Det här påpekas bland annat av Samlingspartiets Pertti Salolainen, riksdagsledamot och utrikesutskottets vice ordförande:

”Vi har hört till det historiska Ryssland fler år än vad vi varit självständiga. Därför tror jag att det finns de som i Ryssland tänker att de har specialintressen på detta håll” (iltalehti.fi, 19.3).

Salolainen anser att det säkerhetspolitiska läget har blivit mycket allvarligare. Många delar hans oro, vilket märks på mycket konkreta sätt. USA har flyttat jaktplan till Polen och Baltikum, och det finska flyget ökar patrulleringen vid östgränsen, rapporterade Yle i går. Krisen i Ukraina har också lett till ”högre varvtal” i den säkerhetspolitiska debatten, konstaterade fem tidigare försvarsministrar i sin insändare (Hbl 12.3 och Vbl 13.3). Elisabeth Rehn, Carl Olaf Homén, Ole Norrback, Jan-Erik Enestam och Stefan Wallin noterar att tidpunkten för en Nato-debatt alltid tycks vara ”fel”; när det inte finns en kris eller hotbild sägs det inte vara aktuellt, och när det pågår en kris i grannens granne så är det inte rätt tidpunkt: ”Frågan inställer sig ändå: när skall denna debatt då föras om tidpunkten alltid är ’fel’?”
Rehn, Homén, Norrback, Enestam och Wallin skriver att Nato, från att varit en av polerna i det kalla krigets världsordning, nu är ”en ledande krishanteringsorganisation baserad på en värdegemenskap för 28 demokratier”.

Inlägget är bra. Debatten kring Nato brukar snabbt köra fast sig i något som påminner om kallakrigsargument, oberoende av om vi talar om motståndare eller förespråkare. Det finns också många vilseledande påståenden om Nato. Ett argument är att Nato kommer till ett medlemslands undsättning om det angrips. Riktigt så entydig är artikel 5 inte, utan förpliktar de övriga medlemsländerna till åtgärder de anser vara ”nödvändiga”. Ett annat påstående är att Finland som medlem skulle förpliktas delta i alliansens operationer. Inget medlemsland tvingas delta. Danska och norska soldater strider i främmande länder som en följd av nationella beslut.

Det sorgliga är att flera politiker, också i riksdagen, hävt ur sig så unkna kalla krigs-klyschor att håret reser sig på nacken. Krisen i Ukraina har i alla fall fått allt fler finländare att tro på Nato, samtidigt som stödet i Sverige har minskat. Folkopinionen har faktiskt en betydelse, påpekar också Rehn, Homén, Norrback, Enestam och Wallin: ”ett Natomedlemskap är otänkbart utan ett tillräckligt starkt folkligt stöd, något också Nato själv betonar”. Tidpunkten, då? Det är aldrig fel att diskutera Nato, förutsatt att debatten handlar om substans och fakta.

När den amerikanske presidenten Ronald Reagan i ett direktsänt tv-tal den 23 mars 1983 meddelade att USA skulle utveckla ett rymdförsvar mot Sovjetunionens ballistiska kärnvapenmissiler rubbade han samtidigt den rådande terrorbalansen mellan de två supermakterna. Med systemet Strategic Defense Initiative (SDI) menade Reagan att USA skulle kunna skjuta ner de sovjetiska interkontinentala raketerna innan de nådde sina mål.

Systemet som kom att kallas Star Wars (Stjärnornas krig) efter filmklassikern av George Lucas, byggde på att satelliter försedda med starka laservapen skulle kunna lokalisera och förstöra de sovjetiska missilerna under deras färd mellan kontinenterna. Många forskare menade att projektet var för tekniskt krävande för att någonsin kunna fungera, men Reagan var beredd att satsa enorma summor på Stjärnornas krig och ökade på så vis pressen på Ondskans imperium, som han gärna kallade Sovjet.

President Reagan försvarade den rymdbaserade laserskölden med att det var ett rent defensivt system, men speciellt i utlandet fick hans utspel hård kritik för att det rubbade den känsliga terrorbalansen. Man kallade Reagan för krigshetsare, och menade att initiativet ökade risken för att Sovjetunionen kunde frestas att slå till i preventivt syfte så länge som deras militära kapacitet var jämbördig med USA:s.

I USA visste man att Sovjets försvarsutgifter redan slukade en så stor andel av bruttonationalprodukten att man knappast hade möjlighet att svara på den amerikanska upprustningen, vilket Rafael Paro också konstaterar i Hufvudstadsbladets ledare 28.3.1983:

"Man har en känsla av att Reagan-administrationens hela rustningspolitik siktar målmedvetet på att undergräva den ekonomiska basen för Sovjets säkerhetspolitik. Man vill tvinga sovjetmedborgarna att satsa allt mera på 'kanoner' i stället för 'smör'. Syftet är att klämma den sovjetiska statsledningen mellan två sköldar. Den ena är en växande amerikansk militär överlägsenhet. Den andra är det kalkylerade politiska trycket från människorna i Sovjet, när militärutgifterna slukar en allt större del av bruttonationalprodukten."

Sovjetunionen kanske rustade ihjäl sig, men det är ändå tveksamt hur mycket Stjärnornas krig bidrog till rustningsspiralen. Det som är klarare är att Ronald Reagans popularitet hos det amerikanska folket inte tog skada av det här fantasifulla projektet. I presidentvalet 1984 återvaldes Reagan med en jordskredsseger över demokraten Walter Mondale.

Läs resten av tidningen från 23.3.1983 här.
Under 150 år har Hbl visat upp samhället omkring oss och de händelser och människor som har lämnat spår efter sig i historien. Här återger vi 150 historiska nyheter under jubileumsåret. Gå in på eHbl via dator, läsplatta eller mobil för att läsa de återpublicerade numren av Hufvudstadsbladet.
 

54 procent av finländarna stöder tanken om en gemensam försvarspakt med Sverige. Enligt pakten skulle försvaret i respektive land ställa upp för varandra i kris. Försvarspakten får stöd inom alla partier, men minst finner pakten stöd hos Kristdemokraterna och Vänstern.

Åldersmässigt är folk över 50 och under 25 mest intresserade av en försvarspakt med vårt västra grannland. 36 procent motsätter sig pakten med Sverige medan 10 procent inte har någon åsikt. 

Enligt Yle Nyheter, som lät Taloustutkimus utföra undersökningen, gläds försvarsminister Carl Haglund, sfp, åt resultatet av enkäten. Han säger att samarbetet mellan länderna intensifieras i i vår men specificerar ännu inte detaljer kring detta.

Samtidigt poängterar Haglund att samarbetssträvandena ändå inte leder till en militärpakt. Primärt handlar det om att göra gemensamma anskaffningar, så att länderna förhandlar tillsammans för att få förmånligare pris. Meningen är ändå inte att skaffa gemensamt försvarsmateriel. 

Enligt Haglund är det bra att dryfta en försvarspakt i offentligheten.

– Man ska inte utesluta en försvarspakt, men denna är inte heller aktuell i dag, säger Haglund till Yle.

STOCKHOLMJens Stoltenberg, före detta statsminister i Norge, är Natos näste generalsekreterare, enligt tidningen Aftenposten. Det är ett val som enligt bedömare kan påverka Natodebatten också hos oss. Orsaken är bland annat att Stoltenberg är socialdemokrat. Och Socialdemokraterna sitter i en nyckelposition när det gäller inställningen till Nato i både Finland och Sverige.

– Generellt om man tänker på det finländska folket så tror jag inte att valet av Stoltenberg har så stor betydelse, men om man tänker på de politiska beslutsfattarna, och än mer specifikt på finländska och svenska socialdemokratiska ledare, tror jag att det kan ha betydelse, säger Charly Salonius-Pasternak, forskare vid Utrikespolitiska institutet, till HBL.

Stoltenberg är mångårig ordförande för Arbeiderpartiet och personligt bekant med många partifränder i både Finland och Sverige. De här vänrelationerna kan enligt Salonius-Pasternak leda till att diskussionen blir "mer fruktbar och ideologiskt mindre spänd".

– Det är absolut lättare att föra diskussioner om svåra saker med någon som man i grund och botten vet att ser på världen på samma sätt som en själv. Man lyssnar på honom mer seriöst.

Salonius-Pasternak tvivlar inte på att ledande politiker i Finland kommer överens med Stoltenberg.

– En annan sak vad partiernas gräsrötter tycker, men i Finland brukar det fixa sig.

Bra lösning för Finland

Också SFP:s förre partiordförande, ex-försvarsministern Ole Norrback, säger till HBL att det kan ha betydelse för debatten i Finland att Stoltenberg är socialdemokrat.

– Jag kan tänka mig att det spelar en viss roll. Jag tror inte någon kan uppfatta honom som en militär hök. Men han är en försvarare av en öppen demokrati och marknadsekonomi och det är ju det som Nato ideologiskt också står för.

Norrback menar att Nato får en vän av nordiskt samarbete till chef om Stoltenberg väljs.

– Jag tror inte att Finlands Natomedlemskap har så hemskt mycket att göra med vem som är generalsekreterare. Men kommer man från ett nordiskt land och som Jens Stoltenberg är en förespråkare av nordiskt samarbete så tror jag att Finland nog har en vän där. Även om vi inte är medlemmar så är det inte en dålig lösning för Finland.

Ole Norrback har i flera sammanhang talat för ett finskt Natomedlemskap och tycker att Finland och Sverige ska ansluta sig tillsammans.

Stoltenberg populär i Sverige

Även i Sverige får Stoltenberg sannolikt effekter på debatten, säger försvarsexperten Annika Nordgren Christensen.

– Absolut. Stoltenberg har ett så gott renommé i Sverige så den enkla slutsatsen är att det framför allt från socialdemokratiskt håll blir svårare att demonisera Nato.

Å andra sidan påminner Nordgren Christensen om att avgående generalsekreteraren, Anders Fogh Rasmussen, inte påverkat svenskarnas Nato-inställning, även om han är dansk. Dessutom är hon rädd för att dramatiken i Ukraina överskuggar en eventuell "Stoltenberg-effekt". I likhet med Norrback är hon tveksam till att ett eventuellt svenskt-finskt medlemskap påverkas av vem som blir generalsekreterare.

Ingen av dem som HBL talat med tror att Stoltenberg väljs för att få med Finland och Sverige i Nato.

– Jag tror inte att man valt honom för att man tycker att han är en bra lobbare för Finland och Sverige. En försvarsallians väljer inte en av sina viktigaste personer baserat på det. Men det betyder inte att de inte insett att det i något skede kanske kan vara en liten bonus, säger Salonius-Pasternak.

Den samlade bedömningen är nog snarare den att Fogh Rasmussen har gjort ett bra jobb och att Nato räknar med att Stoltenberg fortsätter i samma spår. Ett plus är också Stoltenbergs diplomatiska förmåga, samarbetsförmåga och goda relationer med Ryssland.

Enligt undersökningen är 53 procent redo att stödja statsledningens Natobeslut. 34 procent skulle motsätta sig Natomedlemskap också om statsledningen förespråkar det. 13 procent kunde inte svara på frågan.

TNS Gallup genomförde undersökningen förra veckan och veckan före den. Felmarginalen för undersökningen är tre procentenheter i vardera riktningen.

I så fall blev man myndig att rösta i allmänna val 1956, vid samma tider som Urho Kekkonen inledde sin långa tid som president i Finland.

Omkring två miljoner andra nu levande finländare blev också politiskt vuxna och började rösta i val medan Paasikivi och Kekkonen var presidenter. De två utarbetade Finlands identitet under 1900-talet som en väststat med synnerliga band till Sovjetunionen.

Detta kallades Paasikivi-Kekkonen-linjen och uppfattades som någonting så heligt, stort och gjort av granit att det inte gick att rubba.

Nu är det 2014. Efter många års stiltje får stormakterna vågorna att gå höga i den pågående Ukrainakrisen. Många säger också nu att Finland borde söka sitt skydd mot ett aktivare Ryssland genom att gå med i västalliansen Nato.

Men fortfarande anser Kekkonenkärnan av finländare envist att Finland inte ska söka sin trygghet i väst, utan låta saker och ting förbli som de är. Så djupt sitter tanken om att det bästa sättet att inte bli indragen i framtida krig är att hålla sig neutral.

Ändå kan vi nu efteråt nyktert konstatera att vår så kallade neutralitet nog innehöll en hel mängd villkor österut. Hade det kalla kriget urartat till en konflikt, hade Finland lätt dragits in i östblocket.

På samma vis kan vi också nu säga högt att Sveriges neutralitet inte heller den saknade förbehåll. I den ingick dealar med Nazityskland under Andra världskriget och efterhand har det sagts att Sverige har haft utbyte inom spiondiplomatin med USA.

Finlands säkerhetspolitik bygger på att vi tillhör stats- och handelsförbundet EU. Vår relation till Nato har förblivit luddig. Formellt hör vi till en liten grupp om fyra EU-länder som inte är medlemmar – Finland, Sverige, Österrike och Irland.

De närmaste åren blir spännande säkerhetspolitiskt sett. I synnerhet om EU-projektet stannar av för att det internt är instabilt och för att dess valuta vacklar, är det inte säkert att Finland har så värst värdefulla säkerhetsgarantier från EU.

Ett land skapar inte bara sin integritet på världskartan med bred värnplikt och trovärdig militärmakt. Utöver det finns det också en moralisk styrka i att hämta i att man är ett land som engagerar sig för världssamfundet.

Så har de nordiska staterna stått högt genom historien. FN har valt två av sina generalsekreterare i Norden. Finland har tagit hem ett av Nobels fredspris och flitigt skickat sina blåhjälmar till FN:s fredsbevarande styrkor.

Därför känns det också naturligt att finländarna i galluparna snarare stöder ett militärsamarbete med syskonlandet Sverige än med det starkare men avlägsna Nato.

Även om vägen är lång att gå är det möjligt att Finlands breda markstridskrafter kunde kombineras med flyg- och sjöstridskrafter som Sverige så här långt inte lyckats lägga ner.

I det sämsta av rysk historieläsning och propaganda har man förstås redan nu grävt fram Poltava 1709, slaget där finnar och svenskar för trehundra år sedan slogs tillsammans i det nuvarande Ukraina – och förlorade mot Ryssland.

Försvarsmaktens utbildningschef överste Hannu Hyppönen säger att dagens arrangemang har konstaterats fungera bra ur såväl männens och kvinnornas som hela systemets synvinkel.

I Finland inkvarteras män och kvinnor i olika stugor i kasernerna, men under övningar i terrängen existerar inga specialarrangemang. Hyppönen säger att de värnpliktiga sist och slutligen tillbringar ganska lite tid i stugorna och sammansvetsningen av beväringarna till en enhetlig trupp sker i huvudsak under tjänstgöringen.

I Norge konstaterades de gemensamma stugorna minska tendensen att beväringarna skiljs från varandra utgående från kön.

Beväringsförbundet är redo att införa den norska modellen i Finland. Förbundets ordförande Ville Blom säger att signalerna från kvinnornas sida talar för detta.

– De har upplevt det som mycket problematiskt och direkt onödigt att sådana här indelningar enligt kön förekommer, säger Blom.

Kvinnorna isoleras från en grupp som de annars hör till utom då det gäller inkvarteringen. 

Försvarsmaktens utbildningschef överste Hannu Hyppönen säger att dagens arrangemang har konstaterats fungera bra ur såväl männens och kvinnornas som hela systemets synvinkel.

I Finland inkvarteras män och kvinnor i olika stugor i kasernerna, men under övningar i terrängen existerar inga specialarrangemang. Hyppönen säger att de värnpliktiga sist och slutligen tillbringar ganska lite tid i stugorna och sammansvetsningen av beväringarna till en enhetlig trupp sker i huvudsak under tjänstgöringen.

I Norge konstaterades de gemensamma stugorna minska tendensen att beväringarna skiljs från varandra utgående från kön.

Beväringsförbundet är redo att införa den norska modellen i Finland. Förbundets ordförande Ville Blom säger att signalerna från kvinnornas sida talar för detta.
– De har upplevt det som mycket problematiskt och direkt onödigt att sådana här indelningar enligt kön förekommer, säger Blom.

Kvinnorna isoleras från en grupp som de annars hör till utom då det gäller inkvarteringen. 

Samtalen kom från Norra Karelen, Södra Savolax och Södra Karelen. Räddningsverken kontrollerade några av fallen.

– Om vi får in många anmälningar försöker vi försäkra oss om att det rör sig om något annat än en ren nödsituation. Motsvarande har hänt vid skogsbränder i Ryssland då rök kommer över gränsen till Finland, säger Pekka Heikkinen på nödcentralen i Kuopio.

Han säger att man inte automatiskt litar på att problemet kommer från andra sidan gränsen utan saken måste kontrolleras. Räddningsverket samarbetar också med Gränsbevakningsväsendet.

– Möjligheterna att utreda fall bakom gränsen är begränsade, men vid behov kan vi nog få någon att svara i telefonen, försäkrar han.

Moskva protesterade mot att Nato upptog nya medlemmar och grundade baser nära Rysslands gränser. En robotsköld skulle därtill byggas i Polen för att skjuta ner långdistansrobotar.

Nu har den amerikanska planen modifierats, men fortfarande gäller beslutet att sätta upp en moderatare version av skölden – med en radarstation i Tjeckien. Formellt vill västalliansen gardera sig mot kärnvapenbestyckade robotar från Iran, men det är Ryssland som gäller.

Det ligger nära till hands att förmoda, att Rysslands intrång i Krim har att göra med behovet av att bryta sig på något sätt loss från den inringning – den blokada – som Ryssland utsattes för under sin svagaste period efter Sovjetkollapsen. Under Ukraina-krisens hetaste skede hotade Kremls högljuddaste propagandist Dmitri Kiseljov med att USA kan förvandlas till en rykande hög aska. Vid en rysk vedergällning.

En kritisk dansk forskare vid namn Jan Öberg hävdar att en framgångsrikt fungerande missilsköld sänker tröskeln för ett kärnvapenkrig. Doktrinen om en ömsesidig kärnvapenkatastrof MAD (mutually assured destruction) blir satt ur funktion om den ena sidan – Nato – kan slå ut de ryska vedergällningsmissilerna. Vi vet att Ryssland lägger den största vikt vid sin status som kärnvapenmakt.

Om Putins kampanj att med våld återerövra områden av strategisk vikt i ett globalt spel fortsätter, kan konflikten utvidgas just till Polen. Det kan vara lönlöst att spekulera just om Polen, i stället lönar det sig att se mycket närmare på den ryska kärnvapenstrategin.

Putins generaler drar sig inte för att berätta hur t.ex. Iskander-robotar med en forcerad bärvidd på upp till 800 km även är riktade mot mål i Baltikum och Norden. Rysk militär tvekar inte att vid en väpnad kris sätta in slagfältets kärnvapen. Sedan gammalt är det också ryssarnas avsikt att om möjligt utkämpa väpnade konflikter utanför det stora moderlandets gränser.

Kärnvapenhotet borde rimligen inte direkt beröra vårt land. Men vi borde inte heller låta oss luras av tanken, att Finland ingenting har att erbjuda av matnyttigt vid en rysk expansion. Vi har nordliga områden som är relevanta vid en arktisk strategisk planläggning. Finlands kust i söder har allt sedan Peter den Stores tid utgjort ett lockande objekt.

17-23 maj ordnas en av Sjökrigsskolans största övningar för i år i Raseborg, Hangö och Kimitoön. Under helgen den 17-18 maj möts två staber på cirka 60 personer och från och med måndag den 19 maj övar en trupp från Nylands brigad, Finska vikens marinkommando och Sjökrigsskolan med 700–900 soldater.

– På Russarö kommer vi att göra artilleriskjutningar från måndag fram till torsdag eller fredag. Trupper kommer att öva i Syndalen och Koverhar. Några övningar görs också på Hästö-Busö, säger kommendörkapten Hannu Roponen.

Övningarna kommer delvis att utföras på privata områden. Den tillfälliga användningen av fastigheter och vägar gäller främst förflyttningar och transporter. Inga sprängningar, grävningar eller andra ingrepp utförs utan överenskommelse med fastighetsägaren.

– Övningarna kommer inte att medföra några störningar för allmänheten, förutom kanske artillerielden, säger Hannu Roponen.

Han berättar att syftet med övningen är att få träna manskapet i de områden där Marinen verkar.

Sommaren 2012 fick Finland tillstånd av den amerikanska kongressen att köpa 70 Atacms-missiler. Räckvidden är över 300 kilometer, och tidningen skriver att Försvarsmakten anser att missilerna skulle ha blivit en av de viktigaste vapnen för Finlands försvarsförmåga.

– Vi backar projekten på grund av budgeten och det höga styckepriset. Det är ett väldigt dyrt och redan gammalt system, säger ArtoKoski på försvarsministeriets materialenhet.
 

Finland har beslutat att inhibera köpet av taktiska missiler från USA, rapporterar Helsingin Sanomat. Orsaken är att vapensystemet är för dyrt. Affären hade varit värd hundra miljoner euro.

USA:s kongress gav 2012 Finland tillstånd att köpa 70 Atacms-robotar. Robotarna har en räckvidd på över 300 kilometer. Enligt HS har Försvarsmakten sett affären som en av de viktigaste för Finlands försvarskapacitet.

– Projektet fryses av budgetskäl på grund av det allt för höga priset. Det är ett mycket dyrt och något ålderdomligt system, säger handelsrådet Arto Koski vid ministeriets materielenhet.

Finland förberedde affären 2006 med att köpa tunga granatkastare av Nederländerna för 45 miljoner euro. Vapnen uppgraderades för 40 miljoner euro för att göra dem kompatibla med Atacsm. 

I sex år var AndrejIlliaronov Rysslands president Vladimir Putins närmaste ekonomiska rådgivare. Enligt Illiaronov kommer Putin att försöka återställa Rysslands historiska gränser om han inte stoppas i Ukraina.

– Även betydande delar av Georgien, Ukraina, Vitryssland, de baltiska staterna samt Finland är stater där Putin anser sig ha äganderätt. Finland löd ju under Ryssland under 109 år, 1809-1917. Putins syn är att han skyddar det som tillhör honom och hans historiska föregångare, säger han till SvD.

Något akut hot mot Finland är det inte frågan om, enligt den tidigare rådgivaren:

– Det står inte på Putins agenda idag eller i morgon. Men om Putin inte stoppas tidigare så kommer frågan att väckas förr eller senare. Putin har ju sagt flera gånger att bolsjevikerna och kommunisterna gjorde stora misstag. Han skulle mycket väl kunna säga att bolsjevikerna 1917 begick förräderi mot ryska nationella intressen genom att ge Finland självständighet.

För att stoppa Putin säger Illiaronov att det krävs maktmedel.

– Det gäller att sätta sig till motvärn med alla tillgängliga medel. Jag är ingen blodtörstig person, men det finns ibland ingen annan utväg än militär makt för att stoppa en motståndare. Väpnat motstånd kan hindra mycket allvarligare blodspillan - som när Finland som tog upp striden mot JosefStalin i Vinterkriget 1939 och bevarade sin frihet och självständighet.

Andrej Illarionov är i dag senior ledamot hos den liberala tankesmedjan Cato Institute i Washington.

14 procent litar på att Finland kan försvara sig självt. Av dem tror över hälften att Finland skulle kunna stå emot ett ryskt anfall i mer än tre månader.

62 procent tror att Finland skulle få hjälp av andra länder, speciellt av EU. Drygt hälften tror också att Finland skulle få militär hjälp av Nato trots att Finland inte är medlem.

Enkäten genomfördes av ThinkIf Laboratories. 1 637 fullvuxna personer svarade på enkäten. De är inte nödvändigtvis representativa för hela befolkningen eftersom de som går med i webbpanelerna kan vara mer aktiva människor än snittet, och bara aktiva internetanvändare är med. 

Källa: MTV3.

Försvarsminister Carl Haglund betecknar den nya affären som en stor beställning för Sisu.

– Värdet på beställningen rör sig någonstans mellan sex och åtta miljoner euro. Det är en stor beställning och kommer att sysselsätta många.

Ramarna kring avtalet blir klara till slutet av året då produktionen förväntas börja. Att beställningen landar hos Sisu ser Haglund som ett utmärkt val.

– Det handlar om tolv lätt bepansrade lastbilar för terrängbruk. För en sådan beställning är Sisu en utmärkt partner för oss. Vi vet och litar på att de kan tillverka vad som behövs.

Lastbilarna kommer att användas i krishärdar och skickas till länder som Libanon och Afghanistan.

Helst inhemskt

Upphandlingen av de tolv lastbilarna görs utan konkurrensutsättning i och med att det handlar om specialfordon.

– När vi kan gör vi gärna sådana här beställningar inhemskt. På samma gång tryggas vår produktionskapacitet för framtida krissituationer och för en sådan här beställning är Sisu mest specialiserat, säger Haglund.

Det anbudsförfarande som Sisu föll ur i januari handlade däremot om vanliga lastbilar, som enligt lag måste upphandlas genom konkurrensutsättning. För en sådan beställning finns flera potentiella tillverkare enligt Haglund.

Även kampen om den beställningen som i bästa fall omfattar totalt 240 tunga lastbilar kommer att avgöras den här veckan. Vem som får beställningen är ännu inte offentligt men Haglund bekräftar att Sisu inte längre är med i processen. De som tävlar om beställningen är Iveco Finland, Scan-Auto, Veho som representerar Mercedes-Benz och Volvo Finland.

Då det i januari blev känt att Sisu inte längre tävlade om beställningen på grund av en bristfällig offert ansåg sig företaget ha blivit diskriminerat i offertrundan. Försvarsministeriet höll dock fast vid att processen inte varit diskriminerande eller på annat sätt lagstridig. Det fanns inte heller en lagenlig möjlighet att avbryta upphandlingen. Sisu ansåg i alla fall att företaget är med och tävlar om beställningen ända tills anskaffningsbeslutet fattas.

Försvarsminister Carl Haglund betecknar den nya affären som en stor beställning för Sisu.

– Värdet på beställningen rör sig någonstans mellan sex och åtta miljoner euro. Det är en stor beställning och kommer att sysselsätta många.

Ramarna kring avtalet blir klara till slutet av året då produktionen förväntas börja. Att beställningen landar hos Sisu ser Haglund som ett utmärkt val.

– Det handlar om tolv lätt bepansrade lastbilar för terrängbruk. För en sådan beställning är Sisu en utmärkt partner för oss. Vi vet och litar på att de kan tillverka vad som behövs.

Lastbilarna kommer att användas i krishärdar och skickas till länder som Libanon och Afghanistan.

Helst inhemskt

Upphandlingen av de tolv lastbilarna görs utan konkurrensutsättning i och med att det handlar om specialfordon.

– När vi kan gör vi gärna sådana här beställningar inhemskt. På samma gång tryggas vår produktionskapacitet för framtida krissituationer och för en sådan här beställning är Sisu mest specialiserat, säger Haglund.

Det anbudsförfarande som Sisu föll ur i januari handlade däremot om vanliga lastbilar, som enligt lag måste upphandlas genom konkurrensutsättning. För en sådan beställning finns flera potentiella tillverkare enligt Haglund.

Även kampen om den beställningen som i bästa fall omfattar totalt 240 tunga lastbilar kommer att avgöras den här veckan. Vem som får beställningen är ännu inte offentligt men Haglund bekräftar att Sisu inte längre är med i processen. De som tävlar om beställningen är Iveco Finland, Scan-Auto, Veho som representerar Mercedes-Benz och Volvo Finland.

Då det i januari blev känt att Sisu inte längre tävlade om beställningen på grund av en bristfällig offert ansåg sig företaget ha blivit diskriminerat i offertrundan. Försvarsministeriet höll dock fast vid att processen inte varit diskriminerande eller på annat sätt lagstridig. Det fanns inte heller en lagenlig möjlighet att avbryta upphandlingen. Sisu ansåg i alla fall att företaget är med och tävlar om beställningen ända tills anskaffningsbeslutet fattas.

Affären omfattar också 12 dragbilar för påhängsvagnar samt ett avtal om service och reparationer av bilarna. Dessutom ingår en option på ytterligare 69 tunga lastbilar senare.

Hela affären är värd cirka 66 miljoner euro. Statsrådets finansutskott behandlar saken på onsdag.

Tidigare på tisdagen skrev tidningen Västra Nyland att Försvarsmakten köper tolv lätt bepansrade lastbilar av Sisu. Fordonen ska tillverkas i Sisus fabrik Karis i Raseborg.

Försvarsminister Carl Haglund (SFP) säger att det handlar om en stor affär.
– Värdet på beställningen rör sig någonstans mellan sex och åtta miljoner euro. Det är en stor beställning och kommer att sysselsätta många, säger Haglund till VN.
Lastbilarna kommer att användas i krishärdar som Libanon och Afghanistan. Eftersom det handlar om specialfordon konkurrensutsatte Försvarsmakten inte beställningen.

I januari gick Sisu miste om en stor beställning då Försvarsmakten konstaterade att dess offert var bristfällig. Den beställningen gällde 240 tunga lastbilar och måste enligt lag konkurrensutsättas. Det är ännu inte klart vem som får beställningen.

Aktiviteten har ökat med anledning av Ukrainakrisen.

– Det är ingen hemlighet att Ryssland ägnar sig åt det, och det är lite oroande, sade Wilhelm Unge, chefsanalytiker i frågor som rör kontraspionage, när Säpos årsbok för 2013 presenterades på måndagen.

Bland annat handlar det om olika former av informationshämtning, exempelvis genom försök att värva agenter, dataintrång, signalspaning mot telefon- och datatrafik och "köp av stora mängder kartor", enligt Unge.

Den ryska regeringen är intresserad av "allt" enligt Säpochefen Anders Thornberg– politisk, ekonomisk och industriell information. All verksamhet är inte krigsförberedande. Den kan gå ut på att utläsa en opinion, eller påverka den svenska regeringen att fatta vissa beslut.

Säpo lägger också in de ryska flygövningar mot Sverige som ägde rum i fjol i hotbilden. De kan vara en politisk signal, eller en faktisk förberedelse för något som visserligen är avlägset enligt Unge. Akut finns det ändå inget skäl till oro för aktiviteterna, anser han.

Det är ett starkt beslut. Samtidigt har ministrarna Carl Haglund (SFP) och Alexander Stubb (Saml) i regeringen hållit sig till EU:s kylkedja och sanktionslinje och backat sammanträden med ryska motparter.

Det är å andra sidan det visa i god maktfördelningslära: En folkvald president kan inom ramen för grundlag och konstitution ha ett parallellt spelrum som person och ämbetsinnehavare.

Vill man ta en drastisk parallell så var det så Risto Ryti sommaren 1944 gjorde med sitt brev till Berlin om att han aldrig, personligen, skulle sluta fred med Sovjetunionen utan Tysklands samtycke, vilket gav oss tyska livsmedel och vapen under vårt lands mest kritiska sensommar.

I över tjugo år har det i klassisk mening varit fred och stabilt i vår del av Europa. Det är kanske därför redan små gungningar i båten nu år 2014 känns väldigt oroande. Ryska trupper sägs hopas mot Ukraina och det kan vara fröet till någonting som urartar rejält.

Hur allvarliga förhandlingar EU eller Finland ännu ska föra med Ryssland går inte heller att bedöma. Det är också är överraskande svårt att tänka sig och förutspå är hur finländarna skulle reagera ifall ett krig på riktigt stod för dörren.

Knappast skulle det väl hållas någon flashmob som när tiotusen människor i oktober 1939 sjöng Vår Gud är oss en väldig borg på järnvägsstationen i Helsingfors medan toppdiplomaten Paasikivi tog tåget för att förhandla med Stalin – ifall nu Niinistö eller någon annan skulle åka på en motsvarande ödesresa till Moskva, Bryssel eller Washington.

Men förmodligen skulle det finnas väldiga vågor av både gillande och hat på både sociala medier och andra samtida appar där man kan uttrycka åsikter.

Vi tror ibland att vi har levat så länge i lugna och stabila förhållanden att vi vet vad aktiv fred är. Men så är det nog inte.

Vi har levat i ett tidevarv där vi har byggt ut teknologi, ekonomi, handel, välfärd och bekvämlighet. Men om det har gjort oss till människor som osjälviskt ställer upp för varandra i kristider, det får verkligheten utvisa.

Den medvetna, aktiva pacifismen med olika ideologiska förtecken har tynat ihop. De en gång vänsterorienterade fredsvännernas frontfigur Laura Lodenius dyker upp i offentligheten allt mer sällan, och då mest för att tala om vapenexport till främmande länder utanför Europa.

Civiltjänstgöring, som länge var ett ideologiskt ställningstagande, har också den rustats ner och är nu mer ett anmälningsärende och en personligt vald dippsås i livet än en djup hållning som unga män rentav vore beredda  att dö för framför en tegelmur och ett dussin gevärspipor.

Våra referensramar har också förändrats. Det är inte längre som förr att de längst till vänster är de mest Moskvatrogna. Det är i själva verket svårt att förutspå vilka av oss som skulle ha glansdagar om Finland blev finlandiserat eller rentav förryskat en gång till.

Vill man vara cynisk kan man ju säga att de som i väst har önskat ett lågskattesamhälle med stora marknader för business ju har ett sådant i Rysslands sätt att vara nation. Inkomstskatten där är 13 procent.