Lagförslaget har förberetts en längre tid inom försvarsmakten. Själva nyheten uppfattades i alla fall som en överraskning. I ljuset av cyberattackerna mot Utrikesministeriets teletrafik är en effektivering av försvarets signalspaning dock högt på den säkerhetspolitiska dagordningen.

Samtidigt erbjuds de politiska beslutsfattarna en möjlighet att skriva in i lagen bestämmelser om parlamentarisk övervakning och skydd av medborgerliga rättigheter.

Objekt för militär övervakning finns allt rikligare. Sjötrafiken i Finska viken och omfattande aktiviteter i Östersjön väcker kuststaternas intresse, men angår hela Natohögkvarteret. Arktis anmäler sig som en ny zon. Den teknologiska utvecklingen gör att både underrättelseuppdraget vidgas och att nya teknologier medför nya utmaningar.

Man kan förmoda, att Finlands integration i EU och partnerskap med Nato har lett till ett ökat utbyte av information. Det gäller att ha något att erbjuda de andra när vi själv får dra nytta av deras underrättelsematerial. Så har det alltid varit.

Och förresten är den finländska flottiljamiralen Georgij Alafuzoff i dag underrättelsechef vid EU:s militära spaningsorgan.

Journalisten Aarno Laitinen har nyligen framhållit i Iltalehti att vår kanske främsta underrättelseagent genom tiderna är marskalk C.G.E. Mannerheim. Laitinen hänvisar till Mannerheims legendariska ritt genom Asien 1906–1908 och påstår att denne också hade ett underrättelseuppdrag då han fungerade som chef för ett gardesregemente i Warszawa före första världskriget.

Militärattachéernaär en särskilt hårt reglerad bransch av diplomatin. Det mottagande landet måste bevilja en resident militärattaché ett agremang, precis som man gör med en ambassadör, men ingen annan tjänsteman vid beskickningen.

Huvudstaben eller motsvarande organ måste bevilja tillstånd för en militärattaché att besöka till exempel Nylands Brigad i Dragsvik. Attachéns rörelsefrihet kan vara begränsad, liksom hans umgängeskrets med mottagarlandets militärer.

Efter en lång nedgångsperiod strax efter kriget återupprättades det finska militära underrättelseväsendet diskret och stegvis från 1956 framåt. General Gustav Hägglund berättar att militären efter kriget inte ens fick använda begreppet underrättelse (tiedustelu).

Försvarsmaktens senare kommendör Lauri Sutela fick 1956 uppdraget att börja bygga upp tjänsten på nytt.

Från år 1958 blev underrättelsetjänstens prioriteter: 1. Öst och Väst. Allianserna och krigspotentialen. 2. Militär aktivitet utomlands och särskilt i Finland angränsande länder. 3. Styrkegrupperingar i Europa och i synnerhet inom Östersjöområdet. Arktis som skådeplats för ett storkrig och betydelsen av Kola-halvön. 5. Militärpolitiska ställningstaganden med relevans för Finland. 6. Hot inifrån Finland. 7. Underrättelseverksamhetens möjligheter och utveckling.

Dagordningen har knappast ändrats med undantag för ”kommunistpunkten” 6.

Katainen anser att debatten under gårdagskvällens EU-toppmöte gjorde det klart att Nato och EU inte är organisationer som står mot varandra och att EU-samarbetet kan bli tätare utan att det uppstår överlappningar.

Nato väntar sig att Europa ska ta ett större ansvar för sin egen säkerhet i en situation där Natos egna resurser allt mer riktas mot andra håll.

Under mötet diskuterades också hur man kunde göra det lättare att ta i bruk EU:s egna stridande förband. Katainen tog inte upp Finlands intresse för att ha en ledande roll i förbanden.
– Det här var inte rätt tillfälle för det. Här talade vi om att utveckla försvarsdimensionen. Vilka länder som deltar i vilka operationer och i vilka roller är en annan fråga, sade han. 

– Man kan inte motivera en gemensam beredskap bara med att det blir billigare, säger Utrikespolitiska institutets chef Teija Tiilikainen.

En betydande orsak till att säkerhets- och försvarspolitiken dyker upp på EU-ledarnas mötesagenda igen efter en flerårig paus är att den ekonomiska krisen naggat de nationella försvarsbudgetarna i kanterna.

Vid torsdagens toppmöte kom EU-ledarna överens om att intensifiera samarbetet bland annat i fråga om upphandling av försvarsmateriel.

– Det är klart att samarbetet är motiverat redan på grund av kostnadsinbesparingar. Men parallellt med det borde man kunna diskutera vilka uppgifter samarbetet behövs för. Annars är grunderna lite lösa.

Specialforskaren Tommi Koivula vid Försvarshögskolan säger att medlemsländerna saknar en gemensam ståndpunkt om säkerhetshot som skulle tvinga dem till stora steg i försvarspolitiken.

– Det behövs egentligen inte militära styrkor mot terrorism, utan det är mera ett polisiärt problem. Militära styrkor eller säkerhets- och försvarspolitik hjälper inte heller särskilt mycket i fråga om olaglig migration eller flyktingströmmen över Medelhavet.

EU:s krishantering är i sin tur så liten till skalan att den inte för samman medlemsländerna i någon större grad.

Inga nya öppningar

Statsminister Jyrki Katainen (Saml) säger att det är Finlands mål att uppdatera EU:s försvarsstrategi, vilket också ingår i regeringsprogrammet. Vid toppmötet kom medlemsländerna överens om att inleda arbetet.

– Man ville att ärendet bereds, varefter det diskuteras.

Tiilikainen säger att man inte ska förringa EU-toppmötets betydelse, trots att det inte nu kom några nya öppningar och de överenskomna samarbetsprojekten i stor utsträckning var sådana som spikats redan tidigare. EU-ledarna åtog sig nu att forcera de här frågorna mer än tidigare.

Försvarspolitik hör egentligen inte till EU:s behörighetsområde men grundfördragen tillåter ett rätt långtgående samarbete.

– Grundfördragen säger att vi ska grunda en ensam försvarspolitik. Men det ligger på medlemsländernas ansvar.

Det som också bromsar EU-ländernas iver till försvarssamarbete är att de flesta är medlemmar i Nato.

"Snabbinsatsstyrkan för liten"

EU-ledarna diskuterade bland annat om att man borde underlätta användningen av EU:s snabbinsatsstyrka. Den har varit i full beredskap sedan 2007 men inte anlitats en enda gång för att det saknats samsyn om behovet.

Koivula säger att styrkan på cirka 1 500 soldater är för liten för att vara till ordentlig nytta i krissituationer.

– I en normal militär operation skulle de kunna säkra omgivningen av ett flygfält.

Han påpekar att det ursprungligen var meningen att snabbinsatsstyrkan efterföljs av en större operation bestående av tusentals EU-soldater och civila experter. Den här frågan lyckades medlemsländerna dock inte nå enighet om. 

President Tarja Halonenär vid det här laget van vid att fira födelsedag och julafton samma dag. För ett barn är det inte så lätt när de viktiga dagarna sammanfaller och hon kommenterar med glimten i ögat när Hbl undrar hur lilla Tarja upplevde det.

– Föräldrarna borde kanske tänka efter när de sätter i gång processen.

Sin sjuttionde födelsedag och julafton firar Halonen med sina allra närmaste och framtidsplanen är klar.

– Att leva vidare.

Konkret handlar det om att fortsätta med förtroendeuppdrag och annan medborgaraktivitet och uttala sig när hon anser det angeläget. Att ställa upp i politiska val ingår där­emot inte i planen.

När Halonen lämnade presidentämbetet levde Finland i efterdyningarna av Sannfinländarnas skräll­seger i riksdagsvalet 2011 med polarisering av åsikterna och hatretorik mot minoriteter. Det är inte särskilt mycket bättre i dag.

– Det är normalt att ha aggressioner men man har en skyldighet att behärska sig, påpekar Halonen.

Vad kan man göra åt att den tysta majoriteten inte reagerar på övertrampen?

– Politiker ska inte vara som fladdermöss som flyger enligt ljudet. Begreppet tyst majoritet missbrukas ofta. I vårt samhälle har vi en tradition av att vara tysta. Det är vårt sätt. Beträffande hatretorik och förtal av minoriteter kanske den tysta majoriteten inte alltid märker att nu skulle det vara dags att reagera. Man borde vara mer lyhörd.

Nu reagerar man först när något värre händer, som när svenskspråkiga mordhotas?

– Ja, då reagerar vi nog snabbt men efter ett tag blir det tyst igen.

Vad kunde man göra för att det inte ska behöva gå så långt?

– Jag vill inte vara pessimist, men det har alltid varit så att man vill hitta en syndabock om någonting går snett för att kunna säga att det är "deras" fel.

Under åren som republikens president talade Halonen ofta för svenskan. Hon passar på att göra det nu också.

– När det gäller finlandssvenskarna bör vi minnas att vi, svensk- och finskspråkiga, skapade vår demokrati tillsammans. När finlandssvenskarnas andel minskar måste systemen förändras, men det kan inte vara fråga om att säga att nu ska ni börja tala finska.

Och den så kallade "tvångssvenskan"?

– Det är nu bara så att det inte enbart ska vara lek, sång och plättstekning att gå i skola. Det kan inte alltid vara kul. Skolan är en resa till framtiden och då är det viktigt att man också koncentrerar sig på annat än det som känns roligt och som man är bra på.

– Vi bör hålla kvar den obligatoriska skolsvenskan. Jag är inte för ett system som gör att man kan vara lite latare.

Även om allt inte kan kännas kul betonar Halonen vikten av att svenskan görs mer tillgänglig. Här kunde enligt henne tvåspråkiga skolor spela en viss roll.

– Varför inte, men om vi inför det måste vi noga följa med hur det funge­rar.

Halonen varnar för en inställning där minoriteter känner sig pressade att uppföra sig på ett sätt som passar majoriteten.

– Finlandssvenskarna ska inte behöva känna att deras uppgift är att se till att de finskspråkiga tycker att svenska är kul. Inte heller andra minoriteten bör känna ett tvång att behaga majoriteten. En romsk vän till mig påpekade att feta och omusikaliska romer naturligtvis ska ha samma rättigheter som andra romer.

Minoriteter är trängda i hela Europa just nu. Ska vi vara oroade över utvecklingen?

– Det ska vi. Vi bör känna oro för demokratin och mänskliga rättigheter. Det är viktigt att påpeka att de som får majoritet i val också bör ta ansvar för minoritetens välbefinnande.

Som tidigare överbefälhavare och ledare för utrikespolitiken följer Halonen noga med den återuppväckta diskussionen om EU:s säkerhets- och försvarspolitik. Samarbete är bra, men viktigt är också att fundera över hur samarbetet ser ut.

– Vi ska åtminstone inte bygga upp någonting som riktar sig mot någon, betonar hon.

Utrikespolitiken är än i dag något som EU:s medlemsstater var för sig beslutar om. För Finland betyder det att presidenten har huvudrollen, något som enligt Halonen är oklart för en del.

– Det är egentligen inget fel på systemet. Felet sitter i vissa människors huvud. Ändå är samarbete mellan regeringen och presidenten viktigt, särskilt i oväntade situationer.

Har presidenten med grundlagsändringarna blivit en outnyttjad resurs?

– I viss mån är det så. Det här kan jag säga, som är den enda som har erfarenhet av både det gamla och det nya systemet.

Om det finländska försvaret säger många politiker, bland dem försvarsminister Carl Haglund, att man måste se över hela försvarskonceptet om inte försvaret får mer pengar.

– Jag litar på att politikerna kan avgöra den här saken och konstaterar att en folkomröstning om Nato-medlemskap ordnas om saken blir aktuell.

I Sverige förs just nu en livlig försvarsdebatt.

– Åtminstone för (utrikesminister) Carl Bildt en debatt. Jag tänker inte spekulera i Sveriges försvarslösningar och vad de kan ha för följder.

Tolv år som president är en lång tid, borde presidentperioden förkortas?

– Tja, måste man då sitta två perioder om det känns tungt? Vem har sagt att det ska vara lätt?

Ålandstidningen har fått flera tips om att en ubåt setts utanför Sottunga i november. En annan källa har sett marinens fartyg på samma område.

Försvarsministeriets kommunikationsdirektör Max Arhippainen bekräftar till tidningen att observationerna föranlett undersökningar vid två tillfällen i höst, men att det inte framkommit några bevis på olovligt intrång. Inte heller Marinens kommunikationschef Annele Apajakari vill berätta några detaljer.

– Jag kan inte kommentera enskilda händelser. Om det finns misstanke om territorial kränkning så är det inte så ändamålsenligt att berätta det offentligt. De som gör kränkningar läser också medier, så vi brukar säga att vi inte kommenterar av operativa skäl, säger hon till tidningen. 

I den färskaste undersökningen (december 2013) som Planeringskommissionen för försvarsinformation (Pfi) låtit göra är stödet för allmän värnplikt för män fortfarande starkt, 68 procent eller två tredjedelar. Men samtidigt kan man notera en liten nedgång från 2012.
Samtidigt har stödet för både en mer selektiv beväringstjänst, det vill säga en modell där inte hela årskullen kallas in, och en yrkesarmé ökat inom alla partier, utom Sannfinländarna. Stödet för ökad selektivitet var störst inom SDP och Centern. Den totala ökningen var ändå mindre för en mer selektiv modell än för en övergång till en yrkesarmé. Det sistnämnda alternativet stöds nu av 25 procent av finländarna mot 17 procent i fjol och är något större än för en mer selektiv modell.
Men Pfi:s frågor ställs inte i relation till kostnaden. Enligt den så kallade Siilasmaarapporten från september 2010 skulle en 60 000 man stark yrkesarmé bli mellan 2 och 4 miljoner euro dyrare än det nuvarande systemet.

Intressant att notera är den stora enighet som råder hos oss när det gäller uppfattningen om att allmän värnplikt är ett billigare system än till exempel det insatsbaserade system Sverige gick in för när man 2009 slopade det gamla systemet.
Där kom man till motsatt svar vilket man kanske kan förklara med att motivationen för att göra sin värnplikt varit större i Finland än i Sverige, vilket i sin tur kan förklaras av historiska skäl. Det ligger alltid politik i vad man vill peka på som ett bättre alternativ.
Sedan är det en annan fråga om Sverige har uppnått vad man hoppades. För inte så länge sedan kom Riksrevisionen med besk kritik. Det saknas både personal och materiel för att det svenska försvaret skall kunna klara av de krav som ställs, enligt granskningen.

Beträffande det svenska försvarets grundutbildning lär antalet personer som trots ökad frivillighet att delta väljer att avbryta utbildningen vara så stort att det blir dyrare än man räknat med. Både detta och Riksrevisionens rapport har givit bland annat Socialdemokraterna (S) vatten på kvarn. De motsatte sig avskaffandet av den allmänna värnplikten.
För statsminister Fredrik Reinfeldt och regeringsalliansen blir det allt svårare att övertyga den stora allmänheten. Om ett knappt år är det riksdagsval och skillnaden i stödet för Reinfeldt och S-ledaren Stefan Löfven har minskat till 2 procentenheter.
Ett färgbyte i den politiska ledningen innebär inte automatiskt en ny försvarsreform. Men även utan denna måste Sverige göra någonting för att komma ifrån det nya modeordet enveckasförsvar.
Utvecklingen i Sverige bör ge också Finland en tankeställare. Medlemskap i en militärallians eller en försvarsunion mellan länder i EU eller Norden betyder inte mindre ansvar. Motivationen för den allmänna värnplikten och det rådande systemet kunde ytterligare förbättras genom att betona solidaritet.

I avdelningen ingår ett norskt och ett danskt krigsfartyg samt två fraktfartyg.
I marinavdelningen ingår också en grupp finländska soldater som får rycka in om det skulle uppstå läckage på fraktfartygen som transporterar kemikalierna. 

Fartygen lämnade hamnen på Cypern i morse men bara för att öva, uppger major Mikko Illi.
I avdelningen ingår ett norskt och ett danskt krigsfartyg samt två fraktfartyg. I marinavdelningen ingår också en grupp finländska soldater som får rycka in om det skulle uppstå läckage på fraktfartygen som transporterar kemikalierna. 

Korrigerad: Marinavdelningen åker ännu inte till Syrien utan ut på havet för att öva.

Han må ha förlorat"tävlingen" om att utses till tidskriften Times Person Of The Year mot nya påven Franciskus, men det råder inget tvivel om att de nyhetsbomber som Edward Snowden släppt över världen sedan juni 2013 haft – och har – en mycket större betydelse för ett större antal människor än den i och för sig glädjande kursändringen inom katolska kyrkan.

Det vet också Snowden själv, och hans engagemang för att i världens apatiska befolkning banka in budskapet om riskerna med att förlora all personlig integritet, fortgår otröttligt. Senast på juldagen sände brittiska Channel 4 en alternativ julhälsning från Snowden, där han åter påminde om George Orwells dystopiska vision 1984, och att de barn som föds i dag kommer att växa upp utan någon som helst uppfattning om vad personlig integritet innebär. "De kommer aldrig att tillbringa en privat stund."

I 1984 beger sig Winston Smith ut till den öde landsbygden utanför London för att träffa sin flickvän i smyg, men "i dag bär vi själva konstant med oss teknologin som övervakar oss – i vår egen ficka."

Det lär i Snowdens arkiv finnas ännu oerhörda mängder detaljinformation kvar att avslöja, och förra veckan lät tyska Der Spiegel världen veta om NSA:s elithackerteam TAO (Tailored Access Operations) som arbetar med att förse mobiler och datorer med dolda bakdörrar för att stjäla data och vid behov även kunna ta kontroll över apparat som apparat. Enligt TAO:s egna rapporter lyckades man speciellt bra med – i praktiskt taget 100 procent av fallen – att via spionprogrammet Dropout Jeep komma åt populära smarttelefonen iPhones meddelanden, kontakter och positionsdata, samt på avstånd kontrollera mikrofonen och kameran.

Tillverkaren Apple skyndade sig att förneka allt samarbete med NSA och visa upp ett förbluffat och kränkt ansikte, så som infotaktiken varit i Silicon Valley, men efter kontinuerliga indicier på det motsatta början bördan att för konsumenterna bevisa sin oavhängighet ligga hos de stora dataföretagen.

It-branschen borde vakna upp och inse att en grundlig självsanering av hela branschen snart kan bli nödvändig. Garanterad intergritet kommer att bli en marknadsnisch, kanske för helt nya entreprenörer utan NSA-barlast.

De amerikanska säkerhetsorganisationer som skapades och förstärktes efter 11 september 2001 lever fortfarande gott av den paranoida atmosfär som då installerades som norm genom skrämselpropaganda, metodiskt orkestrerad av den neokonservativa administrationen under president George W Bush och vice Dick Cheney. 

När NSA i somras blev tvungna att försvara sitt spionage, kastade man fram siffran 54 – så många terroristattacker ska ha avvärjts tack vare massövervakningen. I höst kom det fram att siffran de facto stod för antalet fall som "bidragit till regeringens förståelse för terrorism och möjliggjort störning av potentiella terroraktioner."

Även det värdefullt, men något helt annat än man först påstod.

Intrycket är att NSA med tilltagna post-9/11-resurser men i brist på verkliga terrorhot spårade ut i den aktuella globala massövervakningen av privatpersoner, och att den här "sidoaffären" efter hand eskalerat till ett svårstoppat, självnärande begär att veta allt som pågår på webben, bara för att man kan. I fredags rapporterades om en ny kvantumdator under utveckling.

NSA:s generaldirektör Keith Alexander däremot fortsätter framhärda i sin övertygelse att Snowden är en förrädare och att dataintrången är nödvändiga för den nationella säkerheten – två ord som fortfarande verkar kunna överträda lagar och skriva checker i det moraliskt svajiga USA av i dag.

Diskussionen om huruvida Snowden ska betraktas som förrädare eller få pardon i egenskap av varslare har nyanserats. Två motstridiga domar har nu fällts gällande NSA och kongressledamöter har till och med nämnt clemency, nåd.

Strax inför jul kom Obamas fem man starka NSA-revisionsgrupp fram till att de mått och steg som togs i efterdyningarna av 11 september "osakligen offrat grundläggande personliga friheter, integritet och demokratiskt styre."

Enligt Dick Cheney förblir Snowden en landsförrädare. Ett uttalande som Snowden själv kallat "den högsta ära som tillfogats mig."

Han må ha förlorat"tävlingen" om att utses till tidskriften Times Person Of The Year mot nya påven Franciskus, men det råder inget tvivel om att de nyhetsbomber som Edward Snowden släppt över världen sedan juni 2013 haft – och har – en mycket större betydelse för ett större antal människor än den i och för sig glädjande kursändringen inom katolska kyrkan.

Det vet också Snowden själv, och hans engagemang för att i världens apatiska befolkning banka in budskapet om riskerna med att förlora all personlig integritet, fortgår otröttligt. Senast på juldagen sände brittiska Channel 4 en alternativ julhälsning från Snowden, där han åter påminde om George Orwells dystopiska vision 1984, och att de barn som föds i dag kommer att växa upp utan någon som helst uppfattning om vad personlig integritet innebär. "De kommer aldrig att tillbringa en privat stund."

I 1984 beger sig Winston Smith ut till den öde landsbygden utanför London för att träffa sin flickvän i smyg, men "i dag bär vi själva konstant med oss teknologin som övervakar oss – i vår egen ficka."

Det lär i Snowdens arkiv finnas ännu oerhörda mängder detaljinformation kvar att avslöja, och förra veckan lät tyska Der Spiegel världen veta om NSA:s elithackerteam TAO (Tailored Access Operations) som arbetar med att förse mobiler och datorer med dolda bakdörrar för att stjäla data och vid behov även kunna ta kontroll över apparat som apparat. Enligt TAO:s egna rapporter lyckades man speciellt bra med – i praktiskt taget 100 procent av fallen – att via spionprogrammet Dropout Jeep komma åt populära smarttelefonen iPhones meddelanden, kontakter och positionsdata, samt på avstånd kontrollera mikrofonen och kameran.

Tillverkaren Apple skyndade sig att förneka allt samarbete med NSA och visa upp ett förbluffat och kränkt ansikte, så som infotaktiken varit i Silicon Valley. Men efter upprepade indicier på det motsatta ligger bördan hos de stora dataföretagen att för konsumenterna bevisa sin oavhängighet.

Det är dags att it-bolagen vaknar upp och inser att en grundlig självsanering av hela branschen snart kan bli nödvändig. Garanterad intergritet kommer att bli en marknadsnisch, kanske för helt nya entreprenörer utan NSA-barlast.

De amerikanska säkerhetsorganisationer som skapades och förstärktes efter 11 september 2001 lever fortfarande gott av den paranoida atmosfär som då installerades som norm genom skrämselpropaganda, metodiskt orkestrerad av den neokonservativa administrationen under president George W Bush och vice Dick Cheney. 

När NSA i somras blev tvungna att försvara sitt spionage, kastade man fram siffran 54 – så många terroristattacker ska ha avvärjts tack vare massövervakningen. I höst kom det fram att siffran de facto stod för antalet fall som "bidragit till regeringens förståelse för terrorism och möjliggjort störning av potentiella terroraktioner."

Även det värdefullt, men något helt annat än man först påstod.

Intrycket är att NSA med tilltagna post-9/11-resurser men i brist på verkliga terrorhot spårat ut i den aktuella globala massövervakningen av privatpersoner, och att den här "sidoaffären" efter hand eskalerat till ett svårstoppat, självnärande begär att veta allt som pågår på webben – bara för att man kan. I fredags rapporterades om en ny kvantumdator under utveckling.

NSA:s generaldirektör Keith Alexander däremot fortsätter framhärda i sin övertygelse att Snowden är en förrädare och att dataintrången är nödvändiga för den nationella säkerheten – två ord som fortfarande verkar kunna överträda lagar och skriva checker i det moraliskt svajiga USA av i dag.

Diskussionen om huruvida Snowden ska betraktas som förrädare eller få pardon i egenskap av varslare har nyanserats. Två motstridiga domar har nu fällts gällande NSA och kongressledamöter har till och med nämnt clemency, nåd.

Strax inför jul kom Obamas fem man starka NSA-revisionsgrupp fram till att de mått och steg som togs i efterdyningarna av 11 september "osakligen offrat grundläggande personliga friheter, integritet och demokratiskt styre."

Enligt Dick Cheney är och förblir Snowden en landsförrädare. Det kvitterade Snowden genom att säga "att bli kallad landsförrädare av Cheney är den högsta ära man kan tillgoga en amerikan". 

Ungefär 10 000 av dem hör till arméns truppförband.

Drygt 250 rekryter inleder sin militärkarriär i Gränsbevakningsväsendet, resten i marinen och flygvapnet.

De svenskspråkiga rekryterna rycker huvudsakligen in i Nylands brigad.

Bland rekryterna finns ungefär 200 kvinnor.

Erik Erroll förevisar en finurligt konstruerad gammal stol, som genom ett enkelt handgrepp förvandlas till en liten köksstege. Sådana här stolar kunde som nytillverkade ha en god åtgång på marknaden, säger Erroll.

Han stryker den skrangliga stolen med handen och vrider försiktigt på den. Köksmöbeln har kanske 70, 80 år på nacken och är i skriande behov av restaurering. Erroll har ändå i första hand lånat den som modell och idéexemplar för eventuell nyproduktion.
Projektet kan bli verklighet – om tiden hinner till. Erik Erroll har nämligen ganska mycket jobb på gång inom bygg- och renoveringsbranschen, där han fungerar som egenföretagare, hjälpkarl och alltiallo. Han kallar sig diversearbetare.
– På mitt visitkort står det snickare men jag gör nästan vad som helst inom byggnation.

Ny examen

Erik Erroll har sakta men säkert etablerat sig i branschen, där han sedan år 2011 opererar med en egen firma.
– Jag har fått ett mycket gott bemötande.

Yrkesmässigt rör sig 57-åringen på förhållandevis ny mark. Det är för endast några år sedan som han utexaminerades som snickare från Axxells vuxenutbildning.

För många VN-läsare är Erik Erroll mera känd som militär. Bakom sig har han en lång karriär inom försvaret, och det militära är fortfarande en viktig del av hans identitet.
– Inte kan man radera 30 år av ens liv, säger översten i avsked.

Åldersgräns

Den direkta orsaken till att Erik Erroll sadlat om hittas i åldersgränserna inom försvarsmakten. För Errolls åldersgrupp gäller 55 år som en övre gräns för anställning. När taket nås är det dags att stiga åt sidan. Undantaget är generaler som får jobba tills de är 60.

Som överste stod Erroll ett pinnhål under den kategorin.
– Jag trivdes jättebra. Om jag skulle ha fått fortsätta till 60 tror jag att jag hade stannat.

Erroll lämnade den militära banan när han var 52. Han jobbade då på Försvarshögskolan i Helsingfors, vilket innebar rätt mycket pendlande från hemmet i Ekenäs. Han kunde ha blivit kvar på Försvarshögskolan som fri forskare, men allting har sin tid, säger han.

Tanken på att växla in på ett praktiskt yrke började gro.
– Det tog något år att fundera ut vad jag ska börja med, säger Erroll och berättar att han övervägde olika alternativ, bland annat att bli murare.

Snickarutbildningen på Axxell i Karis drog ändå det längsta strået. Den tog knappt två år, varefter Erroll steg in på arbetsmarknaden igen på heltid.
– Jag kom in i branschen via ett lämpligt jobb, tack vare en gammal vän.

Erik Erroll tycker det är spännande att arbeta med olika material, färger och även åsikter, som kan omge ett projekt.
– Som ny måste man fundera extra noga på allt, och det är intressant. Man måste ha rätt känsla för materialet.

Vad gör du helst?
– Allra mest tycker jag om att jobba med gamla hus och traditionellt byggande.
Att jobba med händerna är helt annorlunda än skrivbordsjobb, men känslan när man får något färdigt är ändå densamma, konstaterar Erroll som även har en bakgrund som akademiker.

Två spår

Efter studentexamen på 1970-talet sökte sig Erik Erroll till Åbo Akademi för att studera statskunskap. Två år fick han uppskov från militärtjänsten, som han slutligen inledde 1978 i Dragsvik.
Här fick han smak för jobb inom armén, ett val som ingalunda var självklart. Men de goda erfarenheter han fick som beväring kryddade med utsikterna att få ett intressant jobb efter en treårig utbildning fick honom att haka på Kadettskolan.
– Ett mål som jag ställde upp var att komma till Nylands brigad.

Det blev totalt 14 år i två olika etapper vid truppförbandet i Ekenäs, där han slutade som stabschef.
Men hans oavslutade utbildning vid ÅA skavde allt värre för var år som gick. Han ville inte lämna studierna halvgjorda.
– Dem slutförde jag i slutet av 1980-talet. Jag läste vid sidan av arbetet.
– Det var en väldigt allmänbildande utbildning som jag haft mycket nytta av.

I utlandet

Efter sin tid i Dragsvik och med examen från Försvarshögskolan började Erroll jobba på huvudstaben, och sedan följde en treårsperiod i Sverige som försvarsattaché vid den finländska ambassaden där. Under den tiden bodde hela familjen i Stockholm.
Slutligen fick han kommendering som chef för Strategiska institutionen vid Försvarshögskolan.
– Det var relevanta och viktiga frågor som vi behandlade där.

Erroll berömmer arbetsgemenskapen, som bestod av civila och militärer, doktorer och forskare, unga och gamla.
– Det var mycket inspirerande, som det brukar bli då man blandar folk.

Erik Erroll talar med hängivelse om sitt tidigare jobb och diskuterar gärna olika frågor som har med försvaret att göra.
Men snabbt lyckas han koppla på en entusiastisk utläggning över sitt praktiska arbete med färger och material av allehanda slag.
– Jag tycker om att ha olika roller. Jag trivs utmärkt som diversearbetare.

Cancer

För ett tag sedan fick Erik Erroll en ovälkommen överraskning. Cancer hittades i hans vänstra öga. Cancern är nu botad, men som en följd av den är han nu nästan blind på det drabbade ögat. Därmed har han ingen stereosyn, vilket han i sitt jobb får kompensera med andra metoder.

För att kunna driva sin verksamhet hyr Erroll in sig i Magnus Fagerströms snickeri i Karis. Målet är att utvidga rörelsen så att den i framtiden också omfattar disponenttjänster.
– Jag kommer nog att jobba i tio femton är ännu, bara hälsan håller.

Den här veckan tränar soldaterna verksamhet i arktiska förhållanden vid Jägarbrigaden. Från och med nästa vecka är de vid Gardesjägarregementet, där utbildningen går ut på strid i bebyggda områden.

Armén kommer också att skicka utbildare till USA på kurser för marinsoldater i år. De som åker på utbyte ska sedan ta med den nya kunskapen i den nationella utbildningen. 

Utbildarutbytet är en del av den internationella verksamheten och samarbetet länderna emellan.

Den här veckan tränar soldaterna verksamhet i arktiska förhållanden vid Jägarbrigaden. Från och med nästa vecka är de vid Gardesjägarregementet, där utbildningen går ut på strid i bebyggda områden.

Armén kommer också att skicka utbildare till USA på kurser för marinsoldater i år. De som åker på utbyte ska sedan ta med den nya kunskapen i den nationella utbildningen. 

Artikeln i SvD är undertecknad av bland andra Susanna Koski, ordförande för Samlingspartiets ungdomsförbund. De övriga undertecknarna kommer från Sverige, Norge och Estland.

– I åratal har de i Sverige och Finland som kämpat för att ansluta respektive land till Nato gömt sig bakom väntan på att den andre av de två ska våga gå före, skriver debattörerna i artikeln och tillägger att "vi har väntat länge nog nu".

Skribenterna menar att världen i dag är en annan plats än förr och att säkerhet ska byggas tillsammans.

– Det är därför hög tid att Sverige och Finland slutar snegla på varandra och i stället gör gemensam sak, tar steget fullt ut och blir medlemmar i Nato, skriver ungdomspolitikerna.

Artikeln publiceras lägligt inför den så kallade Rikskonferensen i Sälen i Sverige. Det är en årligt återkommande storkonferens som samlar höjdare inom försvars- och säkerhetspolitik för att debattera aktuella ämnen. I år är också president Sauli Niinistö på plats i Sälen.

– När president Sauli Niinistö och statsminister Fredrik Reinfeldt ses i Sälen till helgen är det dags att tillsammans börja gå från ord till handling för ett säkrare Norden, en säkrare Östersjöregion och en säkrare värld.

Konferensen inleds på söndag och håller på fram till tisdag.

Men redan på fredag släpps en rapport i Sverige som handlar om Nato och Sverige. Det är Kungliga Krigsvetenskapsakademien som står bakom rapporten och tanken är att den ska belysa födelar och nackdelar med ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap.

Nato-debatten i Sverige har varit livlig ända sedan överbefälhavaren Sverker Göranson för ett år sedan sade att det svenska försvaret klarar ett eventuellt angrepp i högst en vecka utan hjälp utifrån.

Niinistö anlände till Sälen på förmiddagen en stund efter kung Carl XVI Gustaf. Även Sveriges statsminister FredrikReinfeldtär med på konferensen.

Niinistö kommer att träffa både kungen och Reinfeldt.

Den årligt återkommande Rikskonferensen samlar en stor del av den svenska politiska eliten samt experter på försvar och säkerhet.

I Sverige är konferensen speciellt viktig i år eftersom det är riksdagsval i september. Det svenska försvaret, som fått mycket kritik före att vara underdimensionerat, väntas bli en viktig valfråga.

Konferensen ordnas av den ideella organisationen Folk och försvar, vars mål är att främja den försvarspolitiska debatten. Konferensen avslutas på tisdag.

Niinistö åker hem på måndag morgon.

Bombplanen ska ha övat att anfalla Sverige med kärnvapenbestyckade kryssningsrobotar. Planen, som flög in mot Sverige den 29 mars i fjol, hade två planerade övningar. En av dem var mot FRA, som är Försvarets Radioanstalt utanför Stockholm. Den andra ska ha varit mot ett militärt flygfält i södra Sverige.

De ryska planen, som går under namnet TU-22M3, är utrustade för att bära kärnvapenbestyckade kryssningsrobotar.

Det var ursprungligen Svenska Dagbladet som avslöjade den ryska bombövningen den 22 april i fjol. Då det svenska flygvapnet inte hade någon incidentberedskap skickades inget mötande svenskt stridsflyg. Men det gjorde däremot Danmark från en bas i Litauen.

Varken CeciliaWidegren, ordförande i riksdagens försvarsberedning, eller försvarsmakten i Sverige kommenterar Expressens nya uppgifter. 

Expressens uppgifter kommer från en analys av den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.

Läs tidningens nyhet här.

Han hävdade också att det svenska försvarets förmåga förstärkts sedan 2006.

– Genom att utveckla internationella samarbeten har alliansregeringen byggt en ökad militär förmåga, sade Reinfeldt.

Natomedlemskap inte aktuellt

Reinfeldt uppgav också att ett svenskt Natomedlemskap inte är aktuellt.

– Det finns inget brett stöd i riksdagen för det, sade han.

Reinfeldt vill dock fortsätta att utveckla det internationella militära samarbetet, framförallt mellan de nordiska länderna.

Det har kommit in grus i det nordiska försvarssamarbetet. På kort tid har Norge dragit sig ur två stora samarbetsprojekt med Sverige. Det handlar dels om ett samarbete kring ett artillerisystem, dels om upphandling av militära lastbilar, projekt som stupat i sista stund.

Det grämer den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt, som vid den säkerhetspolitiska Rikskonferensen kring i Sälen i går riktade skarp kritik mot Norge.

– Vi har sagt att vi tyckte att det här störde vårt samarbete med Norge och att det ska få konsekvenser.

Reinfeldt betonade att det inte räcker att hålla tal om nordiskt samarbete, det måste synas i verkligheten också.

– Annars kommer vi ju att börja känna att om man hoppar av fem i tolv är det bäst att vi gör våra egna lösningar, sade Reinfeldt med piken riktad mot Norge. .

Reinfeldt sade också att det inte funnits några sådana problem i samarbetet med Finland.

President Sauli Niinistö, som också deltog i konferensen, sade att det finns gränser för det nordiska försvarssamarbetet. I klartext handlar det om att tre länder är medlemmar i Nato och två, Finland och Sverige, står utanför. Gränserna som Niinistö nämnde handlar om att ett Natoland inte kan samarbeta fullt ut med ett icke-Natoland.

Niinistö sade också att Finland är redo att ta ytterligare steg i det bilaterala försvarssamarbetet med Sverige. Det ska enligt honom ske "steg för steg".

Vad betyder det konkret?

– Enligt min mening är det konkreta just det att vi tar steg för steg. Det ska definieras i diskussioner mellan försvarsmakterna och försvarsministerierna i bägge länder, men det kan handla om gemensamma övningar, gränsövervakning, samarbete inom vapenindustrin och materielanskaffningar.

Har ni sett tecken på att Norge håller på att gå sin egen väg i det nordiska försvarssamarbetet?

– Jag har inte märkt av det, men här i Sverige har man i någon mån diskuterat några konkreta projekt som lagts på is. Vår erfarenhet är nog att om vi ser tillbaka ett par år på nordiska samarbetet i Nordefco så har vi gått framåt, säger Niinistö.

Finns det en möjlighet att Finland och Sverige går sin egen väg utan Norge?

– Vi håller inte på att välja bort någon. Som jag konstaterade, vi är ju närmaste granne med Sverige och vår grundläggande lösning är likadan, vi är inte med i Nato, säger Niinistö till Hbl som förklaring till det allt tätare samarbetet med Sverige.

Finns det en risk att Norges nya högerregering inte är lika intresserat av nordiskt samarbete som den förra?

– Det vet jag inte, jag har inte träffat någon av de nya i den norska regeringen, säger  Niinistö.

Både Niinistö och Reinfeldt upprepade vi Sälen sina kategoriska nej till en Nato-anslutning. Reinfeldt upprepade också vad han tidigare sagt: blir det aktullt för Sveige att börja diskuetare en Natoanslutning så gör man det i intimt samspråk med Finland. 

Konferensen i Sälen avslutas på tisdag.

SÄLEN Det var samarbete Finland-Sverige för hela slanten när den årliga säkerhetspolitiska Rikskonferensen inleddes i smällkalla Sälen i går.

Inbjuden gäst var president Sauli Niinistö, som inför kung Carl XVI Gustaf, Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt och en stor del av landets försvarspolitiska elit lovade att Finland är redo att ytterligare fördjupa samarbetet med sitt västra grannland.

Det var ord som Reinfeldt gärna lyssnar till. Den senaste tiden har det nämligen kommit rejält med grus i det svenska samarbetet med Norge. På kort tid har Norge i sista stund dragit sig ur två stora samarbetsprojekt, dels ett artillerisamarbete, dels en upphandling av militära lastbilar.

Att det norska agerandet fått Reinfeldt att ilskna till var inte ta miste på i går i Sälen.

– Vi har sagt att vi tyckte att det här störde vårt samarbete med Norge och att det ska få konsekvenser.

Det är hårda ord av en statsminister, men Reinfeldt betonade att det inte räcker att hålla tal om nordiskt samarbete, det måste synas i verkligheten också.

– Annars kommer vi att börja känna, att om man hoppar av fem i tolv, är det bäst att vi gör våra egna lösningar.

Mer bilateralt samarbete

Framöver kan det bli mer bilateralt samarbete mellan Finland och Sverige. Viktigaste skälet till det är att Sverige och Finland står utanför Nato, medan de övriga tre nordiska länderna är medlemmar. Det upplägget innebär begränsningar för nordiska samarbetet, medger Niinistö, som menar att det finns ett tak för hur mycket ett Natoland kan samarbeta med ett icke-Natoland.

Enligt Niinistö var det ändå inte huvudsakligen därför som han i Sälen så starkt lyfte fram det bilaterala samarbetet med Sverige.

– Kanske mera för den skull att vi ju ändå är grannar. Och för att man i Sverige mycket kraftigt har fört diskussioner i den andan.

Niinistö sade att han gärna ser att samarbetet fördjupas "steg för steg". Vad det betyder rent konkret ska nu definieras i "noggrannare diskussioner" mellan ländernas försvarsmakter och försvarsministerier.

Enligt Niinistö kan det bland annat handla om gemensamma övningar, gemensam gränsövervakning och samarbete inom vapenindustrin.

Nej tack till Nato

Niinistö sade också att han känner till att de norsk-svenska projekten gått i stöpet. Själv har han ändå inte sett några tecken på att Norge skulle börja backa från det nordiska samarbetet.

Är det möjligt att Finland och Sverige går sin egen väg och lämnar Norge på sidan om?

– Vi håller inte på att lämna någon. Som jag konstaterade, vi är ju närmaste granne med Sverige och vår grundläggande utgångspunkt är likadan, vi är inte med i Nato.

Finns det en risk att Norges nya högerregering inte är lika intresserad av nordiskt samarbete som den förra?

– Det vet jag inte, jag har inte träffat någon av de nya i den norska regeringen.

Både Niinistö och Reinfeldt upprepade vad de sagt många gånger tidigare, att varken Finland eller Sverige har för avsikt att gå med i Nato inom överskådlig framtid.

Ändå har stödet för Nato ökat klart i Sverige. I dag är 36 procent för en Natoanslutning, en ökning med 6 procentenheter på ett år. 40 procent säger ändå nej. En annan mätning visar att hälften av svenskarna har lågt förtroende för försvaret, vilket i sin tur kan förklara det ökade Natostödet.

Svenska försvaret har länge utsatts för mycket hård kritik. Därför var det inte konstigt att Niinistö i går gång på gång fick förklara för svenska journalister vad han menade när han i en Hbl-intervju sade att han inte vill ha något säkerhetsvakuum i Sverige.

Svaret var att ett vakuum aldrig är bra, vare sig i Sverige, Finland eller någon annanstans.