelt. Då kunde styrkan vara mindre, närmare 1 500. Utbildningen påverkas också av vad de andra länderna vill bidra med. Det blir lätt så att det land som leder bygger ihop och kompletterar, men vi har ju en fullskalig försvarsmakt och en bred palett att komplettera med.

Dragsvik har tidigare fungerat som utbildningsort och utbildar amfibiestyrkor.

– Så är det och Dragsviks amfibiestyrkor är nu också på väg med i NRF. Det finns ett jättestarkt kunnande i Dragsvik med långa anor av nordiskt samarbete.

Det verkar naturligt att Dragsvik skulle fortsätta med det nordiska konceptet?

– Just därför är det sannolikt att Dragsvik är med om ledarskapet blir av. Hur stor roll Dragsvik får är ändå svårt att säga. Det är naturligt att Nylands brigad skulle ha en stark roll eftersom man där kan verka på de nordiska språken.

Hur fattas beslutet om det blir aktuellt att rycka ut?

– Varje land fattar själv beslut om deltagande.

Men kan Finland säga nej om andra säger ja?

– I teorin ja, men i praktiken måste beslutet vara gemensamt. Det kan bli politiskt besvärligt, men det kan det också bli också om det blir aktuellt när vi är med i styrkan 2015.

Men om vi leder styrkan?

– Besvärlighetsgraden ökar förstås, men utgångsläget är att om man gett sina trupper till en snabbinsatsstyrka så ska de användas om det behövs. Det gäller EU-styrkor, det gäller NRF och det gäller FN-trupper.

– Nu är de i en situation där de fortfarande inte verkar riktigt intresserade av att gå med i Nato, men samtidigt upplever de det som oerhört krävande och svårt att återuppbygga sin försvarsförmåga, säger Carl Haglund (SFP).

Enligt honom kan den allmänna värnplikten försvinna i Finland, men bara efter ett väl förankrat beslut om att man inte längre har råd att uppehålla försvaret i dess nuvarande form.

– I det skedet måste man vara mycket öppen till alla alternativ, även Nato.

Han varnar ändå för tanken på att ett Natomedlemskap automatiskt skulle spara pengar och minska behovet att satsa på det egna försvaret.

Sverige: "förtydliga kraven"

I Sverige har riksrevisionen i dag publicerat en granskning av försvarets förmåga. Den visar att försvarsmakten i Sverige varken i dag eller de närmaste åren kommer att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som riksdagen och regeringen har fattat beslut om. 

I en skriftlig kommentar på hemsidan uppger riksrevisorn Jan Landahl att regeringen inte har gett Försvarsmakten alla de förutsättningar som behövs för en effektiv insatsverksamhet.

Riksrevisionen rekommenderar regering och riksdag att förtydliga kraven som ställs på Försvarsmakten. Till exempel är det oklart hur länge "uthålligt" är och vad som ska räknas som en "insats".

Enligt Landahl är det oklart huruvida de soldater som Sverige ställer till förfogande för EU:s stridsgrupp ska ingå i de 2 000 som försvaret ska klara att hålla i insatser. 

– Nu är de i en situation där de fortfarande inte verkar riktigt intresserade av att gå med i Nato, men samtidigt upplever de det som oerhört krävande och svårt att återuppbygga sin försvarsförmåga, säger Haglund.

Enligt honom kan den allmänna värnplikten försvinna i Finland, men bara efter ett väl förankrat beslut om att man inte längre har råd att uppehålla försvaret i dess nuvarande form.
– I det skedet måste man vara mycket öppen till alla alternativ, även Nato, säger Haglund.

Han varnar ändå för tanken på att ett Natomedlemskap automatiskt skulle spara pengar och minska behovet att satsa på det egna försvaret.